– Det bästa med mig är nog att jag är så transparent. Jag är inget
styrelseproffs, utan en helt vanlig bonde med lantbruksskola i ryggen.
Affären med Lactalis gör jag för att jag verkligen är övertygad om att det
är den vägen vi måste gå, säger Anders Olsson.
Vi träffas hemma på gården, Skillinge 1:14, utanför Munka-Ljungby. Runtom
husse rör sig den bastanta rottweilern Maximillian, 65 kilo. Störst hittills
av de tre som passerat i familjen.
Gården grundades av Anders Olssons morfars far för snart hundra år sedan.
– Han var statare och sparade ihop pengar till gården genom att sälja lök som
han odlade på sin lilla lott. Han sa att det vara bara de som söp som inte
kunde lägga undan några pengar. Sen var han sannolikt den ende
högerpartisten i samlingen, de andra statarna var nog socialister
allesamman.
Framåtandan har gått i arv. Anders Olsson började som nittonåring leverera
mjölk till dåvarande Helsingborgs mjölkcentral.
– Min morfars far gjorde en verklig klassresa från livegen till självägande.
Men jag har lite gått i hans fotspår. Jag inriktade mig tidigt på jorden och
på att bli egen företagare. Känslan för djuren och jorden är oerhört starkt
rotad i mig.
Redan i högstadiet tog han över skötseln av gårdens djur. När fadern sålde
sina kor dröjde det inte länge förrän Anders Olsson ersatte dem med egna.
Det är här någonstans i den självklara inställningen
till företagande och att all verksamhet måste utvecklas som förklaringen
till Anders Olssons position i försäljningen av Skånemejerier till franska
Lactalis kan spåras. Under intervjun återkommer han flitigt till uttryck som
drivkraft, ambition, expansion.
För egen del har han haft en långsiktig strategi. Under 1980-talet köpte och
arrenderade han mark när andra bönder i trakten la ner.
– Halveringstiden på en mjölkbonde är tio år. I den här socknen fanns det
hundratals mjölkbönder när jag var ung, nu är vi kanske tio.
Under 1990-talet utökade han verksamheten i maklig takt hela tiden med
siktet inställt på det stora klivet framåt. För tre år sedan investerade han
elva miljoner kronor i ett nytt stall och mer än fördubblade antalet djur
till dagens 400 kor, kalvar och tjurar.
Anders Olsson är uppenbart stolt över sitt verk när han visar runt bland de
godmodiga djuren som för trivselns skull står på en extra mjuk gummimatta i
det moderna stallet.
– Utveckla eller avveckla, någon annan väg finns inte. Titta hur det fungerar
i övrig industri. Det gäller samma villkor för oss bönder.
Han är övertygad om att ett Skånemejerier ägt av skånska
bönder är för litet för att klara den utmaningen. När föreningen satsar
framåt räcker inte pengarna till att ge bönderna bra betalt för mjölken. Men
får bönderna bra betalt fattas pengarna till nödvändiga framtidssatsningar.
– Lactalis har de ekonomiska musklerna för att satsa, för att konkurrera och
för att samtidigt betala oss bönder. Det har inte Skånemejerier.
Han pekar på Milkoaffären förra året då Arla fusionerade med en närmast
utblottad mejeriförening.
– Det blev en mycket viktig väckarklocka för oss. Milko hade inte investerat
och var helt utelämnade till köparen när Arla kom in. Där ville vi absolut
inte hamna. Vi har en stark marknadsposition och därmed något satt sälja.
Skånemejerier är pressat av ett allt starkare Arla i
kombination med handlare som satsar hårt på egna varumärken. Butikerna
känner ingen sentimentalitet gentemot skånska mjölkbönder.
– Det var konsumenterna som räddade oss med sitt upprop för skånsk mjölk 2008.
Utan dem hade vi varit förlorade. Handeln tänker på lönsamheten i första
hand.
Närproducerat i meningen närägt är redan ”old school”, menar han.
– Det fungerade förr, som runt 2010 då det var i ropet. Idag sitter mejerier
med helt lokal profil som Wäpnö eller Östgötamjölk eller våra egna mest
lokala trångt till.
Visst har andra vägar än försäljning diskuterats för Skånemejerier. Men att
mejerijätten Lactalis tar över tycker han ”passar perfekt”.
– De jobbar globalt, men tänker lokalt. Det handlar om en gigant som värnar om
det lokala mervärdet.
Initiativet till affären kommer från Skånemejerier som tog en första
kontakt med fransmännen för snart ett år sedan. Sedan dess har det blivit
många besök i Frankrike för Anders Olsson.
– Personkemin stämde redan vid första mötet. Självfallet måste det kännas
rätt, annars hade det inte blivit någon affär. I början krävdes det mycket
hysch-hysch för att det inte skulle läcka ut vad vi höll på med. Fransmännen
gillar inte alls publicitet. Samtalen har vi dessbättre kunnat föra på
engelska.
En träff med en grupp franska bönder stärkte hans uppfattning ytterligare.
– De levererar mjölk till Lactalis i tredje generation. Samtidigt visade de en
väldig stolthet över sina lokala produkter trots att det är Lactalis som
tillverkar dem.
Han inser att misstänksamheten är utbredd mot vad en internationell koncern
kan ha i kikaren med köpet av en liten skånsk bondeägd mejeriförening. Men
säger att han inte känner någon anledning till oro.
– Visst är det ett jättestort steg för oss, men det gäller att hålla huvudet
kallt och inte låta känslorna styra. Det är pengarna som räknas och våra
möjligheter till en god affär.