Positioneringstjänster ritar om kartorna

Du! Öööööö! Var äääär mina kompisar? Va!

Killen som kommer fram till mig är runt sjutton år gammal. Han är full. Hans kläder är genomblöta av våt lera. Av någon anledning har han fått för sig att jag skulle veta var hans vänner är.

– Ööööh! Svara!

– Jag vet inte, säger jag.

– Men du kanske kan leta efter andra som också har lera på kroppen?

Vi ser oss omkring. Förvånansvärt många av dem som står bredvid oss är täckta av lera. Här på Hultsfredsfestivalen irrar tusentals människor runt, på jakt efter sina tält, något att äta, något att dricka – eller den där konserten de inte vill missa.

Men en väldigt stor grupp besökare gör något helt annat. De letar efter varandra.

Sjuttonåringen tittar på mig.
– Jag kommer aldrig att hitta dem, säger han.

Han funderar ett slag.
– Fast får jag din macka så gör det inget.

Det här var sommaren 2009. Ett halvår senare står det klart att just den här sjuttonåringen mycket väl skulle kunna tillhöra den sista generationen som irrade omkring planlöst. För frågan är nämligen om våra rörelsemönster någonsin mer kommer att vara osynliga för andra.

Din mobiltelefon vet var du är. Hela tiden. Att gå omkring med en telefon i fickan är därför som att gå omkring med en liten hemlig sökare fastklistrad vid sin kropp. Märkligt nog har det dröjt ända tills nu innan vi har börjat förstå att det här är något som vi kan ha användning för.

De senaste åren har en rad positioneringstjänster lanserats, som kopplar samman mobiltelefonen och nätet. De är alla på något sätt varianter på samma tema: telefonen berättar var du är, varpå tjänsten sätter en markering på en karta. Därefter väljer du om du vill publicera informationen för dina vänner. Kanske tillsammans med ett foto, kanske tillsammans med en kort statusuppdatering.

Och om vi via bloggar berättar vad vi tänker och genom våra statusrader på Facebook och Twitter berättar vad vi gör, så börjar vi alltså nu så smått även att berätta för omvärlden var vi är någonstans.

Tjänsterna, med namn som Brightkite, Google Latitude, Plazes, Fire Eagle, Rally, Buddycloud, Runkeeper, Nokia Sportstracker, Four-square, Flook och Near Me Now har rönt ett stadigt ökande intresse – inte minst eftersom positionering efter Facebook och Twitter allmänt anses bli nästa riktigt stora grej i den sociala utvecklingen på internet. Något som inte minst den senaste tidens stora svenska intresse kring Gowalla visar.

Just nu sprider sig Gowalla som en löpeld bland svenska Iphone-ägare (det är bara där som tjänsten kan användas). Med Gowalla kan du berätta för dina vänner precis var du är för stunden. Samtidigt ser du naturligtvis deras position. Vännerna lägger du till på samma sätt som du adderar bekanta på Facebook.

Men Gowalla innehåller också ett slags spel. Tjänsten låter dig skapa ”spots” var som helst och namnge dem. En spot kan vara ditt hem, en annan ditt jobb eller restaurangen du besöker. På dessa ställen, som är synliga för alla, kan sedan alla användare ”checka in”. De som gör det kan då välja att lämna efter sig virtuella saker som nästa person kan plocka upp.

Vad är då värdet av att hämta en virtuell blomkruka på ett kafé? Vad är det roliga med att lämna en virtuell kaffekopp på en biograf? På ett sätt kan man säga att Gowalla knyter an till trenden med geocaching, den skattjakt där människor gömmer verkliga föremål utomhus till varandra. Fast det sociala elementet är mycket tydligare.

– Nyligen fikade jag med en massa människor som brukar träffas då och då för att prata om sociala medier. Direkt när vi hade satt oss ned plockade alla fram sina Iphones och checkade in på kaféet vi befann oss på, berättar Alexander Forsén, som studerar medieteknik på Kungliga tekniska högskolan.

– Då slog det mig att Gowalla liknade samlarkort. Alla pratade om vilka objekt de hade fått tag i och började sedan att byta med varandra. Det här är som hockeykort för vuxna!

Mikael Zackrisson är webbchef på Veckans Affärer. Han tror att lekmomentet är väldigt viktigt för framväxten av många sociala medietjänster.

– När de första positioneringstjänsterna lanserades var det för att folk skulle kunna se vilka av deras kompisar som var i närheten. Men så uppfattar jag faktiskt inte att de används. Det är istället mycket mer spel och lek över dem. Kanske dyker det upp vänner i ens närhet, men det är mer av en slump. Folk använder sällan verktygen på det sätt som utvecklarna tror.

