Artiklar som berör detta
MALMÖ. Gränslandet mellan tro och vetenskap kallas agnosticism av somliga.
Man skulle också kunna kalla det ekonomi.
När vi nu ser en ny guru, en man som säger sig kunna förklara saker på ett
nytt sätt, som ger sanningar vi tidigare inte har sett – ska vi då tro
honom?
– Ja, eftersom jag inte sysslar med prognoser. Jag beskriver aldrig en teori.
Jag skildrar bara verkligheten. Jag uppfann inte ”den långa svansen”, jag
hittade bara på ett namn på fenomenet och försökte sätta det i ett
historiskt sammanhang, säger Chris Anderson.
Till vardags är Chris Anderson chefredaktör på Wired. Hans nya och ännu inte utgivna bok heter ”Gratis”, och skildrar en rad affärsmodeller som bygger på att ge bort material.
Själv ger du bort stora delar av ditt arbete, genom din blogg och genom
Wireds hemsida. Hur ser du på dina intäktsmöjligheter?
– Allt jag kan ge bort ger jag bort. Där marginalkostnaden är noll, där
tar jag inte betalt. Jag tar ju inte betalt för den här intervjun, men den
sprider kunskapen om mina idéer, och jag räknar med att det ska löna sig på
endera viset. Eller så får jag betalt i lärdomar eller stimulans.
Du talar om ”business by charging nothing”.
– Ja, för att sammanfatta det klatschigt gör jag det. Men egentligen menar jag
”by charging most people nothing”, att låta de flesta slippa betala. Min
personliga modell bygger på att jag sprider mitt material, men tar betalt
för min tid.
En halv miljon svenska kronor för ett anförande på en knapp timme i dag, om
jag är rätt underrättad?
– Haha, kanske det. Du får tala med min agent. Men så här är det: Förra året
flög jag totalt 425 000 kilometer och var borta 40 procent av årets dagar.
Jag hatar flygplan. Alltså höjer vi priset tills marknaden säger stopp. Att
turnera som jag gör är dåligt för kroppen, för familjen, för äktenskapet.
Mitt råd till den som turnerar är: Gör det ett tag. Och låt sedan för fan
bli.
– Men samtidigt älskar jag möten. Jag älskar att se platser och träffa
människor. Jag har ju ett jobb som jag älskar.
Men är det här gratisfenomenet du beskriver verkligen nytt? I Sverige har
vi ett uttryck: Man får ta igen på gungorna vad man förlorar på karusellen.
Det är ju en gammal sanning.
– Ja. Du ger bort något för att sälja något annat. Det är urgammalt.
Om sanningen nu är gammal, varför skrev ingen den här boken före dig?
– Bra fråga! Men Isaac Newton uppfann inget. Naturen uppfann Newtons lagar.
Det där var pretentiöst sagt, jag menar inte att spela lika med Newton. Jag
menar: Vi som definierar det som redan finns, vi försöker beskriva det
uppenbara. Konstigare än så är det inte. Och idén att beskriva
gratisfenomenet som ekonomisk modell var så uppenbar att jag fortfarande är
häpen över att ingen har gett sig på det.
– Men så finns det särskilda aspekter som gör den här idén särskilt relevant
just nu. Digital lagerkostnad, till exempel. Att lagra saker digitalt är på
väg att bli gratis. Det revolutionerar vår kulturkonsumtion.
Hur ser du på upphovsrätt som idé?
– På dagtid som redaktör för en stor tidning jobbar jag på sätt och vis med
att ta hand om intellektuella rättigheter, eller vad man vill kalla det. Men
på kvällarna bryr jag mig inte om att göra det. Jag, för min del, har inget
att tjäna på det. Jag tror inte att det är rätt för alla att släppa på
upphovsrätten, och förmodligen inte för företag. Men för mig.
Är du bekant med The Pirate Bay och rättegången mot dem som sköter sajten?
– Javisst. Som privatperson tycker jag att piratbrott nog oftast saknar offer.
Men jag tror samtidigt på lagar, och på att lagar ska efterföljas.
Du var musiker som yngre. Spelar du någonsin bas längre?
– Det stämmer, jag hade ett band på åttiotalet som hette Egoslavia. Men nu
spelar jag bara med min äldste grabb. Han är elva. När du ser ett barn hänga
på sig ett för stort instrument och slå an den första förstärkta tonen och
uppleva det ruset ... Det är magiskt. Han lyssnar faktiskt på några av mina
gamla plattor. Han tycker jag är en nörd nu, men han diggar mig som jag var
när jag var 25. Hans skärmsläckare är ett av mina gamla skivomslag. Och
ibland brukar jag tvinga ungarna att spela Guitar Hero och Rock Band med
mig.
Du har fem barn, eller hur?
– Ja, fem stycken. Har man skaffat två kan man lika gärna fortsätta.
Enligt lagen om minskad marginalkostnad?
– Exakt! Det är bara ljudvolymen som ökar. Haha.
I dag är Chris Anderson i Rom, i morgon är han i London, i övermorgon är han hemma.
En tröttare gratisförespråkare, visserligen – men en gratisförespråkare som i alla fall kan skicka några rejäla fakturor.
Namn: Chris Anderson.
Född: 1961 i London. Har både brittiskt och amerikanskt pass.
Familj: Fru och fem barn.
Bor: Berkeley i Kalifornien, nära San Francisco.
Yrkesbakgrund: Journalist på de vetenskapliga tidskrifterna Nature och
Science, och senare på The Economist. Han har varit knuten till tidningen
Wired sedan 2001, och är nu dess chefredaktör.
Internationellt genombrott: Allt började med en artikel i Wired år
2004, där Chris Anderson beskrev ett fenomen han kallar ”den långa svansen”.
Om man ritar upp ett diagram över de mest sålda skivorna, böckerna eller
dvd-filmerna, där varje stapel representerar antalet exemplar, får man en
linje i form av en skidbacke. Till vänster finns några få storsäljare –
kurvans ”huvud”. Men sedan fortsätter kurvan som en lång svans med alla de
titlar som bara sålt några få exemplar.
På 2000-talet är fysisk distribution och lagerhållning en mindre faktor för
många produkter, varför man i stället kan tjäna pengar på det stora antal
som bara sålt några få exemplar: ”den långa svansen”.
Idén utvecklades till en internationell bestseller i bokform, som släpptes
2006 efter att ha förädlats på författarens blogg och genom fler artiklar i
Wired.
Teorin har dock mött motstånd – det finns brittisk forskning som antyder att
Chris Anderson på det hela taget helt enkelt har fel; bestseller-kulturen är
starkare än någonsin.
Nästa bok: Utkommer i juli med ”Gratis”, en studie i hur man kan tjäna pengar
genom att ge bort saker.
100% är glada
0% är likgiltiga