Ingen trodde att regeringen menade allvar

Chefen för USA:s centralbank Ben Bernanke och finansminister Henry Paulson stod fast vid att inte ta över den krisdrabbade investmentbanken Lehman Brothers.

Det hade ingen räknat med. Ett tjugotal koncernchefer från världens största banker var samlade till kris-möte på Federal Reserves New York-kontor. Mötet leddes av Paulson och Timothy Geithner, chef för Federal Reserve i New York, idag finansminister hos Barack Obama. Deras krav var att de största Wall Streetfirmorna skulle ta över hela eller delar av den djupt skuldsatta Lehman Brothers.

Sådana räddningsaktioner har gjorts tidigare i historien, när en enskild banks dåliga affärer hotat hela banksystemet: Bankiren J P Morgan tvingade år 1907 sina konkurrenter att rädda Trust Company of America. Hedgefonden Long Term Capital Management räddades från konkurs 1998 av en grupp USA-banker efter hård press från USA:s regering.

Men den här gången blev det nej. Flera av de tillfrågade var övertygade om att deras egna balansräkningar inte tålde några räddningsaktioner. Andra hade av försiktighet begränsat sina placeringar i de nya riskabla kreditinstrumenten på marknaden, och var inte intresserade av att ta ansvar för andras girighet.

– Det spelade säkert också en roll att Lehmans vd Richard Fuld, som kallades ”Gorillan”, var allmänt avskydd, och att han fram till slutet hävdat att hans firma var tillräckligt konsoliderad, säger professor Johan Lybeck, som nyligen kommit ut med boken ”Finanskrisen”.

– Diskussionen handlade mer om hur man skulle undvika att nästa firma skulle gå omkull än vilken effekt en konkurs skulle få på hela marknaden, säger förre chefen för investmentbanken Merrill Lynch John Thain till nyhetsbyrån Bloomberg.

Överläggningarna beskrevs som ett chicken race, en kapplöpning mot stupet där det gällde att vara den som hoppade av sist. Bankerna räknade med att Paulson och Geithner skulle ge vika.

Men de räknade fel, och banksystemet i hela världen trillade över stupet. På måndagsmorgonen den 15 september lämnade Lehman Brothers in sin konkursansökan. Det var den största bankkonkursen i USA:s historia. Banker över hela världen började falla i en gigantisk kedje-reaktion.

– Naturligtvis trodde inte bankerna på vad Geithner, Paulson och Bernanke sa, säger Johan Lybeck. Det finns en parallell till den svenska finanskrisen 1992. I april det året skrev den dåvarande folkpartistiska finansministern Ann Wibble i DN att regeringen inte skulle rädda några svenska banker. Tre månader senare tvingades regeringen rädda alla svenska banker.

De amerikanska myndigheterna hade i september 2008 tvingats till så många ingripanden att det blev nödvändigt att sätta ner foten. Bear Sterns, en av världens största investmentbanker, och de halvstatliga och jättelika bostadslåneinstituten Fannie Mae och Freddie Mac fick statliga miljardtillskott för att inte gå omkull. Samtliga var underminerade av dåliga lån på bostadsmarknaden.

Den amerikanska staten var i realiteten på väg att nationalisera stora delar av banksektorn, och den tidigare storbankdirektören och finansministern Henry Paulson var hjärtligt trött på att bli kallad socialist.

Lehman Brothers kollaps utlöste inte endast en dominoeffekt när bank efter bank gick under på grund av dåliga bostadslån och värdepapper med undermålig säkerhet, som förpackats, försetts med goda kreditbetyg och spridits över banker i hela världen.

Det allvarligaste var att kreditgivningen mellan bankerna upphörde. I ett slag försvann förtroendet. Ingen bank litade på att grannen inte var förgiftad av dåliga lån. Ingen kunde vara säker på att få tillbaka utlånade pengar.

Lånemarknaden tvärdog. Företagen kunde varken låna eller utfärda egna certifikat, kapitalförsörjningen upphörde, efterfrågan minskade, företagen började friställa, konkurserna ökade, jobben råkade i fara, hushållen drog ner sin konsumtion, efterfrågan på företagens produkter minskade ännu mer, ännu fler friställdes. Den nedåtgående spiralen började snurra allt fortare.