MALMÖ. När Ilmar Reepalu fick makten i Malmö 1994 var han fast besluten att
helt ändra stans image. Reepalu utnyttjade sitt stora nätverk för att driva
på utvecklingen.
1994 gjorde det socialdemokratiska partiet i Malmö sitt bästa val i modern
tid.
Då hade den gamla industristrukturen i Malmö fallit samman. Staden befann sig
i värsta tänkbara läge.
Självförtroendet bland politikerna och malmöborna var i botten.
Sverige plågades av den värsta lågkonjunkturen före dagens finanskrasch.
– Industrispåret verkade ganska stängt, säger Ilmar Reepalu som detta år blev
Malmös finanskommunalråd.
– Då tog vi några taktiska beslut för framtiden, som också var strategiska.
Det stora Kockumsområdet låg öde, sedan Saabfabriken lagts ner 1991. Investor
ägde marken och ville stycka upp och sälja till mindre företag.
Ilmar Reepalu är arkitekt och utbildad stadsbyggare. Han hade jobbat på
stadsbyggnadskontoret sedan 70-talet och kände Malmö utan och innan. Han var
väl etablerad i stadsbyggnadsvärlden och hade goda kontakter både i
näringslivet och i det socialdemokratiska partiets högsta ledning. Hans
självförtroende var stort.
Ilmar Reepalu hade bostäder i tankarna för Kockumsområdet (och en högskola),
men den saken diskuterades bara bland tjänstemännen på
stadsbyggnadskontoret. Arbetarrörelsen hade fortfarande inte släppt tanken
på en återuppväckt varvsrörelse och Reepalu hade ingenting emot att vänta.
– Jag tänkte att Saab så småningom skulle tvingas sälja. Och hus ska byggas i
högkonjunktur. Annars blir de lika fula som konserthuset i Malmö.
Kommunen uppvaktades av stormarknader som ville etablera factory outlets på
Kockumsområdet.
– Det skulle ha dödat cityhandeln, så vi höll emot.
Wasabröd funderade på en chipsfabrik i Malmö, men det rann ut i sanden.
En japansk dieseltillverkare med GM som delägare ville lägga en stor fabrik på
Kockumsområdet. Den skulle ge 500 arbetstillfällen. Men japanerna krävde
statligt stöd av den svenska regeringen.
– Det ledde till den strategiska frågan: Ska vi gå Blekingespåret? Skulle
Malmö liksom Blekinge klassas som ett understödsområde, och bli berättigat
till både statliga stödpengar och EU-bidrag?
– Vi visste att det var storpolitik med i bilden, och att våra konkurrenter
var Wales och Polen.
– Vi stängde den dörren och valde bort det spåret, berättar Ilmar Reepalu.
Vem beslutade detta förutom du själv?
– Vissa beslut fattar man genom att inte ta upp frågan, svarar han.
Han hade tre nätverk vid denna tid.
Ett med bankerna och storföretagen, ett med småföretagarna. Det tredje bestod
av besöksnäringen och hotellen.
– Jag hade behov av att etablera samsyn med näringslivet, säger Ilmar Reeplau.
Han drog Blekingespåret i några av nätverken.
Pengarna och garantierna från staten och det internationella kapitalet
strömmade så småningom till ändå – till bron, tunneln och högskolan. Den
finansielle fribytaren Martin Ebner, som retade gallfeber på Wallenbergarna,
lånade ut pengar för bygget av högskolan vid Hjälmarekajen.
1996 lade den socialdemokratiska regeringen om det kommunala
utjämningssystemet, vilket gav Malmö över en miljard kronor om året.
Två goda affärer bidrog också. 1997 fick Malmö, på grund av ett
bokföringsmässigt misstag av Investor, chans att köpa Kockumshalvön till
bokförda värdet 230 miljoner. Det var 75 procent under marknadsvärdet.
Vid två olika tillfällen sålde Reepalu Malmö Stads aktier i Sydkraft, vilket
sammanlagt inbringade cirka 5 miljarder kronor.
Citytunneln tvingades staden vara med och finansiera själv.
– Jag fick löfte av Göran Persson att även Stockholm och Göteborg skulle
tvingas till medfinansiering, säger Ilmar Reepalu.
Citytunneln fick sin nuvarande sträckning för att rädda cityhandeln.
Ilmar Reepalu tillsatte en näringslivsutvecklingsgrupp där han erbjöd
SAF-chefen Ulf Laurin från Malmö att bli ordförande. Överhuvudtaget
utnyttjade Reepalu sitt stora kontaktnät för att få fram de avgörande
besluten. Att han satt i OS-kommittén tillsammans med Wallenbergarnas
maktbolag Investors vd Claes Dahlbäck bidrog till köpet av Kockumshalvön.
– Vi låg på rygg och måste resa oss igen, säger Reepalu. Jag hade fyra år på
mig, innan vi åter riskerade att hamna i förödande politisk
handlingsförlamning.
Man kan notera ordvalet. ”Jag hade fyra år på mig.” Partiet gjorde som Ilmar
sa. Men inte utan sura miner:
– Göran Persson och Lars-Erik Lövdén satte aldrig sin fot på Bo01.
Statsministern tyckte att det var för mycket lyxbostäder.
Socialdemokratin ville inte släppa tanken på ny tillverkningsindustri på
Kockumsområdet – inte förrän Ilmar Reepalu fick den planerade bomässan Bo00
på Ön i Limhamn flyttad till Kockumsområdet.
– Det kändes inte bra att vi i den mest exklusiva delen av Malmö skulle bygga
ännu mer exklusiva bostäder, säger Reepalu.
– Flytten av Bo01 var ett genidrag, säger en av Reepalus dåtida ideologiska
motståndare, moderaten Johan Bengt-Påhlsson. Utställningen avgjorde för all
framtid frågan om vad Kockumsområdet skulle användas till.
Sedan började uppgången.