Interreg är ordet på varje regionälskande politikers läppar. Det betyder
pengar från EU att fördela till projekt som ska få fart på Öresundsregionen.
Mycket pengar.
Interreg är de skånska och danska politikernas skattkista och
Öresundsregionens motsvarighet till EU:s jordbruksstöd. Se det gärna som en
slags skatteåterbäring från EU i form av en påse guldmynt till satsningar på
integrationsfrämjande insatser.
Människor och företag ska kunna röra sig så fritt som möjligt i
Öresundsregionen. Det innebär att arbetspendla, plugga eller göra affärer
tvärs över Öresund utan att hindras av regelkrångel, skattebyråkrati eller
andra motgångar.
Förhoppningen är att skapa Europas mest kreativa och framgångsrika region
genom att Skåne och Storköpenhamn växer samman. Här ska nya jobb och företag
skapas snabbare än på andra platser och därmed säkra en stark tillväxt.
Via tre olika Interreg-program har EU skrivit ut en check på nästan en miljard
kronor till Öresundsregionen. Tanken är att pengarna ska bidra till att
skapa den fullt integrerade regionen utan gränshinder och andra barriärer.
Totalt handlar det om lika mycket pengar till, eftersom EU:s investeringar ska
matchas med pengar från offentliga aktörer i regionen. Närmare två miljarder
i skattepengar till integrationsarbetet. Det låter som en dröm.
Hittills har ungefär hälften av beloppet betalts ut. Ändå är det tveksamt om
bidragen har åstadkommit någon verklig nytta.
Ett av få framgångsrika projekt – kanske det enda som verkligen lyckats – är
Øresund Science Region. Det är en satsning på att knyta samman universitet
och högskolor i regionen och skapa nätverk mellan forskare och näringsliv.
Interreg-chefen i Öresundsregionen, Eric van Leenen, lyfter dessutom fram
Fringo, en plattform för att knyta samman föreningar och ideella
organisationer i regionen.
Men Fringo kan knappast kallas framgångsrikt. Trots flera försök har projektet
aldrig nått målen i ansökan. Föreningarna i Öresundsregionen var helt enkelt
inte särskilt intresserade av integrationsfrågorna. Flera delprojekt
genomfördes aldrig och projektet engagerade färre personer än förväntat.
Utvärderingen försöker sminka över misslyckandet med den här minnesvärda
definitionen av framgång:
”Sett i förhållande till de uppsatta målen för projektet kan dessa
förändringar uppfattas som besvärande och ett misslyckande. Vid en närmare
granskning kan man emellertid konstatera att det snarast är uttryck för en
styrka i projektet; nämligen som en form av strategisk och selektiv
pragmatism.”
Det är en återkommande bild i många Interreg-projekt. Miljontals skattekronor
har pumpats in i satsningar som få utom de närmast sörjande varit
intresserade av. När EU-pengarna är slut läggs projekten många gånger ner.
Grundtanken med EU:s Interreg-medel är annars att de bara ska hjälpa igång
satsningar, medan den långsiktiga finansieringen ska komma från annat håll.
En viktig förklaring till de misslyckade satsningarna är att det är offentliga
organisationer som står bakom ansökningarna och att besluten fattas av
politiker. Berörda pendlare, företag eller organisationer är inte med på
tåget.
En annan orsak till att projekten lagts ner är att de stött på något av de
gränshinder som politikerna ännu inte avskaffat.”
Nu återstår drygt 400 EU-miljoner kronor att dela ut, men intresset är lågt.
Ansökningarna är få och oron börjar sprida sig. Om inte Öresundsregionen gör
av med sina Interreg-medel går de tillbaka till EU-kassan.
Men låt dem göra det då. Hellre det än att investeras i projekt som ändå inte
gör någon nytta för den regionala utvecklingen.
Det är bättre att regionens politiker och tjänstemän lägger tid på sådant som
har verklig effekt på integrationen, till exempel enklare regelverk för
pendlare och bättre tågtrafik över Öresund.