På söndagskvällen den 14 september för ett år sedan stod det klart att det
otänkbara skulle inträffa.
Räddningsaktionen för den krisdrabbade investmentbanken Lehman Brothers hade
misslyckats. Chefen för USA:s centralbank Ben Bernanke och finansminister
Henry Paulson stod fast vid att inte ta över Lehman Brothers.
Det hade ingen räknat med. Ett tjugotal koncernchefer från världens största
banker var samlade till krismöte på Federal Reserves New York-kontor på
Manhattan. Mötet leddes av Paulson och Timothy Geithner, chef för Federal
Reserve i New York, idag finansminister hos Barack Obama. Deras krav var att
de största Wall Streetfirmorna skulle ta över hela eller delar av den djupt
skuldsatta Lehman Brothers.
Sådana räddningsaktioner har gjorts tidigare i historien, när en enskild banks
dåliga affärer hotat hela banksystemet; J P Morgans grundare, John Pierpont
Morgan, tvingade år 1907 sina konkurrenter att rädda Trust Company of
America. Hedgefonden Long Term Capital Management räddades från konkurs 1998
av en grupp USA-banker efter hård press från USA:s regering.
– Man kan fundera över vad som hade hänt, om de amerikanska myndigheterna
varit lika bestämda som 1998. Då låste de i praktiken in bankcheferna och
beordrade dem att komma överens, säger professor Johan Lybeck, som nyligen
kom ut med boken Finanskrisen (SNS Förlag).
Men den här gången blev det nej. Sannolikt var flera av de tillfrågade
övertygade om att deras egna balansräkningar inte tålde några
räddningsaktioner. Andra hade av försiktighet begränsat sina placeringar i
de nya riskabla kreditinstrumenten på marknaden, och var inte intresserade
av att ta ansvar för andras girighet.
– Det spelade säkert in att Lehmans vd Richard Fuld, som kallades "Gorillan",
var allmänt avskydd, och fram till slutet hävdat att hans firma var
tillräckligt konsoliderad, säger Johan Lybeck.
– Diskussionen handlade mer om hur man skulle undvika att nästa firma skulle
gå omkull än vilken effekt en konkurs skulle få på hela marknaden, säger
förre chefen för investmentbanken Merrill Lynch John Thain till nyhetsbyrån
Bloomberg.
Överläggningarna har beskrivits som ett chicken race, en kapplöpning mot
stupet där det gällde att vara den som hoppade av sist. Bankerna räknade med
att Paulson och Geithner skulle ge vika.
Men de räknade fel, och banksystemet i hela världen trillade över stupet. På
måndagsmorgonen den 15 september lämnade Lehman Brothers in sin
konkursansökan. Det var den största bankkonkursen i USA:s historia. Banker
över hela världen började falla i en gigantisk kedjereaktion.
– Naturligtvis trodde inte bankerna på vad Geithner, Paulson och Bernanke sa,
säger Johan Lybeck. Det finns en parallell till den svenska finanskrisen
1992. I april det året skrev den dåvarande folkpartistiska finansministern
Ann Wibble i DN, att regeringen inte skulle rädda några svenska banker. Tre
månader senare tvingades regeringen rädda alla svenska banker.
Det finns på finansmarknaden ett begrepp som heter "too big to fail",
alltför stor för att gå i konkurs. Kostnaderna för samhället, medborgare och
näringsliv skulle bli orimliga. Det är läxan av bankkraschen 1929, då staten
vägrade ingripa och världen hamnade i den djupaste lågkonjunkturen någonsin.
Staten fungerar sedan dess alltid som sista tillflykt, "lender of last
resort". Om pengarna fattas finns alltid staten att tillgå, därför att
en stat kan trycka pengar. En stat kan aldrig gå i konkurs. Det har varit en
vedertagen sanning fram till dagens finanskris, då regeln visade sig vara
behäftad med undantag.
Island kunde trycka pengar, men ingen ville ha dem.
"Lender of last resort" är en trygghet, men den har en baksida.
Bankirerna vet att de har staten i ryggen. Det kan leda dem till att ta
orimligt höga risker. Fenomentet kallas "moral hazard",
ordagrant "moralisk risk". Någon bra svensk term saknas.
