Rättvisemärkt en lösning för få

Rättvisemärkta produkter gynnar vissa fattiga småbönder. Märkningen kan däremot inte fungera i stor skala för att minska fattigdomen i världen. Det menar Helena Johansson, forskare vid Lunds universitet.

Det rättvisemärkta paketet med kaffe vädjar till vårt samvete. Några kronor extra gör en god sak för de bönder som odlar kaffebönorna i en annan del av världen. De garanteras ett visst pris för kaffet även om världsmarknadspriset råkar vara lågt. En del av pengarna går till sociala projekt som skolbyggen. Arbetsförhållandena på odlingarna ska vara under kontroll.

Helena Johansson är föreståndare för Institutet för Livsmedelsekonomisk analys. Hon har i en rapport för Agrifood Economics Cent-re, ett samarbete mellan Sveriges lantbruksuniversitet och Lunds universitet, analyserat vilka effekter Fairtrade Labelling Organization Internationals (Rättvisemärkt) verksamhet får.

För enskilda kooperativ och de delägande bönderna kan vissa förbättringar i levnadsvillkoren märkas. I dag omfattas drygt en miljon bönder av systemet. Helena Johansson menar att det inte går att bedriva rättvisemärkt i någon större skala, vilket är nödvändigt för att få ner fattigdomen i världen.

Den allvarligaste kritiken är att systemet med ett minimipris kopplat till odling av en bestämd gröda riskerar att förhindra en nödvändig strukturomvandling av jordbruket och ekonomin.

Bönderna kan låsas fast i en småskalighet som inte är ekonomiskt bra för dem på lång sikt. Bönder kan hålla kvar vid exempelvis kaffeodling fastän de borde odla andra grödor eller söka sig bort från jordbruket helt och hållet.
– Rättvisemärkt kan fungera som en nischmarknad för ett fåtal och inte som ett möjligt och mer rättvist alternativ till mer traditionell handel, vilket man kan få intryck av i reklamen, säger Helena Johansson.

Helena Johansson tar också upp risken med att vissa handlare och grossister tar ut extra marginaler på rättvisemärkta varor.
– Studier som tittat på priserna i kaféer och i butiker har i flera fall funnit att man tar ett betydligt högre pris än vad som motiveras av det extra som går till bonden.

I priset för det rättvisemärkta ska en del gå till sociala projekt, som att bygga skolor.
– Det är bra att investeringar kommer till stånd. Men kostnader för kontroll och marknadsföring i kombination med risken att handlare tar ut höga marginaler gör att det inte är ett effektivt sätt att bidra på.

Helena Johansson skulle hellre se ett system där bonden inte måste odla en viss gröda, utan i stället får ett friare stöd till investeringar. Då kan bönderna själva välja vad de vill utveckla och vilken marknad de vill satsa på.
– Det är just jordbrukets rationalisering som gjort att vi i den rika delen av världen har kunnat öka våra inkomster. Det är väldigt svårt att få en hög inkomst från en liten gård i ett utvecklingsland. Det krävs en omvandling, och ska länder med en stor jordbrukssektor få bättre levnadsstandard så behöver de göra vad vi har gjort: minska jordbrukssektorn och utveckla andra sektorer. Det börjar med att man får en högre produktivitet i jordbruket och kan investera i andra sektorer.

Men småskalighet är väl bra för miljön?
– Att säga att det är bättre att ni är fattiga för att det är bra för miljön är både cyniskt och felaktigt. Fattiga länder har ofta ingen bra miljöhänsyn. Kan de få upp inkomsterna där kan de också göra mer för miljön.

Kan man fortsätta att köpa rättvisemärkt?
– Man kan absolut köpa rättvisemärkt, men fråga gärna handlaren om prissättningen och vilka marginaler de tar ut jämfört med konventionella alternativ. Sedan kan man överväga att skänka pengar till andra organisationer.

”Viktigast för oss är att förbättra odlarnas villkor”

Helena Markstedt är generalsekreterare för Fairtrade Rättvisemärkt i Sverige. Rättvisemärkt har förbättrat villkoren väsentligt för de bönder som deltar, menar hon.

Runt en miljon bönder i världen, flest i Latinamerika men också i Afrika och Asien, är anslutna till Fairtrade – i Sverige kallat rättvisemärkt.
– Det har inneburit en bättre effektivitet och gett bönderna bättre kunskap om marknaden. De har höjt sin egen produktivitet genom att vara Fairtrade-certifierade, säger Helena Markstedt.

Att prissättningen för andra odlare skulle påverkas negativt om Rättvisemärkts marknadsandel växer är ett teoretiskt antagande, enligt Helena Markstedt.
– Det här är en marknadslösning där man kommer överens om vilket pris som gäller i ett avtal. Det handlar inte om ett fast pris för ett helt land eller en hel marknad. Tvärtom kan priset påverkas positivt regio-nalt. Jag besökte odlare i Peru i somras och där hade priserna gått upp även för dem som inte är certifierade.

Risken att rättvisemärkningens certifiering skulle binda fast bönderna vid gamla olönsamma grödor och småskalighet avvisar hon.
– Diversifiering är en del av Fairtradekriterierna. Många av dem som började som kaffeodlare, har börjat odla socker och kakao.

En del av intäkterna för Rättvisemärkt går till socia-la projekt i lokalsamhället. Helena Johansson menar i rapporten att bistånd är ett effektivare sätt att öka välståndet i utvecklingsländerna.
– Det är att jämföra äpplen och päron. Rättvisemärkt är ett sätt för konsumenter att kunna göra skillnad när vi handlar. Det står inte i motsats till att ge bistånd, säger Helena Markstedt.

Att handlarna tar ut en stor del av priset i egen marginal är inget som organisationen Fairtrade Rättvisemärkt lägger sig i.
– Vi vill att de inte ska lägga en extra marginal, men det är inget som vi kontrollerar. Viktigast för oss är att förbättra odlarnas villkor. Det är ett vanligt marknadssystem med utbud och efterfrågan.

Helena Markstedt påpekar också att systemet för certifiering förändras över tiden. I dag tillåts även andra former av ägande än kooperativ för vissa grödor.

Petter Birgersson