Lawrence Lessig är en tanig femtioårig juridikprofessor med mytomspunnen talarskicklighet. Hans dragningar är vältajmade shower där nästan varje ord laddas med djup mening, eller åtminstone en bild som antyder en djup mening.
Inget undantag i Lund igår. På bara en halvtimme hinner han ge hårresande exempel på hur lobbyister styr amerikanska politiker, och på hur låst systemet är.
Lessig är förmodligen mest känd för att vara en av skaparna av ”creative commons”, en sorts mjukare variant av upphovsrätt. Kampen om copyrightsystemet förde Lessig vidare, eller tillbaka, till politiken och de stora demokratifrågorna. Nu reser han världen runt och beskriver vad han kallar en ”laglig korruption” i den politiska apparaten.
– Jag älskar traditionerna och idealen som har format amerikansk politik, men systemet har gått sönder. Det är klart att jag känner en enorm frustration över det.
Vad är värst?
– Det är nog vårt skattesystem, där de rikaste faktiskt betalar procentuellt sett mindre skatt än till exempel min sekreterare. Detta ändras inte av en enda anledning: inget parti vill stöta bort miljardärerna, eftersom de då skulle stöta bort de pengar de får från dem. Sedan har vi galenskapen med jordbrukssubventionerna, som leder till en våldsam överanvändning av majsstärkelse, som leder till stora problem med övervikt hos befolkningen.
Lawrence Lessigs blick blixtrar bakom de halvcentimetertjocka glasögonen.
– Och det finns saker som är värre ändå. Det är fruktansvärt hur vi inte klarar av att skapa en rimlig miljöpolitik. Men Demokraterna kan inte driva den frågan heller, trots att deras väljarbas vill det. Demokraterna behöver ju också stöd från exakt de industrier som borde regleras.
Var ser du hopp?
– I en ny sorts medborgaraktivism, medborgare som blir mer och mer politiskt intresserade, men som inte väljer den traditionella politiken som sin kanal. Occupy Wall Street-rörelsen är ett exempel, Tea Party-rörelsen ett annat, och även om jag verkligen inte sympatiserar med vad de säger så uppskattar jag engagemanget.
Lawrence Lessig hoppas och är ganska säker på att Barack Obama får förnyat förtroende som president vid valet i november. Men han är ändå djupt besviken på honom.
– Han gick till val på att förändra hur Washington funkar. Och du kan inte sjunga den där förändringssången utan att faktiskt göra något. Då förtjänar du en smäll. Detta är så otroligt sorgligt, för folk trodde verkligen att han skulle göra något. Vilken annan tillträdande president har haft ett sådant moraliskt mandat som Obama hade 2008?
Eftersom konferensen i Lund handlar om innovationer i ordets vidaste mening talade Lessig också om nätneutralitet igår, en princip så viktig att den förtjänar att beskrivas igen, även om den säkert är bekant för många:
Internet ska vara lika för alla, i termer av kapacitet. Ingen stor aktör, som Google eller Microsoft, ska kunna betala sig fram i ledningarna och därmed få snabbare tjänster. Det ska gå lika fort att besöka en lokal handlares sajt som att besöka Facebook.
Men vem ska garantera att internet förblir fritt och öppet? Paradoxalt nog kan stora företag ibland vilja samma sak som den vanliga användaren, åtminstone i just den här frågan. Utan en lagstiftad nätneutralitet skulle till exempel en lokal bredbandsoperatör ta ut extra avgifter av Google för all Googlerelaterad trafik. Det bryr sig sannolikt inte vardagsanvändaren om – men intresset sammanfaller alltså.
Det här i sin tur blir ett intressant exempel på hur den djupa misstron mot det styrande Washington gör att en del amerikaner sätter sitt hopp till stora företag istället.
– Det är för att ”Uncle Sam” är alkoholist. Ge honom vatten och han kommer att vidta de åtgärder som genererar mest vodka. Folk vänder sig alltså inte mot företag för att de är förvirrade, utan för att de ser att det kan vara det näst bästa alternativet för att faktiskt få något att hända, sammanfattar Lawrence Lessig, utan att se särskilt glad ut.
Han citerar också Robert Reich, vänsterdebattör och arbetsmarknadsminister under Bill Clinton, och hans skarpa ogillande av begreppet CSR, alltså socialt företagsansvar. Han menar att företag aldrig kan ta ett seriöst ansvar för så värst mycket mer än sin egen överlevnad, och definitivt inte i sämre tider.
– Vi har visserligen en stark gåvokultur i USA, och det är en av de saker jag verkligen är stolt över. Men det är svårt att hitta precis rätt balans där. Hur mycket ska vi lita på välvillighet, och vad ska vi reglera? Alltså, jag är inte libertarian. Det behövs inskränkningar och regler på en rad punkter. Men vi har ett system som låser fast sig självt och hindrar inte bara innovationer, utan också rimliga politiska reformer.
Att beslut fattas av dem som ser till att dyka upp är en gammal politisk sanning. Lawrence Lessig vill vara en av dem. Han kan inte helt säkert spåra varifrån det livslånga politiska intresset kommer.
– Jag var intresserad redan som barn. Men de här korruptionsfrågorna jag talar om nu, de aktualiserades när jag diskuterade upphovsrätt och patent, och insåg att det systemet inte kan reformeras på ett bra sätt utan att hela statsapparaten reformeras först. Och jag har ju en extremt privilegierad position som professor med ”tenure”, det vill säga en livstidsanställning. Jag är inte rik, men jag har ett utrymme att tala om sådant jag tycker är viktigt.
Lawrence Lessig har, om man ser det pessimistiskt, valt att viga sitt yrkesliv åt att genomdriva en förändring som ser näst intill omöjlig ut att åstadkomma. Det inser och anser han själv också. Hur orkar man det, utan att se en reell möjlighet att nå målet?
Under en konferens fick Lawrence Lessig möjlighet att reflektera över den saken, när en kvinna i publiken sa ungefär ”du har övertygat mig, det är hopplöst, det finns inget vi kan göra”.
– Men då tänkte jag på min åttaårige son. Jag tänkte på en doktor som säger ”han har cancer, det finns inget vi kan göra”. Skulle jag nöja mig med det? Naturligtvis inte. Jag skulle vända upp och ner på världen för att rädda honom. Kärlek gör alla sannolikhetskalkyler irrelevanta. Du gör vad du kan. Du gör vad du måste.