Lehman Brothers konkurs ett år senare

På söndagskvällen den 14 september för ett år sedan stod det klart att det otänkbara skulle inträffa.

Räddningsaktionen för den krisdrabbade investmentbanken Lehman Brothers hade misslyckats. Chefen för USA:s centralbank Ben Bernanke och finansminister Henry Paulson stod fast vid att inte ta över Lehman Brothers.

Det hade ingen räknat med. Ett tjugotal koncernchefer från världens största banker var samlade till krismöte på Federal Reserves New York-kontor på Manhattan. Mötet leddes av Paulson och Timothy Geithner, chef för Federal Reserve i New York, idag finansminister hos Barack Obama. Deras krav var att de största Wall Streetfirmorna skulle ta över hela eller delar av den djupt skuldsatta Lehman Brothers.

Sådana räddningsaktioner har gjorts tidigare i historien, när en enskild banks dåliga affärer hotat hela banksystemet; J P Morgans grundare, John Pierpont Morgan, tvingade år 1907 sina konkurrenter att rädda Trust Company of America. Hedgefonden Long Term Capital Management räddades från konkurs 1998 av en grupp USA-banker efter hård press från USA:s regering.

– Man kan fundera över vad som hade hänt, om de amerikanska myndigheterna varit lika bestämda som 1998. Då låste de i praktiken in bankcheferna och beordrade dem att komma överens, säger professor Johan Lybeck, som nyligen kom ut med boken Finanskrisen (SNS Förlag).

Men den här gången blev det nej. Sannolikt var flera av de tillfrågade övertygade om att deras egna balansräkningar inte tålde några räddningsaktioner. Andra hade av försiktighet begränsat sina placeringar i de nya riskabla kreditinstrumenten på marknaden, och var inte intresserade av att ta ansvar för andras girighet.

– Det spelade säkert in att Lehmans vd Richard Fuld, som kallades "Gorillan", var allmänt avskydd, och fram till slutet hävdat att hans firma var tillräckligt konsoliderad, säger Johan Lybeck.

– Diskussionen handlade mer om hur man skulle undvika att nästa firma skulle gå omkull än vilken effekt en konkurs skulle få på hela marknaden, säger förre chefen för investmentbanken Merrill Lynch John Thain till nyhetsbyrån Bloomberg.

Överläggningarna har beskrivits som ett chicken race, en kapplöpning mot stupet där det gällde att vara den som hoppade av sist. Bankerna räknade med att Paulson och Geithner skulle ge vika.

Men de räknade fel, och banksystemet i hela världen trillade över stupet. På måndagsmorgonen den 15 september lämnade Lehman Brothers in sin konkursansökan. Det var den största bankkonkursen i USA:s historia. Banker över hela världen började falla i en gigantisk kedjereaktion.

– Naturligtvis trodde inte bankerna på vad Geithner, Paulson och Bernanke sa, säger Johan Lybeck. Det finns en parallell till den svenska finanskrisen 1992. I april det året skrev den dåvarande folkpartistiska finansministern Ann Wibble i DN, att regeringen inte skulle rädda några svenska banker. Tre månader senare tvingades regeringen rädda alla svenska banker.

Det finns på finansmarknaden ett begrepp som heter "too big to fail", alltför stor för att gå i konkurs. Kostnaderna för samhället, medborgare och näringsliv skulle bli orimliga. Det är läxan av bankkraschen 1929, då staten vägrade ingripa och världen hamnade i den djupaste lågkonjunkturen någonsin.

Staten fungerar sedan dess alltid som sista tillflykt, "lender of last resort". Om pengarna fattas finns alltid staten att tillgå, därför att en stat kan trycka pengar. En stat kan aldrig gå i konkurs. Det har varit en vedertagen sanning fram till dagens finanskris, då regeln visade sig vara behäftad med undantag.

Island kunde trycka pengar, men ingen ville ha dem.

"Lender of last resort" är en trygghet, men den har en baksida. Bankirerna vet att de har staten i ryggen. Det kan leda dem till att ta orimligt höga risker. Fenomentet kallas "moral hazard", ordagrant "moralisk risk". Någon bra svensk term saknas.

