Statligt ägda Vattenfall tillhörde de mest utskällda bolagen under förra året.
Ledningen fick finna sig i återkommande offentliga utskällningar, inte minst
från den egna ägaren i form av rege-ringen, efter flera tvivelaktiga affärer.
Ändå tvekar inte finansminister Anders Borg i ägarfrågan: Vattenfall ligger
sist på listan över bolag som ska säljas ut. De återkommande
miljardvinsterna lär vara förklaringen.
Hos SAS avlöser samtidigt den ena miljardförlusten den andra och ingen tycks
veta om bolaget någonsin kommer att gå med vinst igen. Ändå får ledningen
förnyat förtroende och kan hämta ut nya pengar ur statens kassakista – trots
att näringsminister Maud Olofsson så sent som i december förklarade att
pengakranen var stängd.
När den internationella fordons-industrin krisar står regeringen också redo
med ekonomiska garantier som ska säkra ett mångmiljardlån för övertagandet
av Saab. Däremot har det aldrig varit aktuellt för regeringen att gå in som
ägare.
Staten ska inte driva bilfabriker, har det hetat. Flygbolag och kraft-bolag
går däremot tydligen utmärkt.
I telekomindustrin, en annan av de svenska paradgrenarna, har förlusterna
också duggat tätt det senaste året – inte minst för bolag med stark skånsk
förankring som Sony Ericsson och ST-Ericsson.
Men några investeringar eller nödlån från regeringen är inte aktuella för de
krisdrabbade telekombolagen. De förväntas klara sig igenom lågkonjunktur och
strategisk kris på egen hand. Där tycks ingen ens ha snuddat vid tanken på
statliga räddningsprogram à la Saab eller direkta investeringar som i SAS
fall.
Visst är det skillnad på att försvara ett befintligt ägande i SAS jämfört med
om regeringen hade satsat nya pengar i ägande i Sony Ericsson, men problemet
är att det saknas en tydlig linje i regeringens agerande.
Vilka företag får stöd och vilka måste klara sig själva? Vilka branscher i
svenskt näringsliv är så viktiga att det offentliga måste rädda dem när de
kört i diket? Var går gränslinjen?
Räck upp handen, den som tror sig kunna svara på frågan!
Det är inte så enkelt att det handlar om sysselsättning, för då skulle
räddningspaket för telekomindustrin också ha rullats ut för länge sedan.
Antalet jobb som redan har försvunnit eller är hotade i telekombranschen är
betydande.
Ändå får branschen inte en tiondel av den uppmärksamhet som fordonsindustrin
har fått från politiskt håll.
Det här handlar inte om den ideologiska frågan huruvida staten ska stötta
företag i kris eller inte. Social-demokraterna har varit minst lika
inkonsekventa som den borgerliga regeringen i sin vilja att stötta Saab
ekonomiskt, men strunta i Sony -Ericssons bekymmer.
Det har saknats en tydlig linje i näringslivsfrågorna över hela det politiska
fältet.
Vilket är till exempel viktigast: att rädda stora företag vars affärsmodell
redan har passerat bäst-före-datum och där chanserna till överlevnad i bästa
fall är ett stort frågetecken. Eller att satsa offentliga medel på att
stimulera nyföretagande och stötta företag som vill medverka till nödvändiga
strukturomvandlingar som kan säkra ett starkt näringsliv även i framtiden?
Det går att vrida och vända på argumenten i evighet beroende på vilken
grundinställning man har till statens roll i förhållande till näringslivet.
Problemet under det senaste året är regeringens brist på konsekvens i de
näringspolitiska frågorna, vilket riskerar att – tvärt emot avsikten – göra
företagen ännu mer osäkra om vilka skyddsnät som i slutändan finns i den
svenska ekonomin.
Som nytillträdd näringsminister var Maud Olofsson näringslivets älskling
nummer ett. Hon lovade att förenkla regelverk, satsa på landets
småföretagare och skapa en modernare näringspolitik.
Sedan kom verkligheten i vägen och tvingade fram prioriteringar av andra
områden.
Mitt i det finansiella kaoset glömde hon bort sin kanske främsta talang, att
kommunicera, och har plötsligt blivit en ganska osynlig minister.
Det kan visa sig ödesdigert, inte bara för alliansens trovärdighet inom
näringspolitiken utan framför allt för den effekt det har på alla företagare
som inte längre vet vilken näringspolitik som gäller eller vilken
uppbackning de kan räkna med i ett osäkert ekonomiskt läge.