”Vi förlorar för att vi spelar dåligt, inte för att de är bättre än oss,
gubbar”.
I omklädningsrummet i Björlandahallen, tio minuter från Torslandafabriken,
sitter de svettiga killarna i innebandylaget Zenith och svär. Ale vann med
4-3.
Spelande tränaren Lars Göran Kivinen – fast alla kallar honom Kiwi – har lite
rödkantade ögon. Kanske är han bara trött. Han har en son på fyra veckor.
Eller är det för det han ska berätta för laget för första gången.
– Jag är förmodligen, eller jag vet nästan säkert att jag är en av dem som
kommer att bli utan jobb nu på Volvo. Så är det gubbar, säger han.
Killarna i Zenith blir tysta. Kiwi rycker på axlarna. Någon svär och säger att
det finns för många sossar i det här landet. En annan:
– Ska du söka nytt eller? Du kan bli dagisfröken. Jobba med mig.
*
”Det som är bra för Volvo är bra för Sverige” sa finansministern Gunnar Sträng
på den tiden då Volvo Amazon var en stor försäljningssuccé, en riktig
folkhemsbil. Genom decennierna har Volvo jämte Ikea och Abba varit det
svenskaste som finns. En garant för kvalitet och säkerhet.
Och när nu Volvo Personvagnar krisar krisar hela Göteborg. Tidningsrubrikerna
är svarta och människorna ledsna. Varslet gäller 3 300 Volvoanställda men
konsekvenserna blir så mycket större. Man talar ofta om konsekvensen fem på
en, en dominoeffekt.
– Om det är en arbetare på Volvo som blir friställd så drabbar det fyra fem
andra i underleverantörsled, förklarar Matts Carlsson, fordonsanalytiker på
Göteborg Managemant Institute.
Fredag eftermiddag på Hisingen. Regntung himmel över fabrikerna. Volvo ÄR
Göteborg. Lika mycket som symbol och starkt varumärke som när det gäller
arbetstillfällen och inverkan på infrastrukturen. Det säger alla som skyndar
förbi det lilla köpcentret Volvo City i duggregnet, inne på det gigantiska
industriområde som har v-loggan inpräntad på varenda liten skylt. I
Volvoland har nästan alla något att berätta två dagar efter varslet.
En välklädd kvinna från Askim står och röker mitt i bankärendet.
– Min man, min svärfar och min bror har jobbat här i 150 år tillsammans. Jag
har ju nästan varit gift med Volvo känns det som. Jag har varit med under
hela eran, P G Gyllenhammar och alltihopa.
– Min svärfar jobbade här tills han var 83 år. Han var assistent till en av
grundarna.
Hon skakar på huvudet.
– Det här är fruktansvärt. Volvo är ju Göteborgs varumärke. Vad händer nu?
Alla i generationen under mig som har hamnat i lånekarusellen. Hur går det
för dem nu?
Hon släcker cigaretten och rättar till kavajen.
– Min man gick bort i maj. Jag är glad att han slapp se detta.
*
I onsdags fyllde Kiwi trettiotre år. På morgon läste han om varslet i Metro.
Någon timme senare fick han och jobbarkompisarna beskedet från
produktionsledaren.
– Det var ju en jättebra födelsedagspresent, säger han ironiskt.
Arbetarna i fabriken blev helt tysta när beskedet kom. De tittade bara på
varandra, berättar Kiwi.
– Jag blev inte särskilt förvånad. Vi har ju sett åtdragning efter åtdragning
på sistone. Jag kände det på mig.
Kiwi jobbar som truckförare. Han försörjer banan vid monteringen med material.
Egentligen är han utbildad produktionstekniker men han tycker att jobbet han
har är helt ok. Bra med pengar och schysta kollegor. Han vill gärna stanna
kvar. Men han anställdes 2003 och är säker på att han kommer att förlora
sitt jobb.
– I mitt fall – jag är garanterad. Jag åker. Och det gör min tjej också.
Flickvännen Lena Theander är mammaledig med Simon. Föräldrarna måste nu ställa
om sina framtidsplaner.
– Vi hade börjat planera att på en två- eller treårsperiod köpa hus. Nu får vi
tänka om, säger Kiwi.
Han står med armarna i kors och uppgiven blick utanför omklädningsrummet medan
sporthallen töms på folk.
– Jag gillade Volvo som företag när jag började men inte längre. Innan har de
brytt sig om sina medarbetare. Nu är det bara pengar.
Han fortsätter:
– I november får vi veta vilka som får gå. Stämningen blir bara sämre och
sämre nu. Det är mycket snack om vem som ska få sluta. Det är nästan det
enda folk pratar om på rasterna.
*
Göteborg har krisat förr, på 70-talet när staden förlorade sin världsledande
position inom varvsindustrin. Då konkurrensen från omvärlden blev för stor
och varven fick läggas ned. Luttrade göteborgare drar nu genast paralleller
till den tiden.
– Alla jämför ju med varvskrisen på 70-talet. Jag också, jag är ju född på
Hisingen och såg det på nära håll, säger Boye Johansson.
Han har jobbat 37 år på Volvo. Började som biltekniker och slutade som
personalchef, där han jobbade fram till 2000. Nu jobbar han med strategisk
kompetensförsörjning på Business Region Göteborg och ingår i en än så länge
löst sammansatt grupp som ska hantera Volvokrisens efterdyningar på
arbetsmarknadsområdet. Han tror inte att resultatet blir lika illa som på
70-talet.
– Ovissheten ligger som en våt filt över allt. Jag kan ändå känna tillförsikt,
att så här har vi haft det förut. Och då klarade vi oss igenom det, men
hjälp från staten.
*
Vad var det som gick så fel? Enligt fordonsanalytikern Matts Carlsson finns
det vid sidan av det ekonomiska läget en räcka felaktiga beslut som har lett
till Volvos fall. Det första är att Volvo blev uppköpt av Ford. Och som en
direkt konsekvens av det: att Volvo nu skulle börja konkurrera med
premiummärken som BMW och Audi.
– Världens säkraste familjebil ska plötsligt bli tuff och det är inte lätt att
förena.
Det tredje felaktiga beslutet som Volvo gjorde var att inte hänga på
miljöbilstrenden, menar Matts Carlsson.
– På ett två år har miljön blivit riktigt intressant för folk. Ford borde ha
insett att detta skulle komma.
Enligt Matts Carlsson har Ford inte haft resurser för att utveckla
miljöteknologin för Volvo. Dessutom har man utgått från att kunderna som
väljer premiumbilar inte behöver tänka på bränslekostnader - och därigenom
missat den utbredda miljömedvetenheten.
Och så är det detta med den säkra familjebilen som slukar mycket.
*
Kiwi tar sin väska och går mot sporthallens utgång. Dags att åka hem till
familjen i V70:n han leasar av företaget.
– Jag har en flexifuel. Men den dricker ju mer än bensin.