Sex unga vinnare talar ut

Malmö. Vill ni börja med att presentera er själva?

Richard: Jag är född och uppvuxen i Göteborg. Har pluggat i ekonomi i Lund och har startat företagen Dineonline och Speedpitching. Nu senast så vann jag Öresund Intrapreneurship Challenge och ska därför vara trainee på Trelleborg nu i sommar. Det ska bli kul att se om man kan göra den organisationen lite mer open minded.

Anna: Jag brinner för lite olika grejer men min stora baby just nu är Kvittar som är en ny infrastruktur för digitala kvitton. Det går ut på att man ska kunna få kvitton från butik till bokföringssystem digitalt och automatiskt.

Camilla: Jag har också många hjärtebarn men anledningen till att jag är här är nog priset för Doc Lounge där jag är projektledare. Vi vann pris på Malmö stads näringslivsgala i kategorin upplevelseindustri, vilket var väldigt kul och väldigt förvånande. Dels för att jag och mina kollegor är kvinnor och dels för att vi som ideell förening vinner på en näringslivsgala. Annars frilansar jag som filmproducent, klubbarrangör och dj. Jag projektledde Win win total, Thoughtmade och TedX Öresund nu senast.

Louice: Jag har vunnit lite tävlingar Drivhuset uppdrag 24, Öresund entrepreneurship academy's business idea contest och så senast Female accelerate program som är ett traineeprogram på tre företag. Jag är på Astra Zeneca, Alfa Laval och Sony Ericsson under tre sexmånadersperioder. Just nu är jag på Alfa Laval där jag jobbar amed utbildning kring produktlanseringar samt fraktbesparingar.

Carl: Jag har startat Illusion Labs tillsammans med Andreas. Vi har vunnit lite priser, årets Rapidus-rookie och årets Rapidusföretag och ett silverlejon i Cannes på reklamfestivalen och nu så visade Steve Jobs upp vårt spel på sin senaste key note, sa att det var ett "Wonderful game".

Andreas: Vi känner Steve mycket väl.

Carl: Eller hur, haha.

Andreas: Ja, det är inte så mycket mer att säga. Som Carl sa Illusion labs, har hållit på med det i två år ungefär. Vi är båda civilingenjörer från Lund.

Har alla tagit examen?

Richard: Jag lämnade in min magisteruppsats i ekonomi klockan fem i morse så om en vecka har jag tagit examen. Snart är jag där.

Anna: Jag har en högskoleexamen men har pluggat något som heter kaospilot som är lite annorlunda.

Camilla: Jag har en kandidat i konsthistoria och visuella studier.

Louice: Jag har läst Technology managment på ekonomihögskolan och LTH.

Och Carl och Andreas ni är civilingenjörer?

Carl: Ja, och civilekonom.

Har ni haft nytta av utbildningen?

Carl: Jag tycker absolut att man får lite översikt över det man håller på med. Det är väldigt lite man använder rent konkret men man vet ändå hur saker funkar och var man kan hitta det man behöver. Samma sak med ekonomiutbildningen även om det är någonting man inte konkret använder så vet man vem som gör vad.

Camilla: Det är väl lite mer så att söker man ett jobb inom er bransch så förutsätter man att man har en examen. Kulturjobb finns ju i stort sett inte så där får man skapa sitt eget arbete så jag vet inte om det är någon som frågat mig om min examen. Däremot så är väl att lära sig skriva och producera, att få en konkret uppgift som man ska ta sig an och redovisa, det har nog alla nytta av.

Louice: Jag tycker att jag har mycket nytta av de här grejerna som finns vid sidan av utbildningen som mentorskap, det har varit jättenyttigt.

Richard: Precis, det finns väldigt många organisationer knutna till universitetet som man kanske hade missat annars. Dörröppnare och vokabulär och man har träffat många trevliga människor.

Hur var kaospilotutbildningen?

Anna: Det är en helt annan värld kan man väl säga. Den är tre år och vi har hela tiden, från början arbetat i olika projekt. Det övergår efter ett tag till betalda projekt och till egna projekt. Man jobbar kontinuerligt med olika grejer. Det är väldigt real life based.

Är det bra?

Anna: Det är det bästa jag har gjort. Annars hade jag inte suttit här, aldrig. De pushar mycket till att göra egna saker, det är ingen som serverar, det finns ingen rätt sanning, hela tiden göra saker som utmanar systemen.

Andreas: Det kan man nog sakna ganska mycket på de utbildningar som vi har gått. Det är väldigt, väldigt mycket tung teori men hur det funkar i verkligheten det får man lära sig själv.

