Bilder som ger idéer

Hon har plockat fram massor med fotografier och lagt ut dem på soffbordet. Här finns många svartvita bilder på allvarliga män och kvinnor i sina finaste kläder men också glada barn och kaffekalas i det gröna.

– Och här är alla på söndagsutflykt i Granbacken, säger Ewa Mohlin och pekar på en bild med ett stort gäng som sitter i gräset och tittar in i kameran.

Ewa Mohlin vårdar sina fotografier som den skatt de är och hon gör vad hon kan för att de ska finnas kvar. På baksidan har hon skrivit vilka som är med på bilden, när de levde och när bilden togs.

Hennes mormor Alfrida Jönsson finns med på många bilder. Hon bodde på en gård i Stångby, där Ewas mamma Elsa växte upp med bröderna Gunnar och Allan.

Alfrida kallades Frida och gifte sig 1912 med Hjalmar Jönsson. De flyttade sedan från Norrvidinge till Stångby för att få en större gård, men efter bara sex månader i det nya hemmet dog Hjalmar 1921.

– Han stod på torget och sålde kalvar och fick lunginflammation. Så mormor blev änka när hon var 28 år gammal. Vad skulle hon göra? Hon hade en gård som behövde renoveras och tre små barn att ta hand om, berättar Ewa Mohlin.

– Hon kämpade för att få ihop det. Om hon hade lämnat gården så hade barnen antagligen blivit utplacerade.

– Hjalmar hade stora planer och ville ha en ännu större gård. Så blev det inte. Han dog istället och Frida fick dra alltihop vidare.

Frida Jönsson drev lantbruk med kor, grisar, höns och gäss. Hon hyrde också ut två små rum och kök till en familj med fem barn. Pappan i den familjen var fotograf och det är därför Ewas bildhög från denna tid är så tjock.

På kvällarna satte Frida sig ner och broderade. Hon sydde, stoppade strumpor och lagade kläder. De tre barnen fick förstås hjälpa till med alla sysslor och storebror Gunnar gick inte mycket i skolan. Han behövdes på gården och skötte biodlingarna.

Frida Jönssons gård blev en samlingspunkt för släkt och vänner. Hon tog emot och satte på kaffe.

– Det är många som bott hos mormor. Hon bjöd alltid på någonting när det kom folk.

En som ofta hälsade på var mormors bror Birger Nilsson, och han har en speciell roll i Ewa Mohlins bakgrund som släktforskare. Det var han som satte igång alltihop.

– Han var stilig och kom dit och livade upp dem och dansade med flickorna på vägen. Birger var lite av familjens svarta får. Han gick till sjöss och på luffen. Ett tag visste de inte var han var och polisen efterlyste honom.

– Sedan kom han smutsig och dan och utan pengar till mormor. Han visste att där fanns det mat.

Birger Nilsson fick ett eget hem så småningom och började samla på gamla saker. Han blev en storsamlare och var noga med att skriva ned vem som hade ägt alla föremålen. När han dog donerade han sin samling till Svedala kommun.

Birger Nilsson hade också en pärm med uppgifter om släktingar. Den pärmen fick Ewa Mohlin av honom i mitten på 1970-talet.

– Jag vet inte varför han gav den just till mig. Men jag tyckte om att gå runt och titta på alla hans gamla grejor och det hade han lagt märke till. I och med att han gav mig pärmen väckte han ett intresse hos mig.

Ewa Mohlin har ingen dator. Allt material samlar hon i pärmar och lådor, och hon släktforskar främst genom att ringa, skriva brev och köra runt i trakter, mest Börringe, där släktingar har bott.

Hon tittar på gamla hus och gårdar och knackar på för att få veta mer.

– Jag pratar med dem som bott där länge. De flesta är runt 80 år. På så vis får jag veta hur de hade det förr, hur de levde, och det är det som är intressant.

Men hur gick det för Frida Jönsson och gården? Frida dog 1945 när hon bara var 52 år. Året därpå såldes huset.

– Huset finns kvar, jag var där i somras och det är jättefint.