Anders Dahlvig har gått ner från 120 procent till 75 procents arbetstid.
Ikeas förre koncernchef har kört sönerna till skolan och hunnit med ett
morgonpass på gymmet när Sydsvenskan träffar honom.
Han delar ett kontor i centrala Helsingborg med en kompis. Ett smått
pojktorftigt sådant, en inramad HIF-tröja, en vägg-tv där CNBC visar ränte-
och aktiekurser och en tavla är den enda dekorationerna.
Han ser påtagligt nöjd ut när han pratar om sitt nya liv efter 26 år på Ikea,
de sista tio som vd och koncernchef.
– Det är inte så att jag inte gillar att jobba, tvärtom: Men jag var så trött
på allt resande, och på att inte hinna träffa mina barn som jag vill.
– Nu bor de hos mig varannan vecka och vi får en vardag ihop.
Numera kan Anders Dahlvig själv bestämma hur högt tempo han ska hålla, just nu
står ratten på 75 av 100.
– Jag får ofta förfrågningar, men just nu vill jag inte arbeta mer. När
pojkarna, nu 11 och 16 år, blir större så tänker jag kanske på ett annat
sätt.
Anders Dahlvig kom i våras ut med boken ”Med uppdrag att växa – om
ansvarsfullt företagande”.
Den är på väg ut till de amerikanska bokhandlarna nu i november.
I boken pratar han bland annat om hur man som företag kan kombinera att göra
gott i det samhälle man verkar i och att ta tillvara på företagets intresse.
– Jag tror att det ligger i tiden, se bara på Occupy Wall Street-rörelsen.
Folk är trötta på girigheten och har mist respekten för näringslivet – inte
minst i USA där bankernas agerande har försatt landet i en svår situation.
Anders Dahlvig är övertygad om att det är mycket lättare att göra gott om man
har en stark ägare som tänker långsiktigt, än om man sitter som vd i ett
bolag med ett spritt ägande som ropar efter snabba vinster.
– Jag blev kvar i Ikea för jag gillar den formen av ägande, det avspeglar sig
också på bolagen som jag har styrelseuppdrag i. Alla utom ett har en stark
ägare, några är på börsen och andra inte.
Det är det engelska bolaget Kingfisher, ett byggvaruföretag med intressen i
Hornbach, som går mot strömmen med ett spritt ägande. Anders Dahlvig
förklarar sitt engagemang så här:
– Jag måste ju ha något att jämföra med.
Han hade olika uppdrag på Ikea, både i Sverige och utomlands innan han hamnade
nära ledningssfären och till slut i den absoluta toppen 1999.
Han kände snabbt, redan under de första åren i Tyskland, att han gillade Ikea
så mycket att han ville bli kvar.
– Man brukar säga att det finns en tvåårsgräns. Stannar du mer än två år så
blir du ofta kvar.
Desto mer förvånande var det att Anders Dahlvig inte bara lämnade vd-posten
utan även företaget – många väntade sig att han skulle axla en annan roll
inom företaget.
När han tillträdde 1999 hade det aldrig funnits en kvinna i ledningsgruppen,
Ikeas DNA handlade om svenska medelålders män.
Drygt tio år senare är kvinnor en självklarhet, däremot har företaget lyckats
sämre med att rekrytera andra än svenskar till chefspositioner.
– Det var en prioritet, men trots det misslyckades vi.
Anders Dahlvigs sociala engagemang och miljöengagemang har renderat honom en
rad utmärkelser.
– Det är egentligen inte så svårt, att värna miljön är att göra av med så lite
resurser som möjligt, det tjänar alla på.
Han tycker dock inte att ett företag ska skryta om sitt engagemang.
– Ser man det som en del av företagets pr är det lätt att man satsar på saker
för att få uppmärksamhet istället för att tänka på hur man kan göra nytta.
Han säger att det är bättre att andra talar om att man gjort bra saker än att
man gör det själv.
Händer det däremot något dåligt runt företaget, som i Ikeas fall avslöjandena
om Ingvar Kamprads samröre med nazismen och gömda pengar, ska man vara så
öppen som bara möjligt.
– Det är viktigt både i den interna kommunikationen och i den externa. Är man
inte transparent så tror alla att man döljer något.
Anders Dahlvig var inte vd när Kamprads och företagets agerande stod i
mediefokus. Men han har sett hur nazistsamröret fått större och längre
uppmärksamhet utomlands än i Sverige.
– Utomlands har man inte lika mycket respekt för Kamprad som här där
svenskarna blir arga om pressen granskar honom.
Själv har Anders Dahlvig stor respekt för Ingvar Kamprad efter att ha känt
honom i över tjugo år. Han beskriver honom som en auktoritet som det går att
resonera med.
Det var ingen på Anders Dahlvigs gamla arbetsplats som reagerade över att han
hoppade av för chefskarriären för att hinna med barnen.
– En bra relation med dem är det absolut viktigaste, säger han och njuter av
att kunna hämta sönerna efter skolan så att de hinner i tid till frissan.