Med det tredje hjulet ska de erövra världen

Rapsfälten och de grågröna sädes­fälten vajar i kapp runt den gamla gården norr om byn Nyker på Bornholm, en gård som för länge sedan var ett mejeri – nu trängs Christiania Bikes cyklar och cykeldelar på stengolvet. Inne på kontoret ringer Annie ­Lerches telefon oavbrutet. Hon svarar en sista gång innan telefonen stängs av. En tysk återförsäljare undrar något.

”Ja, heute, Tschüss!”

Hon ropar på sin livspartner och arbetskamrat sedan 33 år, Lars Engström. Han granskar några dokument. Ovanför honom, och faktiskt i hela lokalen, hänger dottern Tildes färgstarka konstverk.

De har inte tid att ta emot besök, egentligen.

– Det är ”travlt”, som Annie Lerche säger.

Gästfriheten har varit stor men på senare år har rädslan att någon ska smyga sig in med oärliga avsikter, vuxit allt mer.

– Folk har kommit hit och sedan kopierat oss, sådana vill vi inte ha, till dem säger vi ”fuck off”, säger Lars Engström och skrattar.

Det kan låta som paranoia. Men icke.

– Vår återförsäljare i Limhamn ­reagerade på att våra cyklar såldes väldigt billigt på Blocket. Det var kopior från Kina, de har ­stulit vårt namn och design, säger Lars Engström.

Advokat är inkopplad och det ­kinesiska företaget har fått en ­varning.

– Det känns för jäkligt, vi har liksom annat att göra, fortsätter han.

Annars är själva idén med lådcyklar knappast ny. De syns på bilder från det tidiga 1900-talet och fanns säkerligen långt innan dess.

1973 startade tillverkningen av Christianiacykeln för användning inom den bilfria och självstyrande stadsdelen. Då arbetade Lars Engström på Christiania Smedie.

– Egentligen var det först bara en kul grej som vi byggde tillsammans med allt det andra, vindmöllor och ugnar av gamla oljefat. Vi var tre fyra personer som jobbade ihop då.

Lars Engström fortsatte själv att utveckla cykeln, tillsammans med ­Annie Lerche, som han träffade i Christiania.

Miljön och omtanken om fram­tiden – var ledord – och är i allra högsta grad det som ännu driver dem.

– På sjuttiotalet pratade man mycket om miljöförstöringen utan att politikerna agerade. Nu är det annorlunda, säger hon.

Efter femton år i Christiania kände de sig färdiga med stadsdelen. En vardag med skottlossning och polistillslag in på knutarna var omöjlig att förena med tre barn och ett företag på väg upp.

– Det var inte hälsosamt, man var på sin vakt hela tiden, säger Annie Lerche.

Bornholm, den natursköna ön med få bilar och många cyklar, drog starkt.

Fast bornholmarna var skeptiska.

– Folk har faktiskt kommit fram på senare tid och bett om ursäkt för att de inte trodde på oss, säger hon.

– Fortfarande tycker många att det är konstigt att vi har tillverkningen här, de som sitter i Köpenhamn till ­exempel, flikar Lars Engström in.

– Jo, men vi har klarat det eftersom vi har lagt ned vår själ i det. Och vi har gjort det helt utan stöd, vi lånade pengar av familjen, fortsätter Annie Lerche.

När de skulle flytta sitt ­bankkonto från Köpenhamn till Bornholm sade bankmannen: ”Bornholm, nej, den ön vill vi inte ha något att göra med.”

De skrattar åt minnet, förmodligen ångrar sig bankmannen idag. Trots lågkonjunktur och hård konkurrens från uppstickare, går företaget med miljoner i vinst.

Transportcykeln, som i dag finns i flera olika utföranden och färger, används av danska posten, av glass­försäljare, Tuborg, Gouda Ost och ­flera andra industrier. För att inte tala om alla familjer som kör barn och hundar i den.

Sverige är fortfarande en liten marknad. Cyklarna säljs av totalt tre återförsäljare i Malmö, Stockholm och Växjö. Men efterfrågan växer.

– Svenskarna vill ha extra-allt, mycket extrautrustning på sina cyklar. Man får verkligen känslan av att Sveriges ekonomi går bra just nu, säger han.

Lådcyklarna har blivit hippa och prislappen, omkring 20 000 ­kronor och över, har gjort cykeln till en ­statussymbol hos medelklassen.

Är det fjärran era ideal från ­Christianiatiden?

– Nej, det viktigaste är att de tar ­cykeln istället för BMW:n, att de ­förstår att de kan göra en insats för miljön, säger Annie Lerche.

– Vi måste följa marknaden och ­tänka kapitalistiskt. Men vi vill ­behålla verksamheten i den här ­storleken. Vi vill inte bli någon ”big industry”, det är roligare att få skapa själv, att utveckla cykeln på egen hand, säger Lars Engström.

Framtidens cykel, hur ser den ut?

Annie Lerche vill göra klart att i den här frågan, är hon och Lars överhuvudtaget inte överens.

– Jag tror på elcyklar, många orkar inte trampa. Särskilt äldre och de som lider av handikapp. För att inte tala om posten, de är också intresserade av dem, säger han.

Han hinner inte avsluta meningen förrän hon flikar in:

– Jag tror att folk kan glömma att de faktiskt kan cykla. Trenden är att inget får vara svårt längre. Man blir fet om man inte trampar.