Hon uppfattades som för mycket, fel och queer innan någon i Sverige ens visste
vad queer betydde. Jag gillade denna skevhet: älskad av en stor läsekrets,
föraktad av smakdomare.
Hur kunde hon, i dessa postkkolonialkritiska tider, låta äldre kvinnliga
romanfigurer fara till Afrika för att med dans och svarta män försöka finna
sig själva och sin sexualitet? Och hur kunde hon, undrade de flesta kritiker
när Det mest förbjudna (1976) kom ut, skriva så hämningslöst om en kvinnas
sexualitet? Dessutom en sexualitet som bygger på underordning och förbjudna
lustar för att kunna bli njutbar.
I Oskuldens död (1977) skrev hon tidigt om vad som händer när en kvinna vänder
upp och ned på cementerade könsroller och vägrar vara försörjd och inte
klarar av att vara moder. Hon skrev vidare om panikångest, om att vara den
föraktliga älskarinnan till den gifte mannen, om att bota oro med onani och
städmani. De flesta av hennes ångestdrivna karaktärer ges ett framgångsrikt
yrkesliv, ofta i samma bransch som Thorvall själv: de är skribenter,
författare, illustratörer. Thorvall visade att det inte räcker med ekonomisk
frigörelse: kroppens och själens behov finns där, även om du är
självförsörjande med ett givande jobb.
Kvinnorna i Thorvalls böcker är förkroppsligade. De sväller, överskrider
gränser och inkarnerar motsatsen till dagens överkontrollerade kropp. De är
medfarna, gropiga, överviktiga och ändå iklädda svarta ärmlösa klänningar
och tajta byxor. Hennes ideal gick ut på: ”Skit i vad de säger! Du har rätt
till lust och längtan även om du är gammal eller tjock!” Dagens ideal är så
långt borta man kan komma från Thorvalls. Idag ska du se ut som en gosse
eller vältränad yngre man och vara en street-smart karriärkvinna med sval
look och rätt livsval. Thorvalls kvinnor är allt annat: heta, hopplösa och
skämmiga.
Då När man skjuter arbetare kom ut (1993), första delen i en trilogi om
Thorvalls uppväxt och moderns klassresa, fick hon sitt genombrott även hos
kritikerna. En överklassfamilj måste hitta en hustru från arbetarklassen
till sonen som ingen annan vill ha, då han lider av schizofreni och en stark
sexualdrift. Dottern agerar i ett gränsland mellan sjukt och friskt, och
balanserar på en av modern definierad gräns mellan smuts och renhet. Efter
dessa romaner förstår man de sociala, historiska och psykologiska krafter
som en kvinna född 1925 måste slåss emot för att göra sina egna livsval,
ständigt övervakad av ”Så får du inte göra!” om du är flicka, kvinna, moder.
Repressionen ristades in i dotterns kropp och fick sitt utlopp i det allra
mest förbjudna.
Cristine Sarrimo
Lärare och forskare vid K3, Malmö högskola