Varför vill man då berätta var man är?
– Det är nog en naturlig utveckling, säger Mikael Zackrisson.

– När Facebook kom började nästan alla användare leka enkla typer av spel – till exempel genom att poäng-sätta sina vänner och liknande. Sedan utvecklades spelen och vissa grupper fortsatte med spel som Farmville och Mafia Wars. Att berätta var man är någonstans kan nog också ses som ett spel av den här typen.

Användningsområdena för positioneringstjänsterna är dock lika många som antalet användare.

Nyligen berättade chefen för den amerikanska tjänsten Loopt att företaget uppskattade att hela 20 procent i huvudsak använde sig av tjänsten för att följa och hålla koll på sin partner. Och att Loopt den senaste tiden hade märkt att allt fler faktiskt återkommande ljög om var de befann sig.

Det är lätt att se problemen framför sig. I vilken utsträckning kommer vi att vilja låta omgivningen veta var vi befinner oss? Vad händer med integriteten?

Tja, nog kommer föräldrarna att vilja veta var tonåringen befinner sig. Men vad kommer tonåringen att tycka? Frågan är kanske var gränsen mellan lekfullt spel och elektronisk fotboja går.

Dilemman av den här sorten dyker nu upp i allt snabbare takt, i och med att allt fler användare börjar berätta om vilka platser de är på.

Jennifer Bark är sociala medier-konsult och satt nyligen på bussen och kikade på Gowalla i sin telefon när hon upptäckte att killen på sätet framför gjorde precis samma sak.
– Han checkade in på varje gata som bussen passerade. Men det är ju fusk, haha!

Studenten Benjamin Ekman fick sig en tankeställare när en och samma person plötsligt dök upp på en rad platser där han nyss hade varit.
– Jag började med Gowalla för några månader sedan och lade efter ett tag märke till att en användare dök upp på precis samma ställen som jag hade checkat in på. En dag hade den här personen plötsligt checkat in hemma hos mig och det kändes ju faktiskt lite konstigt. Det fick mig att börja tänka. Det här är ju så öppet, att folk lätt får reda på allt om ens vanor.

– Men sedan slutade jag noja. Detta är ju något folk använder som ett spel där de samlar på saker. Det är lite som när man åker buss förbi ett hus och ser en glimt in i ett köksfönster för bara en millisekund. Man får en snabb skymt av folks vanor, men sedan åker man vidare.

Just detta är en av positioneringstrendens stora förtjänster, menar Mikael Zackrisson.

– Den här lilla, lilla uppgiften att en person till exempel checkar in på Kulturhuset bidrar till bilden av vem personen egentligen är. Incheckningen blir ett verktyg som folk kan använda till att bygga en mycket mer komplex och nyansrik bild av sig själva än vad bara statusuppdateringar på till exempel Twitter klarar av. Men jag tror att det måste finns någon form av social samhörighet, yrkesmässig eller privat, för att man ska vilja dela med sig av den här sortens information. Det är en stor skillnad att berätta sådana här saker för personer man har träffat i verkligheten och sådana man bara har haft kontakt med på nätet.

Kommunikationsexperten Sonja Catani tror dock starkt på att tjänster av den här typen snabbt skulle kunna utvecklas till olika former av dejtingspel. Och hon har en egen historia som tyder på det, även om det i just detta fall inte handlade om någon flirt.

I julas använde hon Gowalla till att återkommande checka in på en blomaffär i Stockholm, varpå hon gång på gång klagade på att hennes beställda blommor dröjde. En okänd användare såg detta, rusade från sitt jobb för att plocka upp en virtuell blombukett som han visste fanns på Café Opera-spoten, pep snabbt vidare till blom-affären och lämnade buketten där.

– Det slutade med att vi började att skicka grejer till varandra. När den virtuella världen blir verklig, lär man plötsligt känna människor som man inte annars skulle ha träffat.

Men vad är det då som driver oss till att markera platser, ta dem i besittning, visa att vi har varit där?

Johan Ununger, vd på Saltå Kvarn, har en teori.
– Jag tycker att Gowalla verkar jättekul, så jag moraliserar absolut inte, men eftersom jag är biolog i botten ser jag gärna världen med biologens ögon – och då är det ju tydligt att det här handlar om revirmarkering.

Kan det stämma? Att fåglar sjunger, hundar kissar och människor – numera, 2010 – släpper ifrån sig virtuella föremål på Gowalla? Tja, i alla fall män. För det visar sig vara just män som använder tjänster av den här sorten.

– Om du tittar vilka som bestiger Mount Everest och sätter flaggor på månen och sådant, så kommer du också hitta ett högre antal män än kvinnor, säger Johan Ununger.