Carl: Vi har en del folk från Industriell ekonomi som intervjuat oss och då är de så här: "Ja, men har ni då precis alla parametrar innan ni gör det här projektet och har ni räknat på allting in i minsta detalj? Visste ni exakt hur mycket ni skulle sälja innan ni släppte spelet?" Jag bara öh, näää. Haha. Det handlar ju liksom om att hela tiden fatta det bästa beslutet medan det pågår.

Andreas: Exakt, man kan inte sitta i år och skriva planer heller.

Carl: Det tror jag inte man blir förberedd på vare sig på ekonomi eller civilingenjörsutbildningen. Där känns det lite som att man har alla parametrarna och så sätter man in dem i sin formell och så får man ut hur mycket vinst man kommer att göra. Det är inte alls så det är. Det är bra att veta de där grejerna men det är inte så att man kan veta i förväg hur saker ska gå.

Andreas: Nä, man får köra lite shooting from the hip.

Är ni andra också personer som kastar er in i projekt direkt?

Camilla: Jag tycker att researcharbetet, det gör man hela tiden. Det är inte det att man har ett enda fristående projekt hela tiden utan jag tycker att det mesta man gör går lite hand i hand. Någonstans är det säkert så för oss allihop att man är entreprenör hela tiden att det är i vardagen man tar upp saker och använder i ett projekt. Då ställer man hela tiden de frågor man har användning för av rent intresse. Men vi har ju alla kommit någonstans ganska snabbt och vet att om man ställer för många frågor och är för realistisk eller kritisk så hade man inte åstadkommit så mycket heller.

Richard: Ja, ofta är det ju därför akademiker har svårt att starta företag. Man lär sig väldigt mycket om att vara källkritisk och vilka risker det finns, att göra riskanalys.

Anna: Och skriva affärsplan.

Richard: Precis, och då vågar man inte kasta sig ut för då ser man bara problemen.

Du kom ju till Minc i våras med ett företag, Dineonline, och lämnade sen med ett annat företag sex månader senare. Hur gick det till?

Richard: Det blev att jag träffade mycket folk när jag kom in i entreprenörskapssvängen. Det finns väldigt mycket mingel, events och till slut märker man att det är lite samma personer man träffar överallt. Man börjar bygga relation och då blir det att det ena leder till det andra och så är man inne i ett nytt projekt helt plötsligt.

Andreas: Allt det här sätter ju igång kreativiteten när man sitter och snackar med folk och man kommer på nya idéer hela tiden. Har man kommit in en gång så är det lätt att köra vidare med nästa projekt, med nästa projekt...

Richard: Något som jag tycker är kul med entreprenörer är att de kommer från olika bakgrund. Det är tekniker, det är designers, det är ekonomer och när man blandar dem så kan det hända intressanta saker.

Hur skulle ni beskriva den unga entreprenörskulturen?

Camilla: Jag har precis börjat jobba mer mot näringslivet. Annars är filmbranschen där jag jobbar mest väldigt sluten. Ett entreprenörskap där är tvunget för att överleva, jag tror att väldigt få filmare eller producenter skulle kalla sig entreprenörer. Det är fortfarande svårt i kulturbranschen att prata om kommersiella intressen.

Louice: Jag tycker att det är välkomnande. Man är så himla öppna för nytt folk och det är mycket energi och inspiration. Om man kommer till Minc och börjar snacka med folk så känns det som att man genast blir en i gänget.

Andreas: Folk är kanske inte så rädda för att ta risker heller. De kastar sig gärna ut i saker som man inte vet någonting om. Jag menar jag är ganska ung, har inga barn eller så, och därför är det ganska lätt att hoppa på ett projekt som inte kommer att generera några pengar alls eftersom jag knappt har några utgifter. Ju äldre man blir och ju mer man tar på sig med familj och villa och allt man ska ha så blir det ju svårare och svårare att hoppa på olika projekt.

Hur var entreprenörskulturen på kaospilotutbildningen?

Anna: Redan där var det väldigt blandat. Det var filmmänniskor, konstnärer och mer hardcore-strateger. Det som var genomgripande var vad man faktiskt gjorde. Att göra något och att göra det kommersiellt.

Camilla: Där tycker jag att ni båda två har rätt, att handlingen går före personen ibland. Jag tycker också att man märker ett ganska fritt förhållande till ålder och kön, att alla typer av entreprenörskap välkomnas även fast det är en ganska homogen grupp fortfarande.

