Marken där byn Horno legat var sargad av jättelika fåror, som om en jätte
dragit fram sin plog. Vid horisonten spydde skorstenarna i Jänschwalde,
världens största brunkolseldade kraftverk, rök mot himlen.
Artikelserien fick rubriken ”Vattenfalls dolda agenda”. I sista avsnittet fick
statsminister Fredrik Reinfeldt frågan: Är det rimligt att ett statligt
bolag – som enligt ägardirektiven ska vara ett redskap i klimatomställningen
– utomlands driver några av världens värsta utsläppskällor av koldioxid?
”Vattenfall styrs som ett kommersiellt bolag”, svarade Reinfeldt.
Efter de senaste avslöjandena om Vattenfall går oppositionen till hård attack
mot regeringen. Näringsminister Maud Olofsson har brustit i ägaransvar,
hävdar Mona Sahlin och får medhåll från Miljöpartiet och Vänsterpartiet.
Sanningen är att Vattenfalls förvandling från ett nationellt kraftbolag till
en jätte på den europeiska elmarknaden började när Socialdemokraterna
regerade Sverige.
För tio år sedan sysslade Vattenfall främst med att producera vattenkraft och
kärnkraft i Sverige. 1998 omsattes 28 miljarder kronor. I fjor var det 165
miljarder. Expansionen beror på att Vattenfall köpt kolkraftverk med
tillhörande dagbrott i Tyskland och Polen. Fram till maktskiftet 2006 skedde
det med Göran Perssons goda minne.
I år ökar bolagets omsättning åter kraftigt, främst på grund av köpet av den
holländska kol- och gasjätten Nuon.
Socialdemokraterna och de borgerliga har hela tiden varit överens om att
Vattenfall har tre uppgifter: Förse svenska hushåll och företag med elkraft.
Dra in pengar till statskassan. Och vara ett redskap när Sverige ställer om
till miljövänlig energi.
Att målen kan vara motstridiga har ingen låtsats om.
Varken Socialdemokraterna eller regeringen har velat sälja. Vattenfall är
pålitlig kassako för staten. Förra året var vinsten 30 miljarder kronor.
Så länge allt var frid och fröjd gav såväl Göran Persson som Fredrik Reinfeldt
koncernchefen Lars G Josefsson fria tyglar. Och han har hjälpligt försökt
balansera bolagets olika mål. Samtidigt som Vattenfall satsat på lukrativ
kolkraft och kärnkraft har man köpt vindkraft i Danmark och planerat en stor
park med snurror utanför Trelleborg.
Inför FN:s klimatmöte i polska Poznan i fjor drog Josefsson i gång en
klimatkampanj med 121 000 små gula gubbar i återvinningsbart material, en
för varje person som klickat sig in på bolagets klimatsajt. Vid Schwarze
Pumpe i Tyskland driver bolaget en pilotanläggning. Koldioxid ska lagras i
marken. Om så där tjugo år. Problemet är att ingen ännu vet om det funkar.
”Vi är en del av problemet. Då ska vi också vara en del av lösningen”, svarade
Josefsson länge på alla frågor om kolet.
Men på det centerstyrda näringsdepartementet började man till slut tröttna på
Josefssons självsvåldighet. Redan i fjor, när det läckte ut att Vattenfall
tänkte köpa det brittiska kärnkraftbolaget British Energy, talade
statssekreteraren Ola Alterå om behovet av nya ägardirektiv.
Den senaste veckans avslöjande har övertygat Maud Olofsson.
Först blev det känt att Vattenfall planerat att sälja ut sitt svenska
kraftledningsnät för att köpa brittisk kärnkraft. Kort därpå att Josefsson
satt hela bolaget på spel genom ett avtal om att Vattenfall kan bli
skadeståndsskyldigt utan tak vid en kärnkraftsolycka i Tyskland.
Nu får Vattenfall både nya ägardirektiv och ny koncernchef.
Men även Lars G Josefssons efterträdare får ett motsägelsefullt uppdrag:
Vattenfall ska både vara ett redskap i klimatomställningen och ett
vinstmaximerande bolag på den europeiska energimarknaden.