Tvåtusen svenska företag får nu möjlighet att permittera 135 000 anställda med
sänkt lön. Personalen kan få lönen sänkt med 20 procent om arbetsgivarna
ordnar kurser och kompetenshöjande utbildning.
Varsel och uppsägningar ersätts i rådande nödläge med ledighet och utbildning.
Företagen behöver inte göra sig av med folk utan kan gå snabbare till offensiv
när konjunkturen vänder. De anställda behöver inte söka a-kassa för att
klara sin försörjning.
Krisuppgörelsen beskrivs från fackligt håll som följden av ett ekonomiskt
undantagstillstånd. Den beskrivs också som historisk. Man måste söka sig
tillbaka till 1933 års krisuppgörelse mellan Socialdemokraterna och
Bondeförbundet (dåvarande Centern) för att hitta en tidigare motsvarighet.
Också då var Sverige drabbat av en världsomfattande lågkonjunktur.
Arbetslösheten steg lavinartat. Företag gick omkulll. Lantbrukare gick i
konkurs. Nazister och kommunister talade om kapitalismens död.
Sedan Danmarks arbetare och bönder enats om ett krisprogram samlades två
mäktiga skåningar för middag i Äppelviken i Stockholm.
De båda huvudpersonerna var statsminister Per Albin Hansson, socialdemokratisk
partiordförande, och riksdagsman Axel Pehrsson i Bramstorp, bonde och
bondeförbundare.
Deras kohandel fick Bondeförbundet att stödja Hanssons program för att sätta
arbetslösa i arbete – och till att Hansson stöttade Bondeförbundets program
mot jordbrukskrisen.
1933 års uppgörelse blev inledningen på en mer aktiv konjunkturpolitik. Den
blev också starten på ett mångårigt samarbete mellan arbetare och bönder,
personifierade av Per Albin Hansson och Axel Pehrsson Bramstorp, som 1934
blev ny ordförande för Bondeförbundet.
Ingen vet om 2009 års krisuppgörelse går till historien som en vändning för
dagens industrikris. Men svenska krisföretag – dit räknas nu så gott som
samtliga tillverkningsföretag – kan nu sänka sina lönekostnader med en
femtedel. Den devalveringseffekt som exportföretagen utnyttjat till följd av
en rekordlåg kronkurs blir nu fördubblad.
Det finns en avgörande skillnad mellan 1933 och 2009. Nu får det svenska
lönekollektivet betala för krisuppgörelsen. För 76 år sedan stod
skattekollektivet för notan.
Här finns en djup ideologisk klyfta mellan regeringen och oppositionen.
Socialdemokraterna har länge efterlyst statliga utbildningssubventioner till
hårt utsatta företag. Regeringen har dröjt med besked.
Tjänstemännen inom fackförbundet Unionen har tålmodigt väntat. De vägrar att
göra samhälleliga förmåner till ett ansvar för löntagarna. Men Metall vågar
inte avvakta.
Nu bekostas Metallarbetarnas höjda kompetens av arbetarnas eget löneutrymme.
Det lär inte bara skapa ett ökat missnöje med regeringens politik. Det skapar
också ett missnöje mot Metalls kompromissvilja.