Såväl Lars Heikensten, tidigare svensk riksbankschef och hans kollega Urban
Bäckström, anser att resonemanget om moralisk risk spelade en stor roll, då
den amerikanska regeringen och centralbanken vägrade Lehman Brothers nytt
kapital. Varken Paulson eller Geithner har velat kommentera sitt beslut.
Den vanligaste slutsatsen är att det behövde statueras ett exempel, och Lehman
tycktes vara ett lämpligt objekt.
Banken var varken störst eller mest skuldtyngd av alla dem som redan befann
sig i svårigheter. Finanskrisen med överbelåning, anhopning av dåliga lån,
inställda betalningar och personliga konkurser var i full gång sedan början
av 2007. Men medvetenheten att tillgångarna i de största bankerna i världen
var underminerade av lån som knappast var värda pappret de skrevs på, var
fortfarande bristfällig vid tiden för Lehmans konkurs. Bland politiker,
ekonomer, media och inte minst bland de sparare som fortsatte att sätta in
sina tillgångar i olika sparfonder med bristfällig säkerhet. Eller så körde
man, som vanligt på, i full fart i förhoppning om högre vinster och mot
bättre vetande.
De amerikanska myndigheterna hade i september 2008 redan tvingats till så
många räddningsaktioner att det hade blivit nödvändigt att sätta ner foten.
Den 16 mars räddades Bear Sterns, en av världens största investmentbanker
med stora tillgångar i dåliga bostadslån. Den 12 juli fick centralbanken
Federal Reserve ingripa för att rädda USA:s två jättelika
bostadslåneinstitut Fannie Mae och Freddie Mac, och den 6 september krävdes
ytterligare ett mångmiljardtillskott av kapital för att de inte skulle gå
omkull.
Genom miljardtillskotten var den amerikanska staten i realiteten på väg att
nationalisera stora delar av banksektorn, och den tidigare direktören för
Goldman Sachs och dåvarande finansministern Henry Paulson var hjärtligt
trött på skällas för socialist.
Lehman Brothers kollaps utlöste inte endast en dominoeffekt, när bank efter
bank gick under på grund av dåliga bostadslån och värdepapper med undermålig
säkerhet, som förpackats, försetts med goda kreditbetyg och spridits över
banker i hela världen.
Det allvarligaste var att kreditgivningen mellan bankerna upphörde. I ett slag
försvann förtroendet. Ingen bank litade på att grannen inte var förgiftad av
dåliga lån. Ingen kunde vara säker på att få tillbaka utlånade pengar.
Lånemarknaden tvärdog. Företagen kunde varken låna eller utfärda egna
certifikat, kapitalförsörjningen upphörde, efterfrågan minskade, företagen
började friställa, konkurserna ökade, jobben råkade i fara, hushållen drog
ner sin konsumtion, efterfrågan på företagens produkter minskade ännu mer,
ännu fler friställdes, den nedåtgående spiralen började snurra allt fortare.
Särskilt utsatt blev den amerikanska bilindustrin. Flera industrier drabbades
av akut likviditetsbrist, när bankerna inte längre fungerade.
Räddningspaketen som skulle återställa förtroendet för bankmarknaden blev
gigantiska. De garantier som gavs i USA var större än den amerikanska
bruttonationalprodukten på 14 300 miljarder dollar. Summan motsvarar mer än
100 000 miljarder svenska kronor. Den svenska bruttonationalprodukten är som
jämförelse 3 biljoner kronor. Och garantin är alltså mer än 30 gånger
Sveriges BNP.
Men då ingår insättargarantierna för vanliga bankkonton. Sedan Lehman Brothers
har ingen amerikansk storbank gått i konkurs. Flera har dock avvecklats
eller sålts.
Runt hela jordklotet ställde regeringar och centralbanker upp med garantier.
Hur stora summorna har blivit hittills är inte möjligt att beräkna. De
siffror som finns är ganska grova uppskattningar. Det gäller för både
garantier och de verkliga pengar som pumpats in i blödande företag och
banker.
Det viktiga var att staterna garanterade verksamheten. Enligt den senaste
tillgängliga rapporten, från Parisbas, som svenska riksbanken hänvisar till,
uppgår den totala summan av både garantier och direkt stöd till motsvarande
60 000 miljarder svenska kronor, 20 gånger den svenskan
bruttonationalprodukten.
– Men bara en bråkdel har utnyttjats, säger Jonas Niemeyer, chef för
Riksbankens avdelning för finansiell stabilitet.