– Det är helt enkelt män som har det behovet. Revirhävdandet, att ta en plats i besittning, är handjurens sätt att visa sin existens, att visa sin rang i gruppen. Och man visar ofta revir genom att släppa ifrån sig något på en viss plats. Graffiti är en liknande företeelse, med hela den här I- was-here-grejen. Vi ser detta hos alla djur: från trollsländor via fåglar till däggdjur. Det vore jättekonstigt om schimpanserna hade detta i sig, men inte vi människor.

Stämmer Johan Unungers teori är det i så fall inte första gången som folk försöker tjäna pengar på vårt djuriska beteende. För att positioneringstjänsterna är tätt förknippade med tankar på annonsering och reklam, står nämligen utom allt tvivel.

– Till exempel jobbar Google just nu väldigt mycket med geografisk information. De ser potentialen i geografisk annonsering, säger Ted Valentin, som står bakom en stor mängd svenska kartsajter – bland annat Annonskartan, Hotellkartan och Bokkartan.

– Redan i dag kan Google matcha annonser mot en karta, men om Google har ens position kan de även ge dig erbjudanden som är geografiskt relevanta. Det innebär att alla butiker, alla kaféer och alla företagsidkare kan börja att annonsera mot precis de människor som befinner sig i närheten av dem. De kan utnyttja detta genom att locka folk till platser genom att erbjuda riktade rabatter. Till exempel: ”Du får en latte om du kommer förbi vårt kafé före klockan tolv”.

Just detta fenomen har börjat bli synligt i USA, där användare av tjänsten Foursquare allt oftare kan få gratisfikor om de väljer att checka in på vissa kaféer. Tanken är ju att de därigenom ska dra sina vänner till samma kafé. Och den verkar kunna fungera även i Sverige.

– Många i min generation jobbar väldigt mycket, säger Ulrika Rudquist, marknadsstrateg på Good Old.

– Då blir tjänster som Gowalla verktyg för att hinna träffa vänner. Det kan ofta vara svårt att boka tid, men när jag tar en kaffe kan jag direkt se om jag känner någon som befinner sig i närheten.

Niclas Strandh, som är creative planner och driver bloggen Digital PR, menar att företag får en oslagbar fördel om deras kunder börjar berätta om sina besök.
– Vi litar helt enkelt på våra vänner.

Ted Valentin tror att den ökade geo-positioneringen kommer att innebära att vi får betydligt bättre koll på vårt närområde.

– Vi kommer alltid att kunna ta reda på var det bästa fiket finns, eller var våra kompisar är. Men jag tycker också att det är intressant att de enskilda sakerna så småningom också får en position – för det kommer att hända. Vill du köpa anklevermousse kommer du att kunna ta reda på var det säljs och vad det kostar. Och även inne i butikerna kan du bli guidad fram till exakt rätt hylla.

Positioneringstjänsterna sätter fingret på en fråga som trots flera tusentals år av flitigt kartritande faktiskt ännu är obesvarad, nämligen vilka platser som är betydelsefulla för oss i våra liv.

Normalt sett är ju en karta tämligen officiellt uppbyggd, med stadens centrala torg och byggnader i centrum. Men i takt med att allt fler vanliga människor nu ritar sina egna kartor och plitar dit sina egna platser, kommer städerna gradvis att fyllas med ny innebörd.

– Det är så roligt att man kan se att människor direkt använder de här verktygen till att berätta historier om platser, säger Gitta Wilén, som jobbar med storytelling och webbnärvaro för Veidekke Bostad.

– I Gowalla hittar man plötsligt platser som ”Nu är jag här igen”, vilket är på tunnelbanesträckan mellan Gamla Stan och Slussen i Stockholm, ”Påvägnågonstans” utanför Tierp, ”One Hour To Åre” en timme från Åre, och ”Fem minuter från Uppsala” längs med Uppsalapendeln. Nu fylls plötsligt tidigare tomma platser med historier och det är jättespännande!

Fast man kan så klart undra vad detta kommer att innebära för nästa generation unga, som med stor sannolikhet aldrig behöver irra runt utan att veta var vännerna befinner sig. Som alltid har koll på exakt var de är, vad varje plats har att erbjuda och var hela gänget finns någonstans.

Kanske blir de mer flockmässiga än tidigare generationer.

Eller så blir det precis tvärtom: de kommer att möta fler slumpmässiga situationer och skaffa sig fler nya bekantskaper.

Det enda vi kan vara säkra på är att vi alla kommer att kunna följa utvecklingen via en dator eller en telefon, i form av små prickar som rör sig över en karta.