Men New York-borna äter ute som vore det 2006.
Det är inte utan att man känner sig lite stolt över det svenska knotandet: vi
betalar hyra, el, försäkring, a-kassa, telefon och fackavgift – i just den
ordningen. Även en statligt anställd tjänsteman, med en las-kudde på 2 563
personer som måste sparkas före honom, drar ner på restaurangbesöken så
fort konjunkturen vänder.
Så funkar det uppenbarligen inte i USA.
Min första teori var att varje amerikan är en liten hobbyekonom som vet hur
illa det går om folk slutar konsumera. För att stävja en depression gör alla
sin nationella plikt. Om man inte tjänstgör i Irak kan man i alla fall köpa
en stor sushi.
Min andra teori gick ut på att det kanske är omöjligt att dra ner på
restaurangätandet. Eftersom nästan ingen av de amerikaner jag känner vet hur
man lagar mat så är de tvungna att äta ute – såvida de inte vill svälta till
döds.
Men svaret kom häromdagen. En kille jag jobbade med i ett halvår skickade ett
sms:
”Ska du se Neil Young på Madison Square Garden om två veckor?”
”Kan inte”, svarade jag. ”Är i Sverige över julen. Men vill du käka lunch
imorgon?”
Fem minuter senare svarade han: ”Middag bättre. Tänkte maxa företagskortet.
Blir avskedad nästa vecka. Just another line in the field of time.”
Halvvägs in i det avslutande Neil Young-citatet slog det mig. De fullsatta
restaurangerna kan vara sista lågan från 00-talets högkonjunktur. Avskedade
bankirer, pr-människor och journalister slänger nu in det återstående
vedträet: sina företagsstämplade American Express.
”Jag tänkte att vi kunde gå till Jean Georges”, fortsatte sms:et.
Jag började våndas med mitt samvete. Jag ville ogärna blåsa min före detta
arbetsgivare på 250 dollar. Dessutom kändes upplägget lite deppigt – som en
dejt med flickan med svavelstickorna. Men samtidigt var det här min chans
att gå på en riktigt schyst New York-restaurang.
Så jag sade ja.
Min före detta kollega var på gott humör. Det här var hans andra lyxrestaurang
på tre dagar. Halvvägs in i den karamelliserade kalvbenmärgen berättade han
hur han tänkte motivera utläggen: vi skulle diskutera den svenska bankkrisen
på 90-talet.
”Och du är från Sverige, så det är perfekt.”
”Men jag var bara 13 år då.”
”Aha ... hmm ...”
Jag såg att även han insåg det moraliskt tvivelaktiga med att låta jobbet
betala notan.
”Äh, jag slutar ju om en vecka, så det är lugnt.”
Jag kände att jag var tvungen att fråga:
”Men tror du verkligen att det här är så smart?”
Han började fundera. När hans svar kom kunde han lika gärna ha sammanfattat
den amerikanska ekonomin. Eller förklarat varför amerikanerna kommer att
fortsätta äta ute tills både Frihetsgudinnan och Golden Gate-bron är
intecknade. Och jag vet inte vad det betyder att det är samma mening som
Kurt Cobain plitade ner innan han sköt sig själv.
”Du vet ju vad Neil Young säger: It’s better to burn out than to fade away.”