En unik musikskribent

Det finns ett slitet citat som brukar tillskrivas Sibelius. ”Ingen har någonsin rest en staty till en kritikers ära”.

Det finns naturligtvis heller ingen anledning. Många människor – läsare, influerade kollegor, till och med musiker – hade nog ändå kunnat göra ett undantag, släpat fram sockeln för att hedra minnet av just Lennart Persson. Hans auktoritet var större än de andras. Hans utblick var lite större.

Men egentligen var han nog inte alls en kritiker, han var en entusiasmerare och introduktör. Strängt taget skrev han bara om musik som han älskade; den var tillräckligt omfattande för att han inte skulle anse sig ha tid eller lust till annat. Han hade ingen böjelse för sadistiska sågningar och hån – han uppmuntrade, eller så höll han tyst.

Antagligen var det därför som han efter den första tiden på tidningen Arbetet, från år 1973, aldrig fann sig till ro i en publikation som inte var hans egen. Han var inte mannen som tog slentrianuppdrag. Som musikskribent var han i kärlekens tjänst.

Detta gjorde det möjligt för honom att också författa omslagstexter och pressreleaser åt artister och skivbolag. För oss ”vanliga” journalister är sådana uppdrag suspekta; för Lennart skilde de sig inte från journalistiska uppdrag. Han skrev om sådant han älskade, och hans integritet förblev benhård.

Under tre decennier medverkade han i Sydsvenskan, sporadiskt men under perioder mer frekvent. Många minns de varje söndag återkommande texterna som han med start 1998 skrev under vinjetten ”Låten”; de bästa gavs så småningom ut i bokform. Han har också skrivit för Kvällsposten, Expressen, Aftonbladet och DN. Han startade musiktidningen Larm i slutet av 70-talet och var en i gänget bakom den ännu mer inflytelserika tidningen Feber som hade sin storhetstid i början av 00-talet.

Med tiden fick han en status som liknade de ”senior editors” som tunga musikpublikationer i USA ser till att ha råd att hålla sig med. Som sådan var han unik i Sverige, en sann auktoritet som i tidningen Sonic hade ett eget uppslag som kort och gott hette Lennart.

Många musikskribenters stjärna dalar med artisterna på den scen och i den subgenre som han eller hon gör sig ett namn genom att förstå och förklara; när den scenen tappar i lyskraft upphör också skribenten att vara relevant.

Lennart Persson var inte sådan. Förklaringen stavas nyfikenhet, djup kärlek till musiken samt förmåga att både tänka om och känna efter på nytt. Den första kärleken var viktig för honom – läs hans hyllning till The Small Faces på hemsidan, en text som publicerades i mars i år men ett band han såg live 1965 – men Lennart Persson hade alltid nära till en ny förälskelse.

Inte för att han var otrogen, än mindre ängslig. Han hade bara ett ovanligt stort hjärta, och en hjärna som matchade det.

På ett sällsynt vis förenade han den vise mannens erfarenhet med tonåringens utforskande sinne och mottagliga känsloliv. Han var en romantiker, både i sättet att förhålla sig till de mytologiserade hjältarna och hans sätt att tillåta sig att flippa ut inför en nyupptäckt begåvning. Som sagt: unik i Sverige.