De senaste dagarna har kritik mot direktörslönerna duggat tätt. På lördagen
avsade sig två höga chefer på AMF Pension sina bonusar efter att det stått
klart att de fått bonus trots att företagets kunder fått sänkt pension. På
fredagen backade SEB från beslutet om att höja vd:n Annika Falkengrens fasta
lön efter att bonusen slopats.
Bonussystemen började växa fram på 1980-talet efter inspiration från ekonomer,
men allt mer forskning ifrågasätter nu om de verkligen fungerar.
– Förhoppningsvis är de här händelserna början på slutet för övertron på
bonusar. När man tittar på forskningen finns det väldigt många problem med
dem och inte så många starka skäl till att de ska finnas, säger Daniel
Waldenström, docent i nationalekonomi vid Institutet för
näringslivsforskning.
Ett grundproblem är att ägarna inte vet vad bonusarna kostar. I USA finns
lagkrav på utförliga ersättningsrapporter, men i Sverige förpassas
informationen oftast till fotnoter i årsredovisningen.
– Redovisningen är under all kritik. Ägarna vet oftast inte vad som betalats
ut och på vilka grunder, det gör att man inte kan reagera, säger Waldenström.
Ett grundkrav för att bonusar ska göra nytta är att ska de vara kopplade till
prestation, men forskning visar att systemen främst belönar den allmänna
ekonomins utveckling.
– Det handlar inte sällan mer om tur än om skicklighet. Vd:n har bara suttit i
båten och lyfts av tidvattnet.
Schweiziska forskare argumenterar också för att bonussystem drar uppmärksamhet
från inre drivkrafter som yrkesheder och pliktkänsla.