Lars-Olof Hellgren ser Kivas och My C4:s modeller som en förlängd form av
bistånd. Smålån från rik i väst till fattig entreprenör i Afrika via nätet
gynnar inte ekonomisk uppbyggnad.
– Den stora utmaningen i Afrika är att mobilisera de pengar som finns genom
att bygga fungerande institutioner. Det gäller att få igång samma process
som sparbankerna en gång startade i vårt land, och som lade grunden för vårt
välstånd.
Lars-Olof Hellgren anser att Kiva och liknande organisationers arbetssätt är
för småskaligt och kortsiktigt.
– Kiva-samarbetet ställer krav på individnivå. Så kan ingen bank jobba.
Organisationerna tvingas välja affärspartner i den informella sektorn. Det
blir lika oseriöst som när välgörenhetsorganisationerna ”säljer” fadderbarn.
Ekonomie doktor Lin Lerpold på Handelshögskolan i Stockholm forskar om
mikrolån. Hon instämmer inte i kritiken mot Kiva-modellen.
– Mikrofinanshuset är inriktat på att bygga vinstdrivna banker. Frågan är om
vinstfokuserande banker och investerare är det enda eller viktigaste
verktyget i fattigdomsbekämpning. Jag ser inget fel i att det finns inslag
av bistånd. Vi behöver både banker och bistånd.
– Kivas lån når fattiga människor som kanske aldrig skulle kunna bli kunder
hos de banker som Mikrofinanshuset vill bygga upp. Dessutom erbjuder Kiva
och dess partner utbildning och entreprenörsträning som täcks av donationer
och avgifter. Det är något som bankerna antingen inte erbjuder eller skulle
ha tagit ut högre ränta för.
Lin Lerpold ser som forskare andra problem med mikrofinanssektorn.
– Det hävdas ofta att det mesta av mikrolånen går till de allra fattigaste.
Det stämmer inte, visar flera studier. Man talar också om den höga
återbetalningsgraden som bevis på att de fungerar. Men det finns en baksida.
Det sociala tryck som bäddar för mikrokrediternas möjligheter har till
exempel lett till självmord i Indien, när låntagare inte klarat av att
betala.