São Paulo. Den sexfiliga genomfartsleden Avenida Brigadeiro Faria Lima har
korkat igen när folk försöker ta sig till jobbet i södra halvklotets tyngsta
ekonomiska centrum.
På nummer 2179 i São Paulos affärsdistrikt Itaim Bibi reser sig ett
tolvvåningshus i spegelglas.
Här har Unica, de brasilianska etanolbolagens arbetsgivarorganisation, sitt
huvudkontor.
Varje tisdag flyger regionens sockerplantageägare in med helikopter och
landar på taket till huvudkontoret.
De går in i hissen, trycker på knappen och stiger ut i styrelserummet på
tionde våningen med tjugofyra skinnstolar runt ett ovalt bord i ädelträ.
Det är här Brasiliens så kallade ”etanolbaroner” sitter och styr
marknadspriset på etanolen.
– Nu är den billig, skrattar Alfred Szwarc, talesman för Unica, och sätter
sig på en av stolarna.
– Skörden är igång och tillgången är stor.
Han sträcker glatt på skjortärmarna. Alfred Szwarc är på bra humör i dag.
Ett japanskt tv-team har precis avslutat en intervju med honom om hur den
brasilianska etanolen kan göra den japanska bilindustrin mindre beroende av
bensin.
– De kändes positiva. Det är bra. Japan är en viktig marknad för oss, säger
han.
– Men det är också Sverige. Jag ska säga dig att Sverige är ett föredöme för
hela EU. Ni är faktiskt det land i Europa som importerar mest etanol av oss.
Ert miljömedvetande sträcker sig långt över de andra länderna. Jag hoppas
verkligen att ni kan utöva inflytande på de andra.
Alfred Szwarc är ingenjör i grunden och har arbetat med den brasilianska
etanoltillverkningen ända sedan militärregimen i Brasilien tvingade
bilindustrin att koppla om till etanol under oljekrisens sjuttiotal. Han har
varit med om att utveckla flexmotorn, stött forskningen kring att ta fram
stryktåligare sockerrör och debatterat för en energisnål framställning av
etanolen.
Nu skördar han frukterna.
– Det är helt otroligt vilket sug det blivit. Vi är beredda att dubbla
tillverkningen. Vi måste. Världen vill ha oss, säger Szwarc och slår ut med
armarna.
Anledningen till självförtroendet är den ”etanolallians” som George W Bush
undertecknade med den brasilianske presidenten i São Paulo i våras.
Om tio år ska all bensin i USA vara utblandad med minst 15 procent etanol.
Det kommer att ge Brasilien en möjlig marknad på 136 miljarder liter om
året. Tio gånger mer än vad landet producerar i dag.
Avtalet mellan Amerikas två största stater har skapat en investeringsfeber
av sällan skådat slag i Brasilien.
Den ungerskfödde megainvesteraren George Soros har köpt tre etanolfabriker
för sammanlagt sex miljarder kronor och Världsbankens före detta chef, James
Wolfensohn, har tillsammans med grundaren av ”America online”, Steve Case,
startat fonden ”Brasil Energy” med ett grundkapital på 14 miljarder kronor.
Orsaken till optimismen är enkel.
Världens sug efter etanol har aldrig varit så starkt som nu och inget annat
land än Brasilien står bättre rustat att möta omvärldens behov.
Det enda som återstår för Brasilien är att se över arbetsförhållandena för
landets 400000 sockerrörsarbetare.
De arbetar tio timmar om dagen, sex dagar i veckan, i hettan, med krökta
ryggar, och får endast betalt åtta kronor per ton sockerrör de hugger. Ofta
svimmar arbetarna av vätskebrist och får kramper. De senaste åren har nitton
personer dött på grund av de grymma arbetsvillkoren.
– Alltså, det är en jättesvår sak. Brasilien är speciellt. Vi måste ge jobb
till de fattiga. Många kan varken läsa eller skriva, säger Alfred Szwarc och
rycker på axlarna.
Sockerrörsarbetarna hugger på samma sätt som slavarna gjorde år 1542 när
Brasiliens första sockerplantage grundades.
– Ja, vad ska jag säga. Det är inte bara så enkelt som att sätta in
maskiner. Det är en mycket dyr investering. En maskin kostar upp mot en halv
miljon dollar. Och så ska du ha en traktor till och en lastbil. Kanske
totalt en investering på en miljon dollar. Det lönar sig inte.