För fem år sedan utsågs han till litteraturprofessor vid Stockholms
universitet. När Anders Olsson fyller 60 år på Midsommaraftonen är hans
ekonomiska framtid betydligt ljusare. Sedan ett halvår sitter han som
efterträdare för Lars Forssell på stol nummer 4 i Svenska Akademien.
Samtidigt tänker han fortsätta som litteraturprofessor. Inte minst för att få
handleda studenter åtminstone fram till han fyller 65.
– Att ha nio doktorander och undervisa nybörjarstudenter har gett mig oerhört
mycket, säger Anders Olsson. I många år satt jag ju ensam och arbetade på
min kammare.
– Inför min 60 års dag tillägnade både studenter, poeter och andra mig en
vänskrift som jag är väldigt stolt över. Jämfört med en mer formell
akademisk festskrift är den mycