Fotoboom

Resultatet var häpnadsväckande.

Canon, som löpande genomför en rad undersökningar av våra fotovanor, hade bestämt sig för att ta reda på hur många bilder som svenskarna tog under semestern. Svaret löd: två miljarder. Egentligen vill man bara gapa i förvåning. Två miljarder! Vad finns på alla dessa bilder? Och vad gör folk av dem?

Ändå är det mest omskakande med siffrorna det faktum att de är drygt tre år gamla.

Under den tid som gått sedan dess har smartphoneförsäljningen exploderat och satt allt bättre mobilkameror i händerna på var och varannan människa. Canons undersökning från 2008 kom fram till att ungefär varannan svensk ägde en digitalkamera. Efter varje semester kom den genomsnittlige semesterfotografen alltså hem med drygt 500 fotografier.

Nu, med mobilutvecklingen, finns det snart inga vuxna människor som inte kan ta en bild. Kamerorna följer med oss vart vi än går. Och eftersom vi kan ta precis hur många bilder vi vill, gör vi också det. Antalet fotografier har vuxit sig så stort att det faktiskt inte längre går att mäta.

Aldrig förr har vi dokumenterat vår samtid lika ingående som nu. Men vet vi egentligen något om hur det påverkar oss att leva i en vardag där i stort sett allting fastnar på bild?

De allra flesta människor i Sverige har vuxit upp med ett blygsamt antal fotoalbum i hemmet. Viktiga händelser förevigades oftast inte med mer än ett par bilder. Barndomsåren svischar förbi i några ynka pärmar.

– När jag tänker tillbaka, så var det ju alltid något av en högtidsstund att bläddra i familjealbumen. Vi hade ju bara ett par stycken, det var lite exklusivt, säger komikern Elin Nordén, 35 år från Malmö.

Förr var fotografier alltid förknippade med höga kostnader. Filmen var dyr – liksom framkallningen, kopieringen och fotoalbumen. Sedan skulle någon dessutom sitta med den tids­ödande uppgiften att klistra in alla bilderna. Helst utan att smeta ut Karlssons klister överallt.

Just detta, att man inte kunde ta hur många bilder som helst, skapade ett dilemma för hemmafotografen. Fotografering innebar alltid ett val.

– Om man hade en 36-rulle i kameran, var man tvungen att se till så att man hade sparat tilräckligt många kort inför nästa viktiga tillfälle, säger Elin Nordén.

– Och motsatt blev man ju ibland trött på att det fanns ett visst antal bilder kvar på rullen, fast man ville skicka iväg den för framkallning. Så då fick man ställa sig och trycka av tre bilder på hallen, helt i onödan.

I dag är allt annorlunda.

– I min telefon just nu finns över 1 400 bilder och säkert ett femtiotal videoklipp, säger Asal Noorizadeh, som är 26 år och pluggar till utbildningsproducent i Stockholm.

– Jag började att fota på gymnasiet och blev extremt förälskad i analoga fotografier. Men nu när jag har börjat använda mobilen allt mer, märker jag att jag har gått från att fotografera för fotots egen skull till att fotografera för ögonblickets skull. Innan var det oftast planerat när jag tog bilder. Nu fotar jag när som helst – och hur som helst.

Det räcker med att söka på stora bilddelarsajter, som till exempel Flickr, för att upptäcka att resten av världens fotografer resonerar precis likadant. Inte bara går det att finna bilder på nästan allt, nej, dessutom kan man se att grupper skapas kring även de smalaste av motiv.

Är du intresserad av fotografier som skildrar färgen grön? En specifik kyrka i västra Tyskland? En gata i Boston? Lillfingrar? Legogubbar? Efter bara något år av globalt massfotograferande är en imponerande mängd av tänkbara och otänkbara motiv redan avbildade. Ändå är vi bara i början av utvecklingen.

– Jag har alltid varit fotointresserad, berättar Jennie Passvik, 32 år och anställd vid ett säkerhetsföretag i Stockholm.

– Tidigare har jag fotograferat med en digitalkamera, men för bara något år sedan skaffade jag en smartphone. Det var första gången jag började att ta bilder med en mobilkamera. Plötsligt märkte jag hur vardagen blev mycket mer dokumenterad än förut. Jag började att ta bilder på mina vänner, när vi fikade eller gick i butiker. Om jag numera hittar något som jag vill visa för mina vänner, tar jag en bild och laddar upp den direkt till Facebook eller Twitter med telefonen. En bild kan ju beskriva mycket bättre än ord vad som egentligen hände den där dagen.

Det som börjar som planlöst fotograferande av vardagen utvecklas dock ofta till personliga teman. För det är ganska sällan som vi i längden fortsätter att ta bilder på precis vad som helst. Kanske är det så vi fungerar som människor: vi vill gärna sätta något slags personligt avtryck på det vi skapar.

Många som dagligen tar bilder med sin mobil brukar därför efter ett tag märka att de som av en slump har fått vissa motiv som de återkommer till. Det kan handla om speciella ljusförhållanden eller särskilda vinklar. Och genom att distribuera bilderna till våra vänner via internet, upphöjer vi dessa återkommande motiv till vår egen grej.

Elin Nordén tar till exempel bilder på bilars registreringsskyltar. Sådana som är lite roliga.

– Min sambo var platespotter när jag träffade honom. Platespotting är som ett spel, där det gäller att samla på registreringsnummer. Man börjar på 001, sedan ska man se 002, och så går man hela vägen till 999. Det här är ganska utbrett, det finns till exempel forum på nätet för platespotters. Själv är jag inte så fanatisk, efter tre år är jag bara uppe på 669.

– Men i och med att jag började med detta, så hittade jag ju också roliga bokstavskombinationer på vissa skyltar. Och det var det jag fastnade för. Nu har jag bilder på närmare tvåhundra registreringsskyltar som jag publicerat på min blogg. När jag ser en rolig skylt så kan jag skratta till. Då känner jag så klart att jag skulle vilja dela den med andra, som också kan ha roligt åt den.

Fotoalbum säljer fortfarande stort. Men att i efterhand sitta och bläddra igenom någons insatta fotografier har förvandlats till en ännu mer privat företeelse än förut. I stället delar vi våra bilder så snabbt som vi bara kan. Och vi låter en allt större grupp människor se dem. I dag hamnar fotografierna på ställen som Facebook, Bilddagboken, Twitter, Picasa, Flickr – eller på den egna bloggen.

En rad nya tjänster har nått snabb framgång genom att de förstått sig på den framväxande kulturen. Ett exempel är Instagram, som är en relativt ordinär app till Iphone. Med Instagram kan användarna ta bilder, förändra utseendet genom ett fåtal förinställda filter och sedan kvickt ladda upp dem på en bildsida, där en utvald skara vänner kan följa fotoflödet. Samtidigt kan alla bilder med en enkel knapptryckning också skickas till Facebook, Twitter eller den egna bloggen. Inget speciellt egentligen, alltså. Men tack vare att Instagram just nu ligger fullständigt i fas med dagens dela-med-sig-kultur, har succén varit omedelbar. Mindre än tio veckor efter lanseringen hade redan över en miljon användare registrerat sig.

Instagram är bara en i raden av alla oräkneliga fotoappar som trängs i våra telefoner. Gemensamt för dem alla är att de hjälper hobbyfotograferna att omforma bilderna och lägga på en rad filter som ger dem en air av till exempel 1960- eller 1970-tal.

Allt oftare estetiserar vi på detta vis vår vardag, fixar till den, gör den liiiite coolare – och distribuerar därefter den omedelbart till vår omgivning. På köpet uppstår nya typer av bilder, som vi inte riktigt har haft tidigare. Facebookbilden, till exempel: tagen snett uppifrån, gärna i badrumsspegeln, så att fotografen kan ha full kontroll över snyggeminen.

– Min pappa har skannat in massa bilder som min farfar tog, berättar Jennie Passvik.

– På den tiden ställde man upp folk framför kameran och försökte dokumentera vilka som var med vid varje tillfälle. Titta här: nu bygger vi ett hus och här ser du alla personer som var med och byggde det! I dag fotograferar vi kanske hellre landskapet eller oss själva.

Men det är inte bara motiven och sättet vi delar med oss av våra bilder som just nu befinner sig i förändring. När väldigt många människor tar en stor mängd bilder som de omedelbart skickar ut till omvärlden, händer också något avgörande med fotografiets livslängd.

– Eftersom allt mer blir dokumenterat – som bilder, text eller video – så upphör andrahandsvärdet på dokumenteringen, säger videotjänsten Bambusers grundare, 29-årige Måns Adler från Malmö.

– Numera är det bara realtiden som har värde för mig eller mina vänner. Om jag tar en bild i dag, tittar jag på bilden så fort jag har tagit den – för att sedan i princip aldrig titta på den igen. Både eftersom jag redan är i full gång med att ta nya bilder och på grund av att andrahandsvärdet, det-som-inte-händer-just-nu-värdet, är så lågt.

Det räcker egentligen med att se sig om för att upptäcka att det förhåller sig precis så här. För vad är det egentligen alla människor håller på med när de står där med mobilkameran i handen? Antagligen visar de nuet för sina vänner.

– Plötsligt har man fått en chans att hela tiden få bekräftat att man finns, säger Jennie Passvik.

– Det kan ske genom att man fotar maten man äter på en restaurang. Man tror att alla tycker att det är intressant att se just vår mattallrik, haha. Men det är ju sådär: sitter någon och tar bilder ut genom fönstret på bussen, det ser man ju hela tiden folk som gör, så är det första jag tänker att, jaha, nu är det någon som bloggar …

Vad gör vi då av alla dessa bilder? Har vi någon ordning på dem? I de allra flesta fall blir svaret nej. Det är ett tidskrävande arbete att kategorisera och spara ett så stort bildflöde. Om det ens ska vara möjligt måste man jobba ytterst organiserat.

– Det märker vi tydligt här hemma, säger Asal Noorizadeh.

– Vi har väldigt många bilder och videoklipp, så många att det blir lite av ett problem. Dels vill man ju backuppa dem så att de inte försvinner – men de måste ju samtidigt också finnas tillgängliga så att man snabbt kan komma åt dem. Vi har externa hårddiskar, men sedan kör jag även Dropbox för de fotografier jag vill hålla tillgängliga. Och så använder jag Flickr.

Att ha en strategi är egentligen lite av en nödvändighet. Även om de flesta ännu antagligen inte funderar över problemen som kan komma i framtiden.

– Om du bara använder Facebook eller Twitpic som lagringsplats, innebär det att alla dina bilder sparas i ett komprimerat format. Den dagen du vill kopiera dem har du bara bilder med dålig kvalitet. Och sedan vet vi ju heller egentligen inte hur länge saker kommer att ligga kvar på Facebook, säger Jennie Passvik.

En gång i månaden sätter sig därför Asal Noorizadeh ned och jobbar med sin kategorisering.

– Jag har pluggat foto, så jag är gans­ka organiserad. Varje månad laddar jag ned alla mina bilder och skapar kataloger med olika datum och information om vad det var som hände. Visst innebär det här mycket arbete, men samtidigt så var det faktiskt krångligt förut också. Då var jag tvungen att framkalla negativen, välja vilka bilder jag skulle kopiera, hantera kopiorna och till sista spara negativen i olika plastfickor. Det var inte lätt då heller.

Men visst är det lätt att tappa kontrollen över sitt ständigt växande material. Petra Olsson, 35 år från Delsbo, fick en dotter för sex månader sedan. När jag nu frågar henne hur många bilder familjen har tagit på sitt barn, blir svaret först: tvåhundra. Två dagar senare återkommer hon:

– Jag tittade i min mapp med foton och inser att jag har närmare sexhundra bilder.

Om man jämför med hur det var för trettio år sedan, då ett barn kanske förevigades på ett tio- eller tjugotal fotografier det första halvåret, inser man snabbt att dagens unga kommer att ha ett helt annat material att gå tillbaka till när de blir äldre.

– Helt klart kommer det att finnas betydligt fler bilder på min dotter än det finns på mig. Jag hoppas så klart att hon kommer att tycka att det är roligt, säger Petra Olsson.

Elin Nordén håller med:

– De barn som föddes för fem eller tio år sedan har redan hyllmeter med material. Folk har tagit kort och filmat allt de har gjort. När de blir tonåringar kommer de att kunna visa … ja, i princip allt de har varit med om.

Och något betyder det här säkert för våra uppväxtminnen. De är ju ofta kopplade till bilder – för­evigade stunder som det går att återvända till, historier som berättas om och om igen. Frågan är om dagens oredigerade flöde av fotografier kommer att ge oss fler minnen – eller färre.

– Det finns ju två möjliga vägar, säger Elin Nordén.

– Antingen blir allting blurrigt eftersom inget längre sticker ut, eller så kommer vi faktiskt att minnas mycket mer, eftersom vi kan gå tillbaka och titta på allt.

Men kommer vi verkligen att kunna det? I dag vet de flesta nog inte riktigt vilka bilder de har, vi tar ju så många. Hur ska vi navigera i dessa tusentals filer?

