Sommarkalaset blev ett krisbröllop

MOTALA. Hon har städat. Och plockat fram julgardinerna. Och kelat med katterna. Och tittat ut genom fönstret. Och städat ännu lite mer. Och matat ankorna.

Idag igen.

– Den första veckan var det ganska skönt att gå hemma. Varva ner. Fixa. Men nu är det hemskt. Jag går bara och väntar på att Jonas ska komma hem. Man vet inte vad man ska göra. Man försöker att äta på fasta klockslag. Så man har någon rutin att hålla sig till.

Linda Abrahamsson är 31 år. För sex år sedan började hon på den stora kylskåpsfabriken Dometic i Motala. På fabriken jobbade den fem år yngre Jonas Storm. Linda och Jonas blev kära, de köpte hus, flyttade ihop, fick sönerna Adrian och Oliver och fortsatte jobba tillsammans.

Nu gungar deras tillvaro.

Linda Abrahamsson är fortfarande anställd, men hon får just nu inte komma till fabriken och jobba. I början av november beordrade ledningen trehundra av de anställda att gå hem. Kom tillbaka om två månader, i januari, löd beskedet.

Linda och hennes arbetskamrater var inte varslade. De skulle fortfarande få lön. ”Ta pengarna, bara ni inte kommer hit och gör fler kylskåp”, sammanfattar Linda företagets inställning.

Egentligen skulle Jonas också stanna hemma. I sista stund fick han besked om att han tillhörde den lilla skara som skulle bli kvar för att upprätthålla en minimal produktion.

– Vanligtvis när vi kör för fullt tillverkar vi tvåtusenfemhundra skåp per dag. Nu ligger vi på fyrahundra–fyrahundrafemtio per dag. Det är exakt vad som säljs. I lagren finns fyrtiotusen kylskåp, säger Jonas Storm.

I onsdags, den 10 december, var det slut med arbetet även för Jonas och alla andra. Det var ingen mening med att de jobbade mer i år, ansåg företagsledningen.

”E-lux” säger alla i Motala. Electrolux – ett företag inom Wallenbergsfären – har tillverkat spisar och kylskåp här sedan 1920-talet. Kylskåpsdelen bytte namn till Dometic för några år sedan, när tillverkningen såldes till Wallenberggruppens riskkapitalbolag EQT.

Kylskåps- och spisfabriken är Motalas ekonomiska ryggrad sedan tv-tillverkaren Luxor lades ner 1992. Få Motalaungdomar drömmer om ett jobb på E-lux. Men de flesta brukar tycka att jobbet är okej.

Linda Abrahamsson uttrycker det så här:

– Jobbet i sig är ju inte skitkul. Men det är bra sammanhållning. Ett bra gäng. Vi umgås och åker och bowlar och så. Och arbetet är på ackord fortfarande, så man kan jobba hårt och sedan sitta och spela kort och snacka lite med kompisarna. Och är det soligt ute kan man ta lite längre rast och stanna ute en stund extra.

Linda Abrahamsson och Jonas Storm har just ätit lunch i sitt lilla belånade hus. Spagetti och köttfärssås. Sönerna Oliver och Adrian har sprungit ut till tv:n och Linda och Jonas diskar och pratar om bröllopet.

Lindas brudklänning hänger i en garderob. Hon och Jonas hade tänkt gifta sig i sommar.

– På midsommarafton. Alla kompisar skulle vara med. Vi skulle vara i en kyrka. Vi har sparat femtiotusen kronor för det.

Nu blir det inget sommarbröllop. Linda och Jonas förbereder sig mentalt på att bli arbetslösa. Föreställningen om en tillvaro där två heltidslöner byts mot a-kassa gör att de inte vågar ta för mycket av sina besparingar.

Först tänkte de gifta sig i hemlighet, men de närmaste släktingarna fick nys om saken och krävde att få vara med.

– Det blir ett jättelitet bröllop, bara tretton personer. Det skulle vara fånigt att ha det i en kyrka när man inte ens fyller första bänkraden, säger Linda.

Planerna på ett sommarbröllop skrotades under hösten. Men oron bland de anställda på Dometic började redan i våras, då företaget först bestämde att de anställda skulle jobba fyradagarsvecka, och sedan tredagarsvecka. De som hade komptid innestående uppmanades att ta ut den. Andra kunde få sätta sig i skuld till företaget: låna tid.

– Jag ligger hundra timmar back nu, säger Linda med ett snett leende.

– Företaget har lovat att man inte ska behöva betala tillbaka om man får sparken.

De mest positivt lagda arbetarna på Dometic valde först att tolka permitteringen med lön som ett gott tecken. Företaget ville inte säga upp folk, de ville behålla kompetensen, resonerade de.

Så började varslen komma, och svartsynen spred sig. Nu har sammanlagt över hundra personer varslats om uppsägning. Få tror att det blir bättre nästa år.

– Det är det jag går och tänker på här hemma, säger Linda.

– Att det ska komma ett brev i brevlådan som säger tack för den här tiden. Att hela fabriken ska slå igen.

Hon värderar chanserna att få ett nytt jobb: extremt dåliga. Motala är en krisort. Alla företag tycks varsla. Plugga då? Lindas gamla dröm är att bli högstadielärare. Hon har alltid varit bra på att få kontakt med tonåringar, särskilt om de har det lite tufft. Men hon tycks inte riktigt tro på det själv:

– Det är så länge sedan jag satt i skolbänken. Jag kommer nog inte ihåg hur man gör.

Linda Abrahamsson suckar. Hur ska hon fördriva den här dagen?

Ibland går hon ner på stan. Det är inte som det brukar vara. Annorlunda stämning och mer folk i rörelse. Trehundra vuxna människor som plötsligt inte jobbar – sånt märks i en stad med 30 000 invånare.

Hon kastar en blick inåt vardagsrummet, ser sina två söner sitta framför tv:n. Ropar:

– Ska vi gå och mata ankorna?