1. Subprimelånen. Både president Clinton och president Bush hade
på sitt program att fler amerikaner skulle få äga sin bostad. Banker och
bostads-låneinstitut formligen skyfflade ut bolån utan normal
kreditprövning, och till personer som inte hade möjlighet att klara lånen.
När räntorna skulle betalas och huspriserna dessutom föll, ökade bankernas
kreditförluster explosionsartat.
För den enskilde är risken att skuldsätta sig mindre i USA än i Sverige. I
Sverige hänger skulden för ditt huslån kvar i stort sett till dess att du
dör. I USA tar banken både huset och skulden från den som inte kan betala.
Bostadslån i USA med undermålig säkerhet är subprimelån, och krisen på den
amerikanska bostadslånemarknaden kallas därför subprimekrisen.
2. Värdepapperisering. Värdepapperisering är ett sätt för banker
och andra kreditinstitut att göra sig av med risken för sin egen
kreditgivning. Det sker genom att banken säljer risken på finansmarknaden.
Därigenom skyddar banken sig mot förlust. Lånen från den egna verksamheten
paketeras tillsammans med andra lån, och hela paketet bjuds ut till
försäljning till andra banker och värdepappersbolag.
Finansmarknaden är global och genom värdepapper-iseringen spred sig de dåliga
subprimelånen till banker i hela världen.
Om en stor bank med gott renommé hade stått för paketeringen betraktades
paketet av kreditvärder-ingsbolagen som en säker finansiell tillgång. Det
var alldeles fel.
Subprimelånen blev till slut en så omfattande del av värdepappersmarknaden att
de förgiftade hela det finansiella systemet. Snart kunde inte någon bank
avgöra vilka tillgångar som var giftiga och inget värda, och vilka
tillgångar som var sunda.
När bankerna inte längre kunde lita på varandra, avstannade handeln dem
emellan och kreditgivningen upphörde. För att inte näringslivet och
befolkningen skulle drabbas blev regeringarna tvungna att ingripa.