Måns Adler tror att alla foton på något sätt kommer att sparas, men att vi får räkna med att det kommer att bli mer och mer bruskaos i tillvaron.

– Givetvis kommer olika tekniker att städa upp i kaoset. Ansikts­igenkänning och platsfunktioner börjar redan att etableras, men sedan tror jag också att andra tekniker för att snabbt hitta bilder kommer att utöka våra sökmöjligheter. Var det till exempel på dagen eller natten som bilden togs? Var det inomhus eller utomhus? Detta är saker som man kan finna svar på i bildens pixlar. Men vi får nog ändå lära oss att leva i ett större kaos. Det blir inga fina runda diabildsmagasin efter varje semester längre!

Blickar vi framåt, ser vi alltså hur en rad nya tekniker kommer att hjälpa oss att identifiera våra bilder. Jan Erik Solem, grundare av Polar Rose (som bland annat jobbat med ansiktsigenkänning) och lektor vid LTH i Lund, ser framför sig hur tekniken och vännerna samverkar för att bringa reda i oordningen. Gps:en i telefonen berättar var bilden är tagen, ansiktsigenkänningstekniken berättar vem det är på bilden, objekt­igenkänningsteknik talar om vilka föremål som har för­evigats.

– Till viss del minskar då behovet av att hålla koll på sina bilder. Men det är minst lika mycket på grund av att dina vänner hjälper dig filtrera som ett resultat av tekniken i sig. Implicit genom att varje gång du delar en bild till vänner – genom till exempel Facebook, mejl, sms, instant messaging, bloggar eller Twitter – eller att någon kommenterar eller diskuterar i något av dessa forum. Då blir bilden ”märkt” och lättare att hitta. Explicit genom att du taggar personer och bilder manuellt.

När slår då ansiktsigenkänning igenom stort? Svaret, enligt Jan Erik Solem, är: i går.

– Jag skulle säga att ansiktsigenkänning redan har slagit igenom. I princip alla de stora fotoprogrammen har idag ansiktsigenkänning, se bara på Adobe, Apple och Google med flera.

För Jan Erik Solem var den definitiva signalen att ansiktsigenkänning blivit mainstream när Facebook i höstas lanserade tekniken till ungefär tio procent av sina användare. Nu är det bara en tidsfråga innan alla vi andra också får tillgång till tjänsten, som innebär att Facebook kan gissa sig till vilka bilder du förekommer på.

Fotoboomen har förändrat vårt sätt att bete oss. Men kanske är det också dags att ställa oss frågan hur vi egentligen påverkas av att vi allt oftare upplever världen genom en kameralins.

– Att dokumentera är ju ett ledord för den här tiden vi lever i, säger Elin Nordén.

– Jag kan bli lite irriterad över det. Om jag till exempel arrangerar en stand up-kväll, så ser jag hur publiken sitter och filmar det som händer på scenen. Istället för att uppleva det som händer, väljer de att dokumentera det som de upplever. Men – faktiskt – de upplevde aldrig den där stunden, för de satt och tittade in i en skärm! Det finns ett slags desperation i detta med att alltid fånga ögonblicket för att komma ihåg det efteråt.

Och det finns fler som har börjat att reagera över dokumentations­ivern. En av dem är fotografen Patrick Persson, som i 30 år har arbetat med räddnings- och kriminalreportage som specialitet. Oftast har han varit den förste ute på olycks- och brottsplatser, ibland till och med före polis och ambulans. Till nu, vill säga.

– Om jag står vid en olycksplats och fotograferar på femton meters håll tränger sig numera ungdomar som ska vara lite tuffa och coola förbi mig för att ta bilder med sina mobiler. Polisen har börjat att få svårt att hantera detta.

Patrick Persson lade först märke till beteendet för runt fem år sedan, när kameramobilerna blev vanliga. Sedan dess har det ökat för varje år.

– Nu händer det att 10- och 12-åringar står och tar bilder på allvarliga olyckor. Många tidningar uppmanar ju sina läsare att ta egna bilder när det händer något, men vad de inte tänker på är att folk uppträder på ett helt annat sätt vid olycksplatser och brottsplatser än vad en yrkesman skulle göra.

Och kanske har vi här något nytt att hantera i en värld där vi ständigt har en kamera mellan oss och våra medmänniskor. För som Elin Nordén sa: Upplever vi verkligen saker på riktigt om vi alltid betraktar vår omgivning via en skärm? Och vad bryr vi oss egentligen mest om – det som finns på andra sidan kameran eller att vi själva har möjligheten att få bekräftelse från våra vänner för att vi upplever just den här specifika stunden?

