Analys: Också S-regeringen lät kassakon hållas

Marken där byn Horno legat var sargad av jättelika fåror, som om en jätte dragit fram sin plog. Vid horisonten spydde skorstenarna i Jänschwalde, världens största brunkolseldade kraftverk, rök mot himlen.

Artikelserien fick rubriken ”Vattenfalls dolda agenda”. I sista avsnittet fick statsminister Fredrik Reinfeldt frågan: Är det rimligt att ett statligt bolag – som enligt ägardirektiven ska vara ett redskap i klimatomställningen – utomlands driver några av världens värsta utsläppskällor av koldioxid?

”Vattenfall styrs som ett kommersiellt bolag”, svarade Reinfeldt.

Efter de senaste avslöjandena om Vattenfall går oppositionen till hård attack mot regeringen. Näringsminister Maud Olofsson har brustit i ägaransvar, hävdar Mona Sahlin och får medhåll från Miljöpartiet och Vänsterpartiet.

Sanningen är att Vattenfalls förvandling från ett nationellt kraftbolag till en jätte på den europeiska elmarknaden började när Socialdemokraterna regerade Sverige.

För tio år sedan sysslade Vattenfall främst med att producera vattenkraft och kärnkraft i Sverige. 1998 omsattes 28 miljarder kronor. I fjor var det 165 miljarder. Expansionen beror på att Vattenfall köpt kolkraftverk med tillhörande dagbrott i Tyskland och Polen. Fram till maktskiftet 2006 skedde det med Göran Perssons goda minne.

I år ökar bolagets omsättning åter kraftigt, främst på grund av köpet av den holländska kol- och gasjätten Nuon.

Socialdemokraterna och de borgerliga har hela tiden varit överens om att Vattenfall har tre uppgifter: Förse svenska hushåll och företag med elkraft. Dra in pengar till statskassan. Och vara ett redskap när Sverige ställer om till miljövänlig energi.

Att målen kan vara motstridiga har ingen låtsats om.

Varken Socialdemokraterna eller regeringen har velat sälja. Vattenfall är pålitlig kassako för staten. Förra året var vinsten 30 miljarder kronor.

Så länge allt var frid och fröjd gav såväl Göran Persson som Fredrik Reinfeldt koncernchefen Lars G Josefsson fria tyglar. Och han har hjälpligt försökt balansera bolagets olika mål. Samtidigt som Vattenfall satsat på lukrativ kolkraft och kärnkraft har man köpt vindkraft i Danmark och planerat en stor park med snurror utanför Trelleborg.

Inför FN:s klimatmöte i polska Poznan i fjor drog Josefsson i gång en klimatkampanj med 121 000 små gula gubbar i återvinningsbart material, en för varje person som klickat sig in på bolagets klimatsajt. Vid Schwarze Pumpe i Tyskland driver bolaget en pilotanläggning. Koldioxid ska lagras i marken. Om så där tjugo år. Problemet är att ingen ännu vet om det funkar.

”Vi är en del av problemet. Då ska vi också vara en del av lösningen”, svarade Josefsson länge på alla frågor om kolet.

Men på det centerstyrda näringsdepartementet började man till slut tröttna på Josefssons självsvåldighet. Redan i fjor, när det läckte ut att Vattenfall tänkte köpa det brittiska kärnkraftbolaget British Energy, talade statssekreteraren Ola Alterå om behovet av nya ägardirektiv.

Den senaste veckans avslöjande har övertygat Maud Olofsson.

Först blev det känt att Vattenfall planerat att sälja ut sitt svenska kraftledningsnät för att köpa brittisk kärnkraft. Kort därpå att Josefsson satt hela bolaget på spel genom ett avtal om att Vattenfall kan bli skadeståndsskyldigt utan tak vid en kärnkraftsolycka i Tyskland.

Nu får Vattenfall både nya ägardirektiv och ny koncernchef.

Men även Lars G Josefssons efterträdare får ett motsägelsefullt uppdrag: Vattenfall ska både vara ett redskap i klimatomställningen och ett vinstmaximerande bolag på den europeiska energimarknaden.