Richard: Det finns ju en viss jargong också och vissa stereotyper som jag märkt. Man ska alltid säga att man jobbar mycket, man ska jämnt jobba, måndag till söndag. Det är också väldigt sällan man träffar en entreprenör som säger att "nä men, det går lite dåligt just nu". Det är väldigt mycket positivt tänkande. Man blir snarare mer accepterad om man hoppat av sin utbildning med tre veckor kvar än om man har fullföljt. Det finns en stereotyp av vad som är en entreprenör som kanske kommer från Steve Jobs och Bill Gates och de här. Så upplever jag det, även om det är jättekul så finns det ett visst ideal och en viss jargong.

Carl: Jag och Andreas, jag tror att vi har kommit in på entreprenörsbiten från ett väldigt bra håll. Vi var båda väldigt tidigt anställda på TAT i Malmö (The Astonishing Tribe red. anm). Och åtminstone jag hade aldrig tänkt att jag skulle köra företag på mer än hobbynivå innan TAT men sen när man kom in där och såg det företaget växa och var med och träffade kunder och så... Det var en väldigt bra skola för att bli entreprenör, för det går attt göra det, man kan träffa chefer på företag och det är inget magiskt och konstigt med det.

Andreas: Ja, vi gjorde verkligen allt där. Vi kom in som två tekniker som var anställda för att sitta och programmera och vi fick följa med och träffa kunder runt om i hela världen. När vi började så var de tio stycken så vi träffade höga chefer på stora företag, satt och skrev presentationer och allt möjligt, hela företagsbiten.

Hur ser ni på relationen mellan jobb och fritid?

Andreas: Det har definitivt blivit mer och mer som ett riktigt jobb ju större vårt företag har blivit. Nu är det fortfarande inget stort företag, vi är sex heltidsanställda och lite frilansar, men precis när Carl och jag startade för två och ett halvt år sen då fanns det inga gränser mellan jobb och fritid. Man jobbade hela tiden, söndag eller måndag spelade inte så stor roll. Men ju mer det växer till att bli ett klassiskt företag, nu är det i och för sig inget klassiskt företag, men när man har anställda och de vill jobba sina åtta timmar då faller man lätt in i det här att vi börjar vid niotiden och folk går hem vid femtiden.

Carl: Det är ju på gott och ont. Man börjar bli äldre och jag och min sambo ska snart ha barn så det går inte att inte ha någon separation mellan jobb och fritid längre.

Anna: Jag brottas mycket med det och har funderat över definitionen när man gör vad. Men jag tror att det är lite så för alla som sitter här att det vi gör är något vi verkligen brinner för och då spelar kanske inte de här uppdelningarna så stor roll. Det går lite in i varandra och det är inte så att du går hem från jobbet och slutar fundera utan det går liksom och processar i hjärnan så pass mycket att det kanske inte är framför datorn utan i duschen klockan tio på kvällen när jag blir kvar tio minuter extra för att jag funderar, det är då det händer. Vilket jag inte tror kanske händer lika mycket på en annan typ av jobb som är nio till fem.

Andreas: Precis. När klockan slår fem då går man hem och då stänger man av jobbet. Men det gör man ju aldrig som egen företagare.

Louice: Men det behöver inte vara så. Jag tycker att det beror på vilket jobb du har.

Andreas: Ja, jag har jobbat på Ericson och där tror jag att många stängde av klockan fem och tänkte inte alls på jobbet när de kom hem.

Hur är det på Alfa Laval?

Louice: De flesta går ju hem ett visst klockslag men är man engagerad i det man gör så blir det ändå att man sitter hemma och funderar lite på "hur kan jag få ut budskapet på bästa sätt" och sådant. Det fortsätter fastän man har det här jobbet där man ska ha slutat.

Camilla: Jag brottas precis som du sa jättemycket med det eftersom man är sitt jobb hela tiden, i min umgängeskrets så är jag mitt jobb. Där har vi kommit till en punkt där vi nästan bara pratar jobb och projekt. Det kan vara otroligt inspirerande men det är det här ständiga igångtickandet "ska vi inte göra det här, ska vi inte göra det här" istället för att prata om absolut ingenting någon gång. Jag höll ett samtal under Geek Girls när jag sa det också, att det är fantastiskt att vara entreprenör och vara ditt jobb när det går bra men går det dåligt då representerar du också ditt jobb och då kan det vara väldigt tufft. Jag tror att i framtiden så kommer den positiva sidan: att vi jobbar mer och att fler startar företag att fler har stimulerande jobb som de är intresserade av, det gör nog också att fler kommer att gå in i väggen och behöva hjälp. Å andra sidan så kanske vi blir lyckligare också, det är ju otroligt många som alltid jobbat med sådant som är ostimulerande där de blivit olyckliga.

