En liten tät krets belönar varandra

Det hittills mest iögonfallande exemplet är från 2002, då det avslöjades att de tidigare ABB-cheferna Percy Barnevik och Göran Lindahl fått sammanlagt 1,5 miljarder kronor i bonusar och pensioner.

Som försvar brukar näringslivet hävda att det krävs höga ersättningar för att locka och behålla de allra bästa, annars söker sig dessa någon annanstans.

Men forskning visar att det inte finns ett entydigt samband mellan höga ersättningar och hur bra det går för företaget på lite längre sikt.

Vissa forskare, som nationalekonomerna Michael C Jensen och Kevin J Murphy, menar att ogenomtänkta belöningssystem oftast leder till att företagsledningen prioriterar sådant som är avgörande för marknadens kortsiktiga värdering. Långsiktiga och strategiska beslut blir därmed lidande i arbetet med att få upp aktiekursen och värdet på nyckelpersoners optioner.

En förklaring till de höga lönerna, bonusarna, optionsavtalen och fallskärmarna är att de i praktiken bestäms av en mycket liten krets där de flesta känner varandra sedan lång tid tillbaka. Dessutom sitter personerna ofta i varandras styrelser, där besluten om olika belöningsprogram fattas.

Vänskapskorruptionen är därför utbredd i näringslivets högsta skikt.

Finanskrisen har dock fått de politiska ledarna i västvärlden att på allvar börja ifrågasätta belöningssystemen – inte minst i de banker som räddats med hjälp av skattebetalarnas pengar.