I Lund har boende hos LKF tillgång till ett bredbandsnät som är tio gånger
snabbare än det som nu föreslås bli nationell standard.
Politiska bredbandsstrategier är återigen på modet. I Finland blir tillgång
till bredband en rättighet för alla från nästa sommar. I Singapore byggs ett
nationellt superbredbandnät med både fast och mobil uppkoppling. Liknande
initiativ finns i Kanada.
Den svenska regeringen vill inte vara sämre. För en infrastrukturminister är
det också coolare att tala om digitala motorvägar än fysiska motsvarigheter.
Men det krävs något mer än det som Åsa Torstensson släppt ur sig på
debattsajten Newsmill. Hon skriver att det behövs en basnivå för att alla
ska kunna delta i informationssamhället - och siktar lågt.
Till år 2020 ska 90 procent av alla hushåll och företag i Sverige ha tillgång
till bredband med hastigheter på minst 100 Mbit/sekund.
Det löftet känns snarare som en bredbandsdefensiv än en offensiv strategi. En
plan som innehöll gigabit-hastighet hade placerat Sverige i en
ledarposition. Nu framstår det som att regeringskansliet nyss upptäckt
internet.
Ett ännu mer intressant angreppssätt hade varit att ställa krav på
internetoperatörerna att leverera samma hastighet i båda riktningarna. I dag
är de flesta nät i praktiken byggda för envägskommunikation.
Det går ofta 10-20 gånger snabbare att ladda ner en bild än att skicka iväg
den till någon annan, vilket går rakt emot den grundläggande idén om
interaktivitet.
I en tid när allt fler internettjänster dessutom bygger på att användarna
laddar upp och lagar sin information på nätet gäller det att
uppladdningshastigheterna är lika bra som för nedladdningen.
En bredbandsstrategi med sådana inslag skulle bidra till både ökat
medborgardeltagande och hjälpa svenska företag som vill utveckla sina
affärer på nätet i global konkurrens.
Länk
till Åsa Torstenssons artikel