Patrick Persson har ett svar som nog borde lämna oss med en viss känsla av oro i kroppen:

– Om någon är skadad i dag, springer folk fram och tar bilder istället för att hjälpa till.

HALLÅ DÄR:

Jan Carlstein, vd på Extrafilm.

Var kommer bilderna ni kopierar ifrån?

– Väldigt många är numera tagna med mobilkameror. Jag skulle tippa att det ligger på mellan 20 och 30 procent – och det ökar hela tiden. Tyngden på bilderna ökar också, eftersom folk köper bättre och bättre kameror.

Hur går det egentligen för kopieringsbranschen?

– Vi har följt den här omställningen noggrant, vi säljer ju i tjugo länder i Europa. För oss ökar försäljningen av vanliga foton lite, med några procent per år. Det som har exploderat är snarare fotoböcker och andra tjänster som man lätt kan beställa över nätet: saker att hänga på väggarna, olika sorters posters och canvastryck, kalendrar och muggar. Det ser ungefär mer eller mindre ut så här i hela världen just nu.

Varför ökar de vanliga bilderna tror du?

– Vår teori är att folk tar väldigt mycket mer bilder i dag, det handlar om miljarders miljarder bilder. Och det är lättare att beställa tjänsterna över nätet än vad det var förr, när man var tvungen att gå till fotohandeln.

Kommer pappersbilder fortsätta att öka?

– Den stora skillnaden mot den analoga tiden är ju att man då inte hade sett sina bilder innan man skickade iväg dem. Nu väljer man ju innan man beställer. Relativt sett trycker alltså folk ut färre bilder än innan, men eftersom så många fler har kameror och dessutom tar så många fler bilder, så blir det ändå mer i slutänden för oss. Sedan använder man bilder på en mängd nya sätt: vi gör ju mycket presenter, som musmattor, handdukar och T-shirts.

Ulf Ögge, Mattssons foto, Sveriges äldsta fotobutik, Lund.

Vad säljer ni mest av nu för tiden?

– De sista ett och ett halvt åren har vi sålt extremt mycket digitala systemkameror. Mellanklasskameror för mellan 5 000 och 10 000 kronor. Det känns som om ungdomar har börjat använda dessa betydligt mer. Jag tror att bildintresset växer starkt bland unga just nu.

Vad är skillnaden mot förut?

– Då sålde vi kompaktkameror till familjer, men nu vill allt fler ha systemkameror för att kunna utveckla bildresultatet.

Hur går det för kopiorna?

– De hänger med fort­farande. Vi har haft en gans­ka jämn nivå de senaste tre fyra åren.

Men jag gissar att andra produkter sticker upp numera?

– Ja, canvastavlor växer snabbt. Det är alltså en tavelbild som vi sätter upp på träram.

Och filmen då?

– Den ligger stabilt. Visst, det har varit ett stort tapp, försäljningen har gått ned drastiskt, men jag tror att vi kommer att ha kvar filmen ett par år till.

Fem vägar till digitala foton och album

1. Flickr: Social sajt där du kan dela med dig av dina bilder och se andras.

2. Picasa: Googles gratisprogram för foton.

3. Dropbox: Tjänst som låter dig ladda upp filer till en server, så att du alltid kan ha dem tillgängliga.

4. Populära appar till Iphone: Instamatic, Hipstamatic, Lo Mob, Swanko Lab, Tilt Shift, Camera+.

5. Populära appar till Android: Fx Camera, Camera 360, Photo Wonder, Quick Pic.

Paul Simon fick rätt:

Mamma tog Kodachrome, till slut.

”They give us those nice bright colors, they give us the greens of summers, makes you think all the world’s a sunny day.

I got a Nikon camera, I love to take a photograph, so mama don’t take my Kodachrome away.”

Så sjöng Paul Simon 1973.

37 år senare blev hans farhåga verklighet. 31 december framkallades den sista rullen Kodachrome på Dwaynes Photo i Kansas, USA, efter att Kodak slutat att tillverka de kemikalier som behövs för framkallningen.

Kodachrome var känd för sina speciella färger, samt för det djup och den kontrast som bilderna fick. Filmen, som började tillverkas 1935, användes till många av 1900-talets mest berömda fotografier.

Läs mer och titta på bilder här: http://www.kodachromeproject.com/