Carl: Mmm, jag kommer ihåg i början när vi hade massa, massa idéer så var vi verkligen så att "vi måste göra det projektet. Vi måste göra det och det" efter ett tag blev det så mycket att vi måste börja säga att "vi skulle kunna göra det här" bara för att det istället för att vara positivt blev en massa måsten.

Ja, jag har en kompis som bytte ut alla sina "Att göra listor" mot önskelistor. Så menade han att han istället för måsten hade listor på saker han önskade att han skulle göra.

Camilla: Det där tror jag är jättesmarta små knep man kan ta till. Bara att lära sig balansera det. Just nu tror jag att hela affärskulturen har gjort en helomvändning där det plötsligt är möjligt för alla att göra något av sina idéer men man vet inte riktigt hur det ska gå till utan att behöva jobba ihjäl sig. Det ska ju gå att ha rutiner även fast man har ett jobb som växer.

Anna: Det är ju sånt som jag gjorde under Kaospilotutbildningen att man ska lära sig det här. Men det spelar ingen roll att man kan det, ibland kör man ändå på tills det tar stopp.

Richard: Jag upplever också en stor skillnad av incitament. Många som är löntagare har andra incitament, de kan också jobba och ta med sig jobbet hem men det är ofta för att de vill bli befordrade eller se bra ut mot kollegorna eller imponera på chefen. Medan entreprenörer, upplever jag, då handlar det lite mer om självförverkligande att man brinner och älskar det man gör och tycker det är roligast i världen. Det är en skillnad i incitament helt klart.

Vad har ni för incitament?

Andreas: Att skapa saker. Det är det roligaste jag vet. Att se någonting växa fram.

Carl: Och sen att det vi har gjort har kommit ut till väldigt många människor. Det är en kick att människor ser och köper det man gör.

Andreas: Det blir en kick ja. Och när folk skriver om det i recensioner och så, att få den feedbacken, det är bättre än det ekonomiska.

Richard: Ja, det är nog den gemensamma faktorn. Det är väldigt få entreprenörer som är entreprenörer för att de måste utan oftast är det för att man tycker att det är det bästa som finns.

Camilla: Jag tycker också att det handlar om kunskapen. Att man hela tiden kan lära sig så mycket nytt, det finns liksom inga begränsningar för hur man ska jobba. Jag kan lika gärna ha ett möte med er i morgon som med filminstitutet om något nytt projekt. Man lär sig så otroligt mycket.

Andreas: Jag tror många som är anställda är anställda för att göra en viss uppgift och den lär man sig på ett år och sen jobbar man med det i tio år. Det hade inte funkat för mig, inte en chans. Man måste ha ny kunskap hela tiden, har man jobbat med samma sak i ett halvår så klättrar jag på väggarna.

Carl: Det är lite farligt också med anställningar för man får lätt känslan av att typ en timme motsvarar en viss peng, att om jag jobbar en timme extra så får jag mer betalt. Som entreprenör så är inte tiden det du gör utan det handlar om att sälja produkten.

Andreas: Hela vägen fram till slutmålet liksom. För oss ser vi det fram till slutkunden som ger oss pengar. Om vi jobbar en timme om dagen eller 23 timmar om dagen, det är inte det det handlar om.

Anna: Nyfikenheten har lite med kunskapscraving att göra. Men också det här med avsaknaden, att det man vill utveckla inte finns i närheten eller tillgängligt på ett sätt som jag vill. Därav så vill man lösa det.

Richard: Man vill förändra liksom. Bryta gamla mönster.

Louice jag vet att du för något år sen åkte mitt ut i ingenstans i Kina för att hitta en lämplig fabrik till ditt företag. Vad tror du att det är som får dig att faktiskt ta tag i sådant?

Louice: Vad som driver mig är en svår fråga. Men jag har en personlig vision, att det här vill jag göra framöver. Nu är det lite privat så jag vill inte ta upp det här men det är liksom att jag hela tiden tänker "vad behöver jag göra för att ta mig dit?" Det målet som jag har därborta. Det där var en sån typisk grej som jag bara ska göra. Att sätta mig på en lokalbuss i fyra timmar för att åka till en fabrik för att jag vill ha den erfarenheten för att jag tror att det kan hjälpa mig att nå dit jag vill. Sen är det väl lite det här med att man identifierar sig så mycket med det man gör så då vill man göra bra och roliga grejer, för då blir man den bra och duktiga personen också på nått sätt. Det driver nog mig också kan jag tänka mig.

Camilla: Det är lite det jag var inne på att du är ditt arbete väldigt mycket vilket kan kännas häftigt när det är bra, det ger en väldig boost.