Såväl Lars Heikensten, tidigare svensk riksbankschef och hans kollega Urban Bäckström, anser att resonemanget om moralisk risk spelade en stor roll, då den amerikanska regeringen och centralbanken vägrade Lehman Brothers nytt kapital. Varken Paulson eller Geithner har velat kommentera sitt beslut.

Den vanligaste slutsatsen är att det behövde statueras ett exempel, och Lehman tycktes vara ett lämpligt objekt.

Banken var varken störst eller mest skuldtyngd av alla dem som redan befann sig i svårigheter. Finanskrisen med överbelåning, anhopning av dåliga lån, inställda betalningar och personliga konkurser var i full gång sedan början av 2007. Men medvetenheten att tillgångarna i de största bankerna i världen var underminerade av lån som knappast var värda pappret de skrevs på, var fortfarande bristfällig vid tiden för Lehmans konkurs. Bland politiker, ekonomer, media och inte minst bland de sparare som fortsatte att sätta in sina tillgångar i olika sparfonder med bristfällig säkerhet. Eller så körde man, som vanligt på, i full fart i förhoppning om högre vinster och mot bättre vetande.

De amerikanska myndigheterna hade i september 2008 redan tvingats till så många räddningsaktioner att det hade blivit nödvändigt att sätta ner foten. Den 16 mars räddades Bear Sterns, en av världens största investmentbanker med stora tillgångar i dåliga bostadslån. Den 12 juli fick centralbanken Federal Reserve ingripa för att rädda USA:s två jättelika bostadslåneinstitut Fannie Mae och Freddie Mac, och den 6 september krävdes ytterligare ett mångmiljardtillskott av kapital för att de inte skulle gå omkull.

Genom miljardtillskotten var den amerikanska staten i realiteten på väg att nationalisera stora delar av banksektorn, och den tidigare direktören för Goldman Sachs och dåvarande finansministern Henry Paulson var hjärtligt trött på skällas för socialist.

Lehman Brothers kollaps utlöste inte endast en dominoeffekt, när bank efter bank gick under på grund av dåliga bostadslån och värdepapper med undermålig säkerhet, som förpackats, försetts med goda kreditbetyg och spridits över banker i hela världen.

Det allvarligaste var att kreditgivningen mellan bankerna upphörde. I ett slag försvann förtroendet. Ingen bank litade på att grannen inte var förgiftad av dåliga lån. Ingen kunde vara säker på att få tillbaka utlånade pengar.

Lånemarknaden tvärdog. Företagen kunde varken låna eller utfärda egna certifikat, kapitalförsörjningen upphörde, efterfrågan minskade, företagen började friställa, konkurserna ökade, jobben råkade i fara, hushållen drog ner sin konsumtion, efterfrågan på företagens produkter minskade ännu mer, ännu fler friställdes, den nedåtgående spiralen började snurra allt fortare.

Särskilt utsatt blev den amerikanska bilindustrin. Flera industrier drabbades av akut likviditetsbrist, när bankerna inte längre fungerade.

Räddningspaketen som skulle återställa förtroendet för bankmarknaden blev gigantiska. De garantier som gavs i USA var större än den amerikanska bruttonationalprodukten på 14 300 miljarder dollar. Summan motsvarar mer än 100 000 miljarder svenska kronor. Den svenska bruttonationalprodukten är som jämförelse 3 biljoner kronor. Och garantin är alltså mer än 30 gånger Sveriges BNP.

Men då ingår insättargarantierna för vanliga bankkonton. Sedan Lehman Brothers har ingen amerikansk storbank gått i konkurs. Flera har dock avvecklats eller sålts.

Runt hela jordklotet ställde regeringar och centralbanker upp med garantier. Hur stora summorna har blivit hittills är inte möjligt att beräkna. De siffror som finns är ganska grova uppskattningar. Det gäller för både garantier och de verkliga pengar som pumpats in i blödande företag och banker.

Det viktiga var att staterna garanterade verksamheten. Enligt den senaste tillgängliga rapporten, från Parisbas, som svenska riksbanken hänvisar till, uppgår den totala summan av både garantier och direkt stöd till motsvarande 60 000 miljarder svenska kronor, 20 gånger den svenskan bruttonationalprodukten.

– Men bara en bråkdel har utnyttjats, säger Jonas Niemeyer, chef för Riksbankens avdelning för finansiell stabilitet.