Fullsatta restauranger mitt i krisen

Ekonomi.

Fattar de inte hur illa det är?

Den tanken slår mig varje gång jag ser en fullsatt restaurang på Manhattan. Ekonomitidningarna är fulla med krigsrubriker, Obama beskrivs mer som en konkursförvaltare än som en blivande president och siffrorna ”1929” nämns så ofta att jag nästan glömt min bankomatkod.

Men New York-borna äter ute som vore det 2006.

Det är inte utan att man känner sig lite stolt över det svenska knotandet: vi betalar hyra, el, försäkring, a-kassa, telefon och fackavgift – i just den ordningen. Även en statligt anställd tjänsteman, med en las-kudde på 2 563 personer som måste sparkas före honom, drar ner på restaurang­besöken så fort konjunkturen vänder.

Så funkar det uppenbarligen inte i USA.

Min första teori var att varje amerikan är en liten hobbyekonom som vet hur illa det går om folk slutar konsumera. För att stävja en depression gör alla sin nationella plikt. Om man inte tjänstgör i Irak kan man i alla fall köpa en stor sushi.

Min andra teori gick ut på att det kanske är omöjligt att dra ner på restaurangätandet. Eftersom nästan ingen av de amerikaner jag känner vet hur man lagar mat så är de tvungna att äta ute – såvida de inte vill svälta till döds.

Men svaret kom häromdagen. En kille jag jobbade med i ett halvår skickade ett sms:

”Ska du se Neil Young på Madison Square Garden om två veckor?”

”Kan inte”, svarade jag. ”Är i Sverige över julen. Men vill du käka lunch imorgon?”

Fem minuter senare svarade han: ”Middag bättre. Tänkte maxa företags­kortet. Blir avskedad nästa vecka. Just another line in the field of time.”

Halvvägs in i det avslutande Neil Young-citatet slog det mig. De fullsatta restaurangerna kan vara sista lågan från 00-talets högkonjunktur. Avskedade bankirer, pr-människor och journalister slänger nu in det återstående vedträet: sina företagsstämplade American Express.

”Jag tänkte att vi kunde gå till Jean Georges”, fortsatte sms:et.

Jag började våndas med mitt samvete. Jag ville ogärna blåsa min före detta arbetsgivare på 250 dollar. Dessutom kändes upplägget lite deppigt – som en dejt med flickan med svavelstickorna. Men samtidigt var det här min chans att gå på en riktigt schyst New York-restaurang.

Så jag sade ja.

Min före detta kollega var på gott humör. Det här var hans andra lyxrestaurang på tre dagar. Halvvägs in i den karamelliserade kalvbenmärgen berättade han hur han tänkte motivera utläggen: vi skulle diskutera den svenska bankkrisen på 90-talet.

”Och du är från Sverige, så det är perfekt.”

”Men jag var bara 13 år då.”

”Aha ... hmm ...”

Jag såg att även han insåg det moraliskt tvivelaktiga med att låta jobbet betala notan.

”Äh, jag slutar ju om en vecka, så det är lugnt.”

Jag kände att jag var tvungen att fråga:

”Men tror du verkligen att det här är så smart?”

Han började fundera. När hans svar kom kunde han lika gärna ha sammanfattat den amerikanska ekonomin. Eller förklarat varför amerikanerna kommer att fortsätta äta ute tills både Frihetsgudinnan och Golden Gate-bron är intecknade. Och jag vet inte vad det betyder att det är samma mening som Kurt Cobain plitade ner innan han sköt sig själv.

”Du vet ju vad Neil Young säger: It’s better to burn out than to fade away.”

Författare: Johan Anderberg
Publicerad 15 december 2008 09.40
Uppdaterad 15 december 2008 09.40

Ekonomi
Läsarpulsen
Bloggar
Toppnyheterna just nu