Louice: Verkligen det ger väldigt mycket självförtroende när man gör någonting bra. Att göra något bra i arbete eller entreprenörskap ger nästan mest självförtroende.

Camilla: Men nu blev jag väldigt nyfiken. Tänker du såhär strategiskt med allt du gör?

Louice: Mer eller mindre, ja det gör jag nog. Jag är ganska strategisk i de beslut jag tar. Jag har inte alltid varit det men de senaste åren har jag varit det och tänkt på "vad kommer det här att ge mig?" "vad måste jag göra för att fixa detta?" och diskuterar det gärna med nära och kära för att de ska hjälpa mig att få mig dit jag vill.

Carl: Intressant. För så tror jag inte att jag är utan jag tror att där vi är nu dit har vi halkat fram och tillbaka på bananskal faktiskt.

Andreas: Det finns såklart en röd tråd i alltihopa sen vi började plugga och läsa datateknik för att vi var intresserade av datorer och programmering. Sen det här med TAT som hade med grafik att göra och jag har själv varit aktiv i den här scenen när man visar upp demos och tävlar. Sen mobiltelefoner, så det är inte så konstigt att vi är där vi är idag. Vi jobbar med dataspel men varken Kalle eller jag är ju någon jättestor gamer. Jag äger inte ens en spelkonsol. Vi satt inte för fem år sen och bestämde att 2010 ska vi ha ett dataspelsföretag.

Louice: Nej, så specifik kan man väl aldrig vara. Det är mer generellt att man vill uppnå någonting.

Andreas: Fast jag tror att många kan tänka såhär att "2010 ska vi ha ett dataspelsföretag" om man är intresserad av dataspel och så att man hela tiden strävar mot det.

Louice: Ja, man kanske pratar med personer, skaffar kontakter inom den branschen och sen en vacker dag så ringer någon och ger dig ett erbjudande. Så jag tror att det kan vara lättare om man har ett mål att sträva mot.

Andreas: Mmm, men för vår del hade det nog kunnat vara ett problem också. För hade vi kollat "vad är det som funkar just nu?" om vi till exempel hade satsat på att göra ett dataspelsföretag två år innan vi gjorde det så hade vi inte haft kanalerna för att få ut det och då hade vi inte lyckats.

Camilla: Fast jag tror på gott och ont, och det här är lite småkontroversiellt, att med de målen som du satt upp för dig och för ett kvinnligt entreprenörskap, för att sätta någon form av högre mål måste man nog ha den drivkraften och den strategiska långsiktiga planen. Jag tror att killar kan halka in på saker för att det finns en viss svågerpolitik, man har kul ihop, man gör saker och det är lite mer slumpen medan kvinnor inte riktigt har den lyxen att ha kul, tror jag. Jag upplever det som att man måste vara otroligt stark och driven och inte vika för något för att sikta mot toppen. Just det här bananskaltänket tror jag är lättare för män än för kvinnor.

Louice: Man får lite den bilden i media också. Som Ebba Lindsö på Svenskt näringsliv och så var jag på en föreläsning med hon som jobbar med hungerprojektet. De är kvinnor som har satsat järnet och åsidosatt familjen. Det är ofta den bilden som syns i media att ska du nå dit så får du sätta det andra åt sidan. Jag tycker det saknas de förebilderna som kan både och, som har balans och ändå kan nå långt. Det finns alldeles för få sådana förebilder. Finns de?

Anna: Jag har bytt totalt från att tänka strategiskt till hjärta. Fast det är för att jag känner att det kommer mer energi ut av det när jag jobbar på det viset.

Camilla: Det är en fantastisk insikt, det behöver jag och mina kollegor inom Doc lounge verkligen arbeta mer på. Vi har sagt det att 2010 då ska vi lära oss att ha mer kul, för vi har kanske ett drömjobb på många sätt som är otroligt hajpat och som vi får otroligt mycket feeback på, men så roligt vet jag inte om vi har alla gånger. Det är en otrolig målmedvetenhet som driver oss och som har gjort Doc Lounge till den framgång som det är. Jag tror inte det är hållbart om vi ska fortsätta expandera utan då måste vi hitta tillbaka till "varför är det vi gör det här?"

Carl: Jag tror det kan vara lite olika också om man vill klättra inom organisationer eller mellan företag. Då är det säkert jätteviktigt att göra saker rätt att lära sig rätt saker, för att ta sig in i en hierarki. Medan om man ska starta ett eget företag så är det inte lika viktigt.

Andreas: Man är vd direkt, haha.

Carl: Ja, man behöver inte övertyga någon om att man kan något utan det är mer bara outputen som är det viktiga.

