Bara vara vänner?

Anders Mildner skriver idag om en värld där vänner har blivit ”vänner” – och ingen riktigt vet vem de hälsar på eller varför.

Ord har sina epoker. Just nu finns det få ord som är så omdiskuterade som ”vän”.

Man hör det på bussar. På restauranger. I fikarum. På tåg. När folk pratar i mobiltelefoner. Ja, i stort sett överallt. Plötsligt har vänner blivit ett problem.

De flesta är överens om orsaken: begreppet vän har fått helt nya betydelser. Men vi – och våra vänner – har svårt att hänga med i svängarna. Förändringen har kommit för fort.

Tidigare var en vän någon man umgicks med, vände sig till för att prata eller någon som man gillade att vara med. Idag – i dessa tider av nätverkande – är en vän... Ja, vadå?

Modellen–sångerskan–kändisen (med mera) Tila Tequila regerar över Myspace. Över två miljoner människor har valt att vara ”vän” med henne genom att klicka i en ruta, vilket antagligen är något slags rekord.

Innebär det att hon faktiskt också har väldigt många vänner? Om inte – exakt vad är det hon har?

Explosionen av nätverksajter har lett till att människor maniskt har börjat att samla på kontakter. Ibland för att man tror att de kan bli användbara, ibland för att man vet att de är det. Ibland för att det ger en trevlig, ombonad och trygg känsla att ha ett nätverk omkring sig, ibland för att samlandet har blivit till ett slags spel. Det går ju faktiskt att tävla i vänner: Vem har flest?

De flesta människor har mellan fem och tio nära vänner och runt 150 bekanta. De bekanta är sådana man är ”hej” med, som man nickar mot när man möter dem på stan.

Enligt en studie som Will Reader vid Sheffield Hallam University i Storbritannien jobbar med, så har vi kvar precis samma antal nära vänner i den virtuella världen.

Will Reader har studerat över 200 internetnätverkare och funnit att i stort sett samtliga anser att verklig vänskap kräver möten ansikte mot ansikte. På den punkten har alltså inget förändrats.

Däremot gör nätverkssajter som Linked in, Facebook och Myspace att mängden flyktigt bekanta nu ökar väldigt snabbt. Det går ju att säga hej på så många sätt via datorn – och en av finesserna med till exempel Facebook är att man kvickt kan sprida ett och samma meddelande till många.

De blixtsnabba digitala små nickarna åt höger och vänster gör det möjligt att bibehålla en viss kontakt även med ett mycket stort antal personer. Utanför internet hade man inte klarat av att hålla kontakten på samma sätt, eftersom det inte hade funnits tid att underhålla vänskapen med så många.

I brittiska tidningen The Times talar Will Reader om vänsamlandet på internet som en ny, bred trend: ”Det är inte ovanligt att folk har mer än tusen vänner. Det är ungefär som trainspotting. De vill bara ha så många människor på sin lista som möjligt”. En del personer blir dock mycket besvikna när de förstår vad som försiggår.

”Först mår de bra eftersom det verkar som om de fått en ny vän. Sedan förstår de att de helt enkelt bara har blivit adderade till en lång lista. De är i sig inte önskvärda, utan finns där bara för att göra listan längre”, säger Will Reader i The Times.

Facebook-användaren Anna, 36, berättar:
– En gammal pojkväns kompis addade mig som friend, vilket jag tyckte var jättemärkligt. Vi har inte ens bytt mobilnummer, vilket ju nästan måste räknas som ett kriterium för vänskap. Jag funderade ett slag på det, men ignorerade honom sedan.

– Först var jag lite nervös för att detta skulle uppfattas som ofint, men sen fattade jag ju att det är inget man märker, det blir inget ”Anna has IGNORED you”-meddelande, thank god, som jag var rädd för.

Sedan dess har Anna inte hört ifrån honom.
– Antagligen var han i den där första fasen då man vill samla på sig så många kompisar som möjligt, kanske för att det ser lite sorgligt ut om man bara har tre i listan. För mig är det däremot viktigt att de som är listade bland mina vänner är sådana som jag ser någon vits med att hålla kontakt med. Jag menar, det är ju inte som att samla hockeybilder eller?

