Larm, slammer och skrik; svartklädda demonstranter gör ett sista försök att
hålla stånd mot poliser i militära formationer. Spångatan i Malmö, ett
knappt stenkast från platsen för Sveriges först uppförda Folkets hus. Det är
den 21 april 2001 och demonstrationen i anslutning till EU:s
finansministermöte övergår i kravaller. Dagen efter trumpetar löpsedlarna
triumferande ut polisens seger i slaget om Malmö. Ett par veckor senare
förankras den breda bilden av globaliseringsrörelsen i Göteborgskravallerna.
Det är inte förvånande att oro och fördömanden har uttryckts sedan beslutet
att förlägga European Social Forum till Malmö annonserade rörelsens radikala
återbesök. Från borgerligt håll skildras det kommunala stödet till forumets
seminarier som sponsring av vad Tony Blair kallar en kringresande och
våldsam anarkistcirkus. Tidningarna spekulerar med skräckblandad förtjusning
kring en rasande storm på väg att dra in över Malmö.
Men bilden är nyanslös. Den statliga utredningen kring händelserna 2001, under
ledning av Ingvar Carlsson, fastslår att polisingripandet på Spångatan stod
utan proportion till de inrapporterade ordningsstörandena. Det är rent av
svårt att inte se hela spektaklet som en generalrepetition inför Göteborg.
I förlängningen finns journalisten Erik Wijks flitigt framförda argumentation:
det är polisens måttlösa mobilisering som får vanligtvis fredliga
demonstranter att slå följe med en liten grupp trubbeltörstare. Uppdelningen
i goda och onda aktivister närs av många inom globaliseringsrörelsen. I
artikel efter artikel fjärmar sig företrädare för European Social Forum från
våldsamma aktioner.
Sociologen Magnus Wennerhags avhandling ”Global rörelse” erbjuder
vetenskapligt stöd för den som vill framhärda i att kravaller och
konfrontation är främmande för en sammankomst som vilar på diskussion och
dialog. Aktivister som deltar vid de sociala forumen omfamnar den
representativa demokratin i större utsträckning än de flesta.
Det är med andra ord ingen svår sak att avfärda delar av
förhandsrapporteringen kring European Social Forum som sensationslystnad
eller försök att förkasta en radikal kraftsamling. Den svarta poesin och
fasan över våldets politiska dimension fäster dåligt när den förs fram från
partier där uppslutningen bakom bombmattor utlagda i demokratins namn brukar
vara stor.
Inte desto mindre förenas forumets förkastare och försvarare i sina föga
övertygande försök att göra våldet till något alltigenom främmande.
Förträngningen vilar på det förflutna framställt i Bullerbyversion: den
allmänna rösträtten är frukten av en djupt rotad svensk förhandlingskultur,
inte av folkbeväpning, frammarscherande arbetarrörelse eller
revolutionsrädsla. Apartheidregimen föll till följd av Nelson Mandelas
försiktiga förnuft, inte på grund av militant organisering och hotande
sammanbrott.
Det räcker med att påminna om den franska revolutionen för att inse att vårt
samhälle och dess bärande ideal vilar på våldet. Det är ingen angenäm tanke,
men likväl en att hålla fast vid när stenarna viner, om inte på gator, så i
glashus.
FREDRIK PERSSON
doktorand i historia vid Lunds universitet