Richard: Jag tror att, att sätta upp mål är väldigt bra. Man hjälper hjärnan att selektera information och möjligheter, för att vår generation har otroligt många möjligheter. Det kan vara att man bara tänker en tanke för att hjälpa hjärnan att selektera i flödet men samtidig så tror jag att man måste kunna stanna upp och njuta lite av nuet också. Inte hela tiden sträva efter att lyckas utan att ibland bara stanna upp och vara lycklig.

Camilla: Teamwork och samarbete är nog ett nyckelord också. Om man ser på Minc:s reklam över vilka som är på Minc så är det väldigt mycket två-tre killar som står och har kul ihop och så är det ensamma starka kvinnor. Det är intressant, hur kommer sig att kvinnorna är ensamma och att killarna är så bra på att göra saker i team? Kvinnor behöver nog bli bättre på att be om hjälp just för att vi saknar de här kvinnliga mentorerna och förebilderna som inspirerar.

Har ni nytta av vänner och bekanta i det ni gör?

Richard: Utan tvekan. Nätverk är någonting av det viktigaste som finns. Jag skulle värdesätta nätverk högre än kunskap idag, för kunskap är så lättillgängligt. Får man en ny idé inom nått område så finns det alltid någon man kan kontakta, där man kan skicka ett mejl eller ringa och få hjälp utan att behöva betala.

Andreas: Om man tittar på när vi jobbade på TAT så var det ju sex av mina klasskamrater som startade det. De femtio första anställda var kompisar eller by proxy så det var bara ett steg bort. Det var som en stor familj. Det är perfekt för man vet precis vem som är rätt person för jobbet redan från skolan och vi kör ju lite likadant. Vi har känt alla på Illusion Labs sen tidigare. Det är skitbra man riskerar inte att få in fel personer och vet vad de går för.

Anna: På SSWC (Sweden social web camp red.anm) förra året så hittade jag två killar som jag tyckte var helt fantastiska så nu har jag tagit in dem som delägare och jobbar med dem, så det är väl ett ganska bra exempel på nätverk.

Andreas: Jag vet inte hur många företag som vårt eller TAT som anställer via annonser längre?

Camilla: Det är väl för syns skull det finns annonser. Men absolut jag pratade med en kollega eller vad man ska säga, en i mitt nätverk, häromdagen och hon sa också att den typen av jobb som vi vill ha de får man ju skapa sig själv. De jobben annonseras ju inte ut, man får argumentera för att folk ska investera så att de skapas.

Ni har nämnt Sweden social webcamp och TAT. Var mer skulle ni säga att ni byggt upp ert nätverk?

Andreas: Skolan, där börjar man liksom. Där börjar man bygga ett vettigt nätverk.

Camilla: Så är det inte alls när man håller på med kultur. Då är det stopp utanför institutionen, de är väldigt dåliga på det där. K 3 är lite bättre på det där, får jag intrycket av.

Anna: Vi var ju inte så mycket med K 3. Men kaospiloterna gav mig jättemycket och Geek Girl.

Louice: FENA också, föreningen för entreprenörskap, där finns jättemånga som man kan diskutera allt möjligt med. Den är jättebra. Jag var med i något som heter Leadership Academy också det var också kanonbra nätverk. Och sen nätverk med andra traineer.

Richard: Pluggar man ekonomi så lär man inte känna varandra så bra på föreläsningarna direkt. Nästan inte alls. Utan det är mer föreningarna runt omkring skulle jag säga. Kåren, FENA. Sen är det som att det öppnar sig en helt ny värld när man börjar intressera sig för entreprenörskap. Det är så mycket events som man inte kände till innan.

Andreas: Thoughtmade till exempel. Det är ett perfekt ställe för man vet att alla där är grymma människor.

Camilla: Jag måste säga att jag saknar sådant. Filmbranschen är ju väldigt mycket för träffar och mingel och festivaler, bara Malmö har ju jag vet inte hur många filminitiativ. Men när man väl är inbjuden där då är man redan inne, då har du säkerligen redan jobb. Jag kan sakna att man kan bli upplockad redan på skolan som hos jurister och ekonomer och bilda sig ett nätverk redan där. Men där tar det totalt stopp för oss. Om något så borde det ju finnas i kulturbranschen där det finns ett sådant behov av aktivt entreprenörskap.

Men hur tog du dig in i filmbranschen?