Mikaela, 35, håller med:
– Om jag har problem med friend requests? Ja, det känns näst intill omöjligt att säga nej till en förfrågan. En del verkar tok-adda. Därför blir också begreppet vän här på Facebook något annat än vad vän vanligtvis betyder. En vän här är inte en vän i verkliga livet.

Men vad är då en nätverksvän?
– Inom definitionen ”vän” ryms numera även kontakter, till och med från väldigt korta möten, svarar Marie, 39.

– Min bordsherre från lördagens fest, som jag aldrig träffat förr, finns nu bland mina vänner till exempel.

I mötet mellan vännerna och kontakterna uppstår en rad knepiga situationer. Inte för alla, men för väldigt många. Vilket för övrigt de här intervjuerna är ett bra exempel på i sig. I stort sett ingen vill ställa upp med hela sitt namn och prata om vänproblematik på Facebook.

Ämnet är väldigt känsligt. För vad ska man göra med en expartner som plötsligt dyker upp efter ett halvt liv? Eller en klasskamrat som du egentligen aldrig kände?

Eller med chefen som en dag får för sig att klampa in även i ditt virtuella arbetsrum? Eller med... Listan kan göras hur lång som helst. Vännerna har blivit ”vänner” – och få vet hur de ska hantera förändringen.

Micke, 35, hittade en tjej på Facebook som han hade haft en kort affär med. Han skickade iväg en friend request. Sedan hörde han – ingenting.
– Då jag inte fått något svar på flera veckor är jag nästan helt säker på att hon ignorerat det. Och det är helt okej, jag får ju medge att jag var ute och fiskade lite och det är ju upp till henne att nappa eller inte. Jag tog mig rätten att fråga och hon har rätten att ignorera, alltså ”no hard feelings”.

Nej, kanske inte. Fast det kan ju vara svårt att veta.
– Nog har det hänt att man fått invites av människor som man en gång valt att avsluta relationen med, säger Gunnar, 34.

– Det faktum att man har valt att använda Facebook tolkar vissa som att man per automatik är villig eller intresserad av att ta upp kontakten igen. Men Facebook är lite som en skolgård. Bara för att alla finns där, betyder det ju inte att alla vill leka samma lek med alla andra personer, samtidigt.

Carina, 36, har sina teorier om beteendet.
– En före detta jobbarkompis, som var så otrevlig att hon faktiskt var anledningen till att jag slutade på jobbet, addade mig så fort hon hade gått med i Facebook. Jag förstod ingenting. Under alla år drack vi aldrig ens en kopp kaffe tillsammans. Så varför vill hon vara vän med mig på Facebook? Det kan ju inte handla om någonting annat än att hon vill kunna skylta med många vänner.

– Konflikträdd som jag är så stod jag inte ut med att ignorera henne. Så jag gick med på att vara hennes Facebookvän. Med begränsad tillgång till materialet på min profil. Men självklart har ingen av oss skickat ett enda meddelande till varandra. Jag funderar allvarligt på att städa bort henne.

Städa bort, ja. Men hur gör man det – och när? Kanske är det bäst att börja fundera över problemen redan innan de uppkommer.
– Jag dejtar en kille just nu, vi har precis börjat träffas, och det är nästan lite läskigt att man kan gå in och få reda på hela hans bekantskapskrets och se om man har gemensamma vänner, säger Kajsa, 28.

– Frågan är också om det är en bra idé att adda honom. Om vi slutar ses kan det bli jobbigt att hela tiden uppdateras om vad han gör.

Det finns dock viss tröst. För oavsett hur stora problemen känns just nu, så kommer de att lösas på sikt. Facebook-boomen ledde till att miljoner nätverksovana människor i övre medelåldern började nätverka till höger och vänster utan större eftertanke.

Klart att det uppstår vissa problem. Snart nog lär vi oss att sortera bland vänner, ”vänner” och kontakter och att hantera alla parter på ett bra sätt. Och blir det ändå för jobbigt, får man väl börja återanvända en klassiker: Du, vi kan väl bara vara vänner?