Tidningskungen Rupert Murdoch utlöste nyligen en ny debatt om
betalningsmodeller på nätet, med sitt utspel om att News Corporations sajter
ska börja ta betalt för nyheter.
Motargumenten har haglat. Mindparks Joakim
Jardenberg publicerar "Matematik för nybörjare - att ta betalt för
nyheter på nätet" och konstaterar att det inte går att få
ekonomi i betalmodellerna.
Problemet är att så fort den här frågan kommer upp blandas äpplen och päron på
ett sätt som gör det helt omöjligt att följa argumentationen. Efter att i
nästan tio år ha drivit nyhetstjänsten Rapidus, som faktiskt kunnat överleva
på att ta betalt direkt av abonnenterna för journalistiskt material, kan jag
med gott samvete säga:
Det går att ta betalt för nyheter på nätet - och det går att tjäna pengar på
det!
Men det faktum att det går att ta betalt för vissa nyheter gör inte att det
går att ta betalt för vad som helst. Det krävs att materialet är unikt och
håller hög kvalitet. En genomsnittlig dagstidningssajt når inte upp till
något av dessa båda krav, alltså är det meningslöst att ens försöka.
Kravet på unikt material är helt avgörande. Om samma nyhet finns ett klick
bort på en annan sajt finns ingen anledning att betala för det. Och när
konkurrensen inte bara kommer från andra redaktioner utan även från bloggar
och företag och organisationers egna hemsidor är det något av ett Mission
Impossible att särskilja sig genom unika nyheter på en bred nyhetssajt.
Lösningen stavas i stället: N-I-S-C-H
Internet skapar möjligheter för kanaler som är så smala att det inte är lönt
att ta upp konkurrensen med dem. De kan alltså vara unika i sitt material.
Genom att rikta sig till en specifik målgrupp kan de också gå på djupet på
ett helt annat sätt än vad en bred nyhetssajt kan. Det ger kombinationen
unikt material och hög kvalitet - och det är något som går att ta betalt
för.
Joakim Jardenbergs matematiklektion påstås visa att tidningar som Sydsvenskan
och Helsingborgs Dagblad bara skulle tjäna några hundratusen kronor i
månaden på en betaltjänst liknande den som Aftonbladet har på sin sajt.
Uppställningen ser logisk ut vid en första anblick, men innehåller ett
avgörande fel. Varför göra Aftonbladets 29 kronor i månaden till absolut
sanning? Varför skulle inte 100 eller 1.000 kronor vara relevant att räkna
på. Visst, gruppen intresserade skulle krympa - det ligger så att säga i
idén med nischer. Samtidigt går det att ta mer betalt av denna smalare
grupp.
Rapidus har tagit ca 5.000 kronor per årsabonnemang för sitt digitala
nyhetsbrev sedan starten år 2000. Kvalitetskraven på alla nyheter har legat
högt och framför allt har alla nyheter varit helt unika - och det har varit
framgångsrikt.
Med de redaktioner som finns i de flesta tidningsföretag skulle det gå att
bygga en serie av nischtjänster baserade på betalda abonnemang. När alla
gnäller om nyhetshetsen skulle reportrar få ägna sig åt fördjupning,
eftersom bara hög kvalitet på materialet kan garantera betalningsviljan och
i förlängningen betaltjänsternas överlevnad.
Är detta räddningen för alla krisdrabbade medieföretag?
Nej, nischade betaltjänster kommer aldrig kunna ersätta förlusten av andra
intäkter. Men de är ett komplement till övriga intäkter. Här ligger den
andra vanliga missuppfattningen - att en enda ny intäktsmodell ska ersätta
den gamla annonsmodellen. Inget kunde vara mer fel. Tvärtom handlar det om
att tio eller kanske hundra intäktskällor kommer att vara lösningen. Det
kräver dock en större omställning än de flesta medieföretag tycks ha
förstått. Om det var svårt att ställa om från publicering i en kanal till
två eller tre - hur svårt ska det då inte vara att ställa om från två
intäktskällor till femtio eller hundra?