Camilla: Eftersom jag hela tiden vetat att jag kommer att jobba med konst, musik, film så har jag på ett tidigt stadium satt mig själv i kontakt med projekt som är viktiga för mig. Sen är det bara på senaste året som jag aktivt tagit kontakt med Media Evolution och varit på Minc. Det är ingen annan som sagt åt mig att de här ska du prata med, det kan jag sakna.

En beskrivning av ett recept på framgång är "Tur, talang och timing". Håller ni med om det?

Louice: Nej, jag håller inte riktigt med om det. Tur, visst för vissa, men jag tycker man bildar sig sin egen tur. Har du talang så får du också tur.

Richard: Mer driv, vilja och nyfikenhet.

Andreas: Och koll.

Louice: Att man är en trevlig och vettig person också. Du kan ju ha talang och så där men du får också kunna möta folk.

Camilla: Du måste tycka om det sociala. Man behöver tycka att det är kul att argumentera för det man brinner för. Tycka att det är roligt att träffa folk som du kan dra nytta av och som kan dra nytta av dig.

Har ert entreprenörskap fått er att bli mer sociala?

Carl: Nej, det är nästan så att man är rädd för att gå på grejer för att det är så många som vill att man ska göra saker åt dem. Man blir väldigt jagad på events, ibland får man nästan fly fältet.

Richard: Fast jag har lärt mig att det ger väldigt mycket att prata om det man gör. När vi startade Dineonline så var vi väldigt tysta i början, vi skulle vara hemlighetsfulla och det var sekretessavtal hela tiden. Sen när vi bestämde att "nu ska vi prata om vad vi ska göra" då började det hända grejer. Jag tror att man i alla fall omedvetet lär sig att bli mer social, för pratar man inte om det man håller på med då händer det inget.

Andreas: Att prata behöver ju inte vara att hänga på events. Vi använder ju mycket mejl, utskick, youtubeklipp och använder internet för att prata.

Richard: Sen behöver man ju inte hålla på och sälja hela tiden utan det kan vara att man går ut och hjälper andra, hör vad andra gör. Då vet man att de finns där när man själv behöver hjälp.

Anna: För mig handlar det nog om handling och uthållighet, alla gånger när man är frustrerad och vill kasta allt in i väggen. I början var det mycket mod för mig, det var verkligen "shit ska jag verkligen ta mig an det här?" "vad ska jag göra i den branschen?" Jag kan ju inte ens programmera själv".

Camilla: Mod, där tror jag att du har en viktig milstolpe.

Carl: Jag tänkte på det här med turen, det lät som att ingen tyckte att turen var viktig. Jag tror att tur visst är involverat men det handlar om att märka när man har tur och hugga på det då. Alla har tur ibland men då gäller det att följa det.

Andreas: Sen, jag vet inte om vi glömde det, men envishet.

Richard: Våga gå mot strömmen. Ibland kan det vara svårt när till och med ens vänner ger en dålig energi för att man vill göra något som är så annorlunda. Då måste man tro på det man gör.

Har ni varit med om några motgångar?

Camilla: Mina motgångar är att det är så svårt att tjäna pengar. Jag kan ha hur framgångsrika projekt som helst men om jag inte kan överleva på det så är det någonting i min affärsidé som är fel. Så det är min konstanta motgång, där jag nog kommit till en punkt där jag känner att jag verkligen måste revidera det jag gör. Varje dag kan ju vara en motgång men lika mycket en succé.

Andreas: Jag tror man förtränger motgångarna.

Anna: Ja, det finns massa. Jag har haft mycket frustration för jag vill ju att saker ska hända när jag tänker det så allt är en lång motgång ända tills det händer. Saker som man själv inte kan styra över, som att jag inte kan programmera, det är hela min stora motgång.

Louice: Jobb som man inte fått, det är ju motgångar. Men det är väl bara att rycka sig i kragen och se det som att det kanske inte var meningen att man skulle ha det och köra vidare.

Richard: Det är ju bra att göra så många misstag som möjligt tidigt så att man lär sig. Man gör väl bara samma misstag tre gånger.

Louice: Tänka efter, varför blev det fel?

Richard: Ja, man måste ha tid till reflektion. Det missar många som bara jobba, jobba, jobba.

Camilla: Där tror jag du har helt rätt.

Tror ni att ni kommer att bo kvar i Lund/Malmö resten av livet?

Richard: Nej!

Louice: Nej.

Richard: Absolut inte. Jag ser livet som en resa. Jag är väldigt rädd för slentrian, när saker blir rutin, för då har jag fått för mig att allt går mycket snabbare. När man är ny på något kan tiden kännas väldigt långsam i början men sen när man kommer in i det då känns det som att det är helg hela tiden. Jag är rädd för slentrianen. Det här är ett stopp för mig nu, men jag vill absolut vidare.

