Rättvisemärkt en lösning för få

Det rättvisemärkta paketet med kaffe vädjar till vårt samvete. Några kronor extra gör en god sak för de bönder som odlar kaffebönorna i en annan del av världen. De garanteras ett visst pris för kaffet även om världsmarknadspriset råkar vara lågt. En del av pengarna går till sociala projekt som skolbyggen. Arbetsförhållandena på odlingarna ska vara under kontroll.

Helena Johansson är föreståndare för Institutet för Livsmedelsekonomisk analys. Hon har i en rapport för Agrifood Economics Cent-re, ett samarbete mellan Sveriges lantbruksuniversitet och Lunds universitet, analyserat vilka effekter Fairtrade Labelling Organization Internationals (Rättvisemärkt) verksamhet får.

För enskilda kooperativ och de delägande bönderna kan vissa förbättringar i levnadsvillkoren märkas. I dag omfattas drygt en miljon bönder av systemet. Helena Johansson menar att det inte går att bedriva rättvisemärkt i någon större skala, vilket är nödvändigt för att få ner fattigdomen i världen.

Den allvarligaste kritiken är att systemet med ett minimipris kopplat till odling av en bestämd gröda riskerar att förhindra en nödvändig strukturomvandling av jordbruket och ekonomin.

Bönderna kan låsas fast i en småskalighet som inte är ekonomiskt bra för dem på lång sikt. Bönder kan hålla kvar vid exempelvis kaffeodling fastän de borde odla andra grödor eller söka sig bort från jordbruket helt och hållet.
– Rättvisemärkt kan fungera som en nischmarknad för ett fåtal och inte som ett möjligt och mer rättvist alternativ till mer traditionell handel, vilket man kan få intryck av i reklamen, säger Helena Johansson.

Helena Johansson tar också upp risken med att vissa handlare och grossister tar ut extra marginaler på rättvisemärkta varor.
– Studier som tittat på priserna i kaféer och i butiker har i flera fall funnit att man tar ett betydligt högre pris än vad som motiveras av det extra som går till bonden.

I priset för det rättvisemärkta ska en del gå till sociala projekt, som att bygga skolor.
– Det är bra att investeringar kommer till stånd. Men kostnader för kontroll och marknadsföring i kombination med risken att handlare tar ut höga marginaler gör att det inte är ett effektivt sätt att bidra på.

Helena Johansson skulle hellre se ett system där bonden inte måste odla en viss gröda, utan i stället får ett friare stöd till investeringar. Då kan bönderna själva välja vad de vill utveckla och vilken marknad de vill satsa på.
– Det är just jordbrukets rationalisering som gjort att vi i den rika delen av världen har kunnat öka våra inkomster. Det är väldigt svårt att få en hög inkomst från en liten gård i ett utvecklingsland. Det krävs en omvandling, och ska länder med en stor jordbrukssektor få bättre levnadsstandard så behöver de göra vad vi har gjort: minska jordbrukssektorn och utveckla andra sektorer. Det börjar med att man får en högre produktivitet i jordbruket och kan investera i andra sektorer.

Men småskalighet är väl bra för miljön?
– Att säga att det är bättre att ni är fattiga för att det är bra för miljön är både cyniskt och felaktigt. Fattiga länder har ofta ingen bra miljöhänsyn. Kan de få upp inkomsterna där kan de också göra mer för miljön.

Kan man fortsätta att köpa rättvisemärkt?
– Man kan absolut köpa rättvisemärkt, men fråga gärna handlaren om prissättningen och vilka marginaler de tar ut jämfört med konventionella alternativ. Sedan kan man överväga att skänka pengar till andra organisationer.