Revolutionär på nätet bjuder in allihopa

LUND. Den 45-årige Clay Shirky kombinerar några olika yrkesroller: universitetslärarens, föreläsarens, skribentens och konsultens.

Nu spelar det inte så stor roll vilken hatt han har på sig för dagen. Mer än något annat är han bara Clay Shirky – mannen bakom den internationella bestsellern ”Here Comes Everybody”, en bok som visar hur våra beteenden och gruppbildningar fullständigt har förändrats under femton år med internet.

För att vara en så central och uppburen figur möts han av förvånansvärt lite kritik.

Clay Shirky vinner förtroende med karisma, men ännu mer som vilken gediget arbetande akademiker som helst: med en kombination av hårda fakta och uppriktig nyfikenhet.

Hur är man nyfiken på bästa sätt?
– Hm. Det finns inget bästa sätt. Nyfikenhet är inte ett problem med en lösning – det är mer som ett dilemma: Jag måste ställa bredd mot djup. Jag kan läsa tio böcker om tio ämnen, eller tio böcker om ett. Båda metoderna har stora värden. Men jag kan inte göra båda, för det hinner jag inte.

Detta är väl ett gammalt problem?
– Ja. Sedan tryckpressen kom har vi haft informationsöverflöd som normalläge. Det finns fler böcker än du kan läsa under ett liv. Vad ska du välja? Vi har haft olika filter. Bibliotek, bokhandlare, universitet. Det tycks mig som om två grejer har gått sönder, och ungefär samtidigt. En är att vi har kommit till slutet av de stramt indelade akademiska disciplinerna. De kan inte stycka djuret perfekt vid lederna längre. Det som blir banbrytande är när en sociolog fördjupar sig i psykologi, när en psykolog fördjupar sig i ekonomi och så vidare. Samtidigt, och det här är den andra grejen, har vi fått en informationsvolym som är större än vad våra gamla filter riktigt klarar av.

Är du född nyfiken?
– Ja, det måste man ju vara. Barn som inte föds nyfikna är skadade. Nyfikenheten måste skapa tillräckligt med kunskap för att du ska kunna överleva. Som vuxna blir vi bra på att ignorera grejer. Vi kan inte se varje dag som ett mirakel. Det orkar vi inte, vi måste sortera. Men problemet då är att vi förr eller senare fryser vår världsbild. Och allt det vi inte förstår blir en negativ chock. Aldrig en möjlighet.

Finns det sätt att göra metod av sin nyfikenhet?
– Det finns en bok som jag läste som tonåring, och som hade enormt inflytande över hur jag tänker. ”Conceptual blockbusting” av James Adams. Han pratar om ”tankespråk”. Hur många metoder att tänka kan en person använda? Kan du göra listor? Skriva? Rita diagram? Bygga en modell? Ju fler sätt att tänka som du behärskar, desto större chans att du lyckas. Svaret är: Problemet löser sig ofta självt om du byter språk.

Varför är du nyfiken på just internetfrågor?
– Jag var chef för ett litet teatersällskap när jag var yngre. Vi gjorde dokumentärteater. Det här var tidigt nittiotal. Min mor, som är bibliotekarie, hörde att jag kollade efter material som jag kunde göra teater av. Hon berättade för mig om internet, som det var då, 1992. ”Internet är som ett stort elektroniskt bibliotek”, sa hon. Jag kollade, och ... det var det ju inte alls. Men det var märkvärdigt! Jag tror att jag såg den sociala aspekten genast, och det var den jag föll för.

Vad triggar din nyfikenhet mest just nu?
– Då svarar jag öppenheten. Öppenhetens gräns. Ibland har öppenhetstrenden slagit över. Helt öppna diskussionsforum, där vem som helst kan säga vad som helst när som helst, blir sällan bra. Wikipedia började öppet, men har fått lägga till regler för att skydda sig från sabotage och förtal. Så var kommer vi att landa? Titta på hur enormt svårt det är att skriva en europeisk konstitution genom en öppen och långsam process. Var går gränserna för den här öppenheten?

