Var det rätt eller fel att låta Lehman Brothers gå i konkurs? Lars Heikensten, tidigare riksbankschef i Sverige, tror att finanskrisen blev mindre utdragen genom konkursen. Urban Bäckström, också han tidigare svensk riksbankschef, anser att de amerikanska myndigheterna gjorde ett stort misstag.
Långsiktigt var det bra för de finansiella marknaderna att en stor finansiell
koncern tilläts gå i konkurs, menar Lars Heikensten.
– Man brukar prata om moral hazard, säger han.
Det vill säga frestelsen att ta för stora risker på finansmarknaden, när
bankdirektörerna vet att staten ingriper om det skulle gå illa.
– Det fanns ett värde i att visa att en stor finansiell institution kunde gå i
konkurs, för att långsiktigt varna ägarna till den här typen av
institutioner att inte agera oförsiktigt.
– Många argumenterade för att det var helt fel, eftersom reaktionen på marknaden blev så kraftigt negativ. Å andra sidan är det fullt möjligt att just detta ledde till ett klimat där det i politiska termer gick att sätta in betydligt kraftfullare åtgärder än som annars vore möjligt. Det skapades möjligheter för en dramatisk omläggning av både penning- och finanspolitik.
– Om det i botten av krisen ligger kraftfulla obalanser i världsekonomin och svaga balansräkningar i många finansiella institutioner, då kommer det att ta ganska lång tid att ta sig ur problemen. Det kan bli en ganska kostsam process. Muddle through, dvs ta sig igenom gradvis, hade kunnat dämpa tillväxten i världsekonomin ganska kraftigt under många år.
Utan Lehmans konkurs var det inte lika uppenbart att man måste sänka räntan
radikalt och skjuta in en massa pengar i det finansiella systemet, menar
Heikensten.
– Nu blev det uppenbart. Man fick kanhända en snabbare process. Snabbare och
mera smärtsam. Jag tror att de amerikanska myndigheterna hade denna avsikt.
Men man var inte klar över konsekvenserna i nästa led.
Blev han överraskad?
– Historien visade att Lehman var "too big to fail". Men jag hade ingen
uppfattning i förväg, så nära följde jag inte skeendet.
Det gjorde däremot Urban Bäckström, också tidigare svensk riksbankschef.
Bäckström var dessutom statssekreterare i finansdepartementet vid den
svenska bankkrisen 1992.
– Jag blev verkligen överraskad av att amerikanerna lät Lehman Brothers gå i
konkurs. I den svenska regeringen -92, var vi helt på det klara med att vi
inte kunde låta någon svensk bank okontrollerat gå i konkurs, säger Urban
Bäckström. Det var ju läxan efter den stora depressionen på på 30-talet.
– Det var ett stort misstag att låta Lehman Brothers gå i konkurs, säger Urban Bäckström.
– Det tycker jag illustreras av att politiker över hela världen på alla sätt tvingades förklara att samma sak inte skulle kunna hända igen. De europeiska ledarna fick snabbt träffas, och det blev panik på marknaderna.
– Nu hävdar ju amerikanska beslutsfattare att de inte hade några instrument och inte hade något annat val. Men vi såg ju problematiken med Bear Sterns på våren samma år. Man hade haft god tid att föra en diskussion i USA om hur man skulle handla om man på nytt hamnade i en sådan situation. Det är obegripligt att man uppenbarligen inte gjorde det.
Bankerna trodde inte på myndigheterna.
– De signaler som kom från de amerikanska myndigheterna var inte tydliga. Vi
ser ju att de europeiska beslutsfattarna samlades i Paris till ett program
ganska snabbt efter Lehman Brothers konkurs, medan amerikanska
beslutsfattare hade väldigt svårt både att lägga fram ett förslag och sedan
hantera det i kongressen. Kongressen avvisade åtgärderna en gång innan den
tog beslutet, säger Urban Bäckström.
– Det är möjligt att säger något om det amerikanska politiska systemet, eftersom det uppenbarligen inte klarade av hantera det här. Det förvärrade dramatiskt situationen när man lät Lehman Brothers gå i konkurs.
Kunde man ana inom den amerikanska administrationen vad effekterna skulle
bli?
– Jag skulle vilja svara ja på den frågan, svarar Bäckström, därför att
det är den klassiska lärdomen från finanskrisen. Om ett vanligt företag går
i konkurs, så tjänar alla andra företag på det. Men om en bank går i
konkurs, så vet man från historien att alla andra banker förlorar på det.
– Det är en gåta hur man kan låta hela sommaren gå utan att man har en politisk diskussion som förbereder ett sådant eventuellt fall.
– På frågan om det var ett misstag att låta banken gå i konkurs är mitt svar otvetydigt ja. Om man hade fört en diskussion under sommaren hade man varit i ett bättre läge. Man lät tillfället gå sig ur händerna, när man hade den allvarliga diskussionen om Bear Sterns på våren.
– I Sverige hade vi lärt av historien, men jag har en känsla att de amerikanska myndigheterna inte var helt med på noterna.
Hur skulle finanskrisen utvecklats om amerikanska regeringen räddat Lehman
Brothers?
– Man hade kunnat montera ner Lehman Brothers i alla fall, fast på ett
annat sätt. Då hade inte räntespreadarna stuckit iväg på det sättet som de
gjorde [och utlåningen mellan bankerna kollapsat].
Om Urban Bäckström är kritisk till det amerikanska beslutet att låta Lehman
Brothers gå i konkurs, så har han så många fler lovord för de europeiska
centralbankerna och finansministrarnas åtgärder.
– En stor eloge till de europeiska ledarna för att de reagerade så snabbt. Man
gjorde väldigt mycket rätt under den här perioden.
Var det rent av Europa som räddade finansmarknaden?
– Ja, jag tycker nog att Europa gjorde en väldigt viktig insats. Sedan är
det svårt att säga... USA är ju ändå världens största kapitalmarknad.
Det viktiga var att staterna garanterade verksamheten. Enligt den senaste
tillgängliga rapporten, från Parisbas, som svenska riksbanken hänvisar till,
uppgår den totala summan av både garantier och direkt stöd till motsvarande
60 000 miljarder kronor. Som jämförelse är Sveriges BNP 3 000 miljarder
kronor.
Men bara en bråkdel har utnyttjats, säger Jonas Niemeyer, chef för Riksbankens
avdelning för finansiell stabilitet.
Professor Johan Lybeck går ännu längre:
– När krisen nu börjar avklinga visar det sig att den blev ganska billig,
säger han.
Men garantierna var ofattbart stora. Enbart den amerikanska statens åtaganden
överstiger, om insättargarantierna inkluderas, den amerikanska
bruttonationalprodukten.
0% är glada
50% är likgiltiga