Första gången jag såg "När Harry mötte Sally" var jag sexton år och låg hemma i soffan med hjärnhinneinflammation. Den berömda orgasm-scenen på Katz' Deli såg jag genom en dimma av värktabletter och tupplurar. Jag begrep inte så mycket. Då.
När jag drygt 20 år senare öppnar datorn, och möts av beskedet att filmens manusförfattare Nora Ephron är död, är det med en kulturkonsumtion och livssyn som inte varit densamma utan henne. Ja, jo, jag vet. När någon precis gått bort tenderar man att göra vederbörande ofantligt betydelsefull. Men Nora Ephron var just det: ofantligt betydelsefull. Inte alls bara för mig. För modern kultur. Den romantiska komedins stagnation skylls ibland indirekt på henne: "När Harry träffade Sally" satte en så fulländad formula att ingen ännu klarat att bryta med den. När tidningen Salon skrev om henne vid sextiofemårsdagen jämförde man henne med syre.
Jag plockar fram mina Nora Ephron-böcker och bläddrar. Hundöron på var och varannan sida. Stycken markerade med utropstecken, med böljande streck under textraderna. Som essäist var hon för all del inte underskattad, men hennes skrivargärning har på senare år tenderat att hamna i skuggan av hennes position som den moderna romcomens galjonsfigur. För Nora Ephron var inte alls bara en filmskapare med dragning åt sötsalta sagor – hennes blick på omvärlden var skarpslipad och hennes texter i exempelvis den oundgängliga "Crazy Salad" från 1975 var feministiskt och politiskt sprängstoff. Att hon ibland glöms bort när man listar sjuttio- och åttiotalens stora feministiska skribenter är kanske helt enkelt för att hon alltid, alltid dessutom var fruktansvärt rolig: käftsmällen parad med ett fniss, det där som på engelska kallas för "deadpan" och är så svårt att fånga med en svensk översättning. "Som kolumnist kunde jag använda muskler jag aldrig fick använda som nyhetsreporter eller magasinsskribent", skrev hon i nyutgåvan av "Crazy Salad" från 2000. Det var, och är, ett format som förefaller gjort med just henne i åtanke.
I boken som kom att bli hennes sista, samlingen "I Remember Nothing", skrev Nora Ephron om döden. Det faktum att hon var sjuk de sista sex åren av sitt liv höll hon tyst om, men i ljuset, eller mörkret, av den vetskapen förstår man det rent terapeutiska i bokens tema. I ett kapitel, enkelt betitlat "What I Won't and Will Miss", listar hon saker i jordelivet hon inte kommer att sakna: Dammsugarljudet. Räkningar. Att behöva ta bort sminket varenda kväll. Bland det hon kommer att sakna: Barnen. Hennes man, Nick Pileggi. Bacon. Läsa i sängen. Att åka över bron och se Manhattan. Och middagar: hemma, med vänner, i städer "där ingen av oss bor". De små sakerna. Som av någon anledning ändå tenderar att bli de största.
Av allt hon åstadkom under sitt liv känns det där, åtminstone idag, som hennes mest älskvärda förmåga: den att gestalta liv när det är som vackrast, roligast, mest berusande – att kasta ett förtrollande sken över själva tillståndet att vara människa. "She was an expert in all the departments of living well, skrev vännen Meryl Streep i ett sorgemail till New York Times i går. En expert på allt som gör livet gott att leva.
Vilken dröm att få bli ihågkommen så.
Anna Helltsen,
kulturjournalist