Skalar bort det oväsentliga

Egentligen har hon inte haft Senegal på hjärnan så väldigt länge. 2002 kom hon dit för första gången på en resa för att utforska landets dans- och trumseder. Hon har sedan återvänt flera gånger varje år, bland annat när hon läste vid Malmö högskola och skrev en C-uppsats om museernas roll och betydelse i Västafrika.

Numera har hon ett eget litet hus cirka fem minuters gångväg från stranden vid Atlantkusten. Huset ligger i södra Senegal i byn Kafountine, som har runt 10 000 invånare.
– Alla undrar vad jag gör. Jag är turist i livet. Som om man måste göra något hela tiden. Jag har jobbat heltid i fyrtio år och haft barn. Nu gör jag ingenting, säger Lena Millinger på telefon en vanlig solig vardag i februari.

Medan vi talas vid går hon i sanden längs havet och pratar om Atlantens brus, som dock inte hörs genom luren.

Någonting gör hon ändå om dagarna. Hon håller till exempel på att lära sig wolof, det vanligaste språket i Senegal, och odlar i trädgården.
– Det är kul att experimentera och se vad som kommer upp. Jag odlar ingefära, maniok och ruccola bland annat. Ingefäran har jag inte sett ännu, så jag vet inte hur den ser ut.

Hennes hus har bara ett rum och saknar elektricitet och rinnande vatten. För att handla och göra andra ärenden som att läsa mejl och surfa beger hon sig till byns centrum. Där fungerar elnätet ibland.
– Att leva här tar tid. Jag går överallt och för det mesta i sand, så jag behöver inte använda motionsband eller springa motionsslingor.

I januari i fjor gick Lena Millinger i pension efter att ha varit informatör och marknadsförare på Malmö museer i sexton år.
Strax därefter åkte hon till Senegal för att jobba ideellt åt biståndsorganisationen Tostan i Thies, en stad på landsbygden. Hon var med om att starta ett nytt projekt med syfte att visa fram allt konsthantverk som görs ute i byarna, för att ta reda på vilka föremål som kan säljas till andra länder.

Lenas uppgift var att undersöka, fotografera och katalogisera föremålen.
– De gör bland annat jättefina flätade korgar av strå och plast och smycken av frökapslar och olika träslag.
– Kvinnorna i byarna säljer till varandra på de lokala marknaderna, de byter varor. Tanken är att deras föremål ska exporteras så att de får en vidgad inkomstkälla. Men det är ett långsiktigt arbete.

Efter några månader åkte hon tillbaka till Malmö och började göra sig av med prylar.
– Jag var inte längre bunden. Fast det är inte så lätt att tänka fritt som man tror. Jag insåg att jag inte behövde vara i Malmö och ha alla de där sakerna, så jag sålde en massa på auktion och på blocket.
– Fördelen med att vara här, i Senegal, är att se hur folk lever med lite grejor. Man ser på prylarna, som vi omger oss med, med andra ögon. Det blir lätt att skala bort sånt som inte är väsentligt.

I början av november i fjor lämnade Lena Millinger lägenheten i Malmö för huset i Kafountine igen, och hon firade jul, nyår och sin 65-årsdag i januari i Senegal.

Hon har också ett annat jobbprojekt att ta itu med då och då. Eftersom västafrikansk kultur, som konst, dans, musik, teater, brottning med mera, är ett stort intresse, så är hon med och ordnar en konstresa till huvudstaden Dakar i samband med biennalen där för västafrikansk samtidskonst i maj. Resan är ett samarbete med hennes gamla arbetsplats, Malmö konstmuseum.
– Kulturen här är rik och annorlunda. Jag blir ständigt överraskad. Konstnärerna vill verkligen säga något och kommer med starka budskap i sin konst.

Och i övrigt grubblar hon vidare på vad hon vill göra framöver. Fast det är ingen brådska. En flygbiljett till Malmö är bokad till början av sommaren.
– Här händer fascinerande saker hela tiden, säger hon och berättar om roten hon hittade på stranden.
– Jag gick förbi en bildhuggare och tipsade om roten. Sedan kom han med den på en åsnekärra och ställde den i min trädgård. Han tänker göra en skulptur åt mig.

TRE FÖREBILDER
Pappa Carl-Erik Millinger: "Som lärde mig glädjen av att odla och nyfikenhet och kärlek till allt som växer och till djur och fåglar. Som lät mig vara med i hans sysslor och göra fel utan att kritisera."

Moster Gullvor Fridsberg: "Som på alla mina villovägar och galna idéer och tankar alltid svarade: du gör helt rätt."

Jesus: "Som förlåter allt. Som förstår att vi är människor och att vi inte är perfekta."

Foto

Strandliv. Lena Millinger, här med hunden Mikki, bor fem minuter från stranden vid Atlantkusten. "Det är först nu jag kan vara här längre perioder och bo här på riktigt", säger hon.