Din mest kända bok heter ”Here Comes Everybody”, ungefär ”Här kommer allihopa”. Berätta lite om tanken bakom den titeln, för den som inte har läst boken.
– Jag har en sammanfattning i en mening: ”Det blev just lättare att göra grejer i grupp.” Att hitta varann, att umgås, att dela med sig av grejer, att få saker gjorda. Tack vare internet.

Men kommer verkligen allihopa? Är inte det en myt? Majoriteten av mina kompisar är inte bloggare eller musikremixare ...
– I dag är det en liten grupp som gör mycket, och många som gör lite. Men det är nästan ingen, som är online, som inte gör åtminstone något som kan räknas som ”socialt på nätet”. Om de så bara skickar ett gruppmejl på jobbet. Och det intressanta är hur snabbt det slutar verka nytt eller konstigt. Vi vänjer oss hur snabbt som helst.

”Det är ingen revolution om ingen förlorar”, har du skrivit. Vad menar du med det?
– Jag har gått från att vara optimist till att vara revolutionär. En optimist säger ”efter det som händer nu blir samhället bättre”, och tror sig förstå vad som händer. En revolutionär inser att alla inblandade inte kan gå plus. Antingen förlorar piraterna lite av sina gratisgrejer, eller så förlorar copyright-ivrarna lite av sin copyright, för att ta ett exempel. Men man vet inte vilket det blir. En revolutionär medger att det är svårt eller omöjligt att förutsäga något alls.

Men du har ändå förutsagt femtio år av kaos i den digitala revolutionens spår. Hur då?
– Historieskrivningen har fått galna grejer att se rationella ut i efterhand. Det finns många exempel på det. Efter tryckpressen hade vi en period på minst 200 år när folk verkligen inte kunde veta vart världen var på väg. Det kan bli likadant nu. Allt sker inte som ett resultat av rationella processer.

Om du trots det ska sammanfatta framtiden i några få meningar, vad säger du då?
– Att vi människor blir varandras infrastruktur. Vi kommer att se fler former av löst koordinerat samarbete som en stabil och fungerande modell för att få grejer gjorda. Nummer två är att nationalstaten kommer att identifiera och acceptera sådana grupper. Om du tar fyra kompisar och går in på en bank och ber att få starta ett gemensamt konto, så säger banken nej. Men om du startar en firma som heter ”Jag och fyra polare AB” så är det varsågod, skriv på här. Detta kommer att förändras. De stora institutionernas syn på vad som är en ”riktig” grupp.

Framtidsstudier blir tidsoptimistiska ibland. Den som såg invigningen av OS i Los Angeles 1984 med den inflygande raketmannen räknade väl lugnt med att vi tjugofem år senare skulle pendla så till jobbet. Så i ljuset av det – på vilket sätt har du fel?
– Haha. Jag är misstänksam vad det gäller två grejer. Man måste inse att den andra halvan av en revolution tar mycket längre tid än den första. Det gamla lämnar scenen mycket långsammare än det nya kom. Mitt eget liv kommer alltså att levas i en övergångsperiod som riskerar att bli överraskande lång. Den andra grejen är att jag hoppas att de sociala verktygen som internet erbjuder ska öppna för fler deltagare. Det ska inte längre vara föräldrarnas utbildningsnivå som avgör hur det går för dig. Den digitala klassklyftan kan bli rekordliten.

Men om du har fel?
– Om jag har fel får vi i stället ett tunt lager högaktiva samhällsmedborgare som tar del av alla de möjligheter som det nya innebär, men då mer i form av ett socialt kapital, mer som ett slags förmögenhet. En rikedom för enskilda, snarare än något som involverar och integrerar alla. Bara tanken gör mig riktigt ledsen, men risken finns.