Eva Dahlbeck död

Dödsfall.

Eva Dahlbeck, en av svensk films och teaters allra främsta, mest populära skådespelare, har avlidit vid 87 års ålder.

Hon slog igenom stort under 1940-talet, med en höjdpunkt i rollen som statarkvinnan Rya-Rya i Alf Sjöbergs filmatisering av Ivar Lo-Johanssons roman ”Bara en mor”.

Följande årtionde blev hon internationellt känd som en av hörnpelarna i Ingmar Bergmans ensemble, där hon omväxlande briljerade som fullfjädrad komedienne och visade upp allvarsmättade vardagsrealistiska sidor av sin talang. Efter 1950-talsfilmerna ”Kvinnors väntan”, ”En lektion i kärlek”, ”Kvinnodröm”, ”Sommarnattens leende” och ”Nära livet” gjorde hon år 1964 ännu en roll för Bergman i hans första färgfilm, ”För att inte tala om alla dessa kvinnor”.

Hon föddes 1920 i Saltsjö-Duvnäs, arbetade på kontor efter studentexamen, påbörjade 1940 teaterstudier för Gösta Terserus och kom 1941 in på Dramatens elevskola. Efter elevtiden förblev hon den teatern trogen. Där debuterade hon i ”Rid i natt!”, som 1942 också blev hennes filmdebut, och fick sitt scengenombrott i ”Brott i sol”, 1949.

I två årtionden var hon en av dess ledande aktriser, med lovordade tolkningar i bland annat Eugene O’ Neills ”Måne för olycksfödda”, titelrollen i Hjalmar Söderbergs ”Gertrud” och som Gina Ekdahl i Ibsens ”Vildanden”. 1961 tilldelades hon Eugene O’Neill-priset för sina teaterinsatser.

Filmgenombrottet kom i ”Brita i grosshandlarhuset”, 1946, regi Åke Ohberg. Bredvid Rya-Rya signerade hon psykologiskt djuplodande porträtt i bland annat Hampe Faustmans ”Ubåt 39” (1952) och samme regissörs ”Kvinnohuset” (1953). Som komedienne var hon på en gång sval och sensuell, en imposant blond skönhet med en unik begåvning för ironisk och sardonisk replikkonst, som kom till sin fulla rätt i Bergmans galleri av starka, intelligenta kvinnor ställda mot svaga män med uppblåsta, överdrivna föreställningar om sitt värde.

Bergman gav henne kärleksfullt epitetet ”Pansarskeppet Kvinnligheten”. I ”Kvinnors väntan”, ”En lektion i kärlek” och ”Sommarnattens leende” bildade hon ett lysande komediteam med Gunnar Björnstand som med sin precision i replikföringen och subtila nyanseringsförmåga motiverat liknats vid och inte sällan överglänste hollywoodkomedins legendariska spirituella par, såsom Cary Grant och Rosalind Russell, Grant och Katherine Hepburn, Joel McCrea och Claudette Colbert eller Henry Fonda och Barbara Stanwyck.

Vad gäller hennes och Björnstrands samspel i ”En lektion i kärlek” har Bergman själv berättat: ”I en närmast farsartad scen ämnar Eva hänga sig. Samtidigt förklarar Gunnar henne sin kärlek. Taket ramlar ner och alltsammans blir faktiskt ganska roligt. Då vi skulle spela in scenen fick jag kalla fötter.

Jag sa till Eva och Gunnar att jag tittat på texten och att den var alldeles omöjlig. Det var tråkigt, illa skrivet och vi måste göra det på något annat sätt. Eva och Gunnar protesterade med en mun. De bad mig lämna ateljén eller gå ut på stan och sätta om en växel. Låt oss hålla på med den här en timme. Sen spelar vi upp scenen för dig när vi är klara.

Så skedde. Och jag såg plötsligt: Jaså, gick det att göra så här! En bättre lektion hade jag inte kunnat få. Där grundades förtroendet, tryggheten, avspändheten och professionalismen oss emellan.”

Inalles gjorde Eva Dahlbeck ett femtiotal filmroller, den sista i Hans Abramsons danskproducerade ”Tintomara”, 1970, efter att ha spelat fru Markurell i tv-serien ”Markurells i Wadköping”. Parallellt med skådespelarkarriären tog hon tidigt sina första steg på författarbanan. Hon översatte pjäser från italienska för radioteatern och Dramaten, skrev kupletter åt Kar de Mumma, gav 1963 ut en diktsamling under pseudonymen Lis Edvardson och svarade för manuset till Arne Mattssons film ”Yngsjömordet” (1966).

Vid Dramatens elevskola var hon lärare i scenframställning åren 1957-64. I Cannes 1958 delade hon skådespelarpriset med Bibi Andersson, Ingrid Thulin och Barbro Hiort af Ornäs för ”Nära livet”, och sju år senare vann hon en svensk Guldbagge för Henning Carlsens ”Kattorna”.

Under många år var hon och maken Sven Lampell, flygöverste, flottiljchef i Hälsingland och högt respekterad för sitt internationella hjälparbete i kris- och oroshärdar, bosatta i Genève. De var ett par sedan ungdomen och fick två söner. 1998 tilldelades hon det schweiziska Paracelsuspriset för sitt författarskap.

Det senare var omfattande, om också mindre uppmärksammat än hennes film- och teaterarbete, och resulterade mellan 1964 och 1991 i en lång serie romaner, psykologiska pejlingar av människors relationer, historiska, nutidsförankrade, ofta med idémässiga ambitioner.