Bort från Sverige?

Richard: Ja, jag har bott i Singapore och flyttar jättegärna tillbaka dit.

Louice: Man får ju mersmak när man är iväg. Så ligger det väl lite i den här strategiska planen också att vara utomlands. Jag pluggade i USA 2005 och trivdes väldigt bra och åker gärna tillbaka eller gör något annat land.

Camilla: Jag tror samtidigt att om man ska fortsätta att arbeta på det sätt som jag gör och ni säkert också gör är det så utvecklande och stimulerande att det är viktigt att ha en bas som är trygg. Jag är uppvuxen utomlands och har levt väldigt flackigt. För mig kommer det att vara viktigt att ha en stabil grund och inte behöva riva upp familj och vänskapskrets.

Andreas: Jag kan känna att man kan göra väldigt mycket internationellt även här. Om man ser till var vi har vår omsättning så säljer ju vi 99,5 procent utanför Sverige så att vi befinner oss i Malmö betyder ju inte att vi bara når lokalt.

Louice: Jag vill ju ha den där stabiliteten också men kanske inte idag.

Andreas: Jag kommer nog att bo i Sverige i mitt liv men det är ju inget som hindrar mig från att flytta och bo ett år här och där. Men ha en bas där man känner sig hemma. Sen ska ju du Kalle ha första barnet och då blir det ju att man drar sig mer och mer från att flytta iväg kanske. Ju äldre man blir ju mer stadgad blir man. Därför tycker jag att det känns skönt att vi kan jobba internationellt härifrån.

Anna: Jag har också bott i lite olika länder och städer stora som små. Sist var i Mumbai, vilket var helt galet, då är det ganska skönt att komma tillbaka till Malmö. Det är någonting med närheten, det är nära mellan alla kontakter och det är nära till resten av världen.

Camilla: Jag tror mycket på det, har du ett jobb som är lite mer otryggt där du tar risker och utmanas då tror jag att det är viktigt att ha tryggheten i den privata sfären, det kan inte vara kaos överallt.

Richard: Sen tycker jag att det här är en spännande region. I Norden så är det väldigt bra här, det är nära till kontinenten och det händer mycket här just nu. Jag vill ju poängtera att det inte är så att jag vantrivs.

Vad tycker ni är bra med Malmö?

Andreas: Det är roligt att det är en region som det satsas på och så närheten till Köpenhamn. Det byggs hela tiden och det har börjat investeras rätt mycket. Det är en hög entreprenörsanda här.

Camilla: Det är en ung stad. En revanschlysten stad.

Andreas: Ja, den har varit grå ganska länge och nu när det börjat växa upp så växer det snabbt.

Richard: Jag kommer ju från Göteborg och jag tycker att det är betydligt mer stillastående där och verkligen på väg ner. Medan det här är en stad i förändring där det blir mer och mer kreativt och innovativt.

Camilla: Jag bodde också i Göteborg och jag tycker inte att jag känner igen mig i staden som mötesplats, det är inte så levande där.

Vad gör ni om tio år?

Andreas: Jag kan ju säga vad jag inte gör om tio år. Jag är inte anställd på ett företag om det inte är mitt eget.

Louice: Jag driver ett företag, eller leder ett företag, mitt eget eller någon annans.

Carl: Det är ganska skönt att inte veta riktigt. Att inte veta att vi ska ha 500 anställda på företaget vi driver idag utan att mest bara veta att det kommer att bli gött.

Andreas: Man kan vara ganska säker på att det är något man tycker är gött, för är det inte det så gör man inte det.

Anna: Jag hoppas att det går tillräckligt bra så att jag har lite pengar så att jag kan fortsätta starta nya grejer fast på ett annorlunda sätt. Inte jobba gratis själv i utgångspunkten. På något vis så ger ju cashen lite mer utrymme att göra saker snabbare och det ser jag fram emot att göra.

Richard: Jag hoppas på en bra balans mellan hälsa, relation och karriär. Jag hoppas att jag har någon form av oberoende så att jag kan jobba med det jag brinner mest för.

Camilla: Jag tror att jag gör ungefär samma sak. För mig är det viktigt att hitta ett sätt i min producentroll där jag kan vara trygg. Göra nya projekt, gränsöverskridande och landa i det. Det jag gör måste vara viktigt och måste ha någon form av politisk agenda, men så länge jag inte kan överleva av det så blir ju ingen glad av det. Jag tror jättemycket på näringsliv och kultur.

Richard: Det finns ju de här klassiska motpolerna trygghet och frihet. De hoppas jag att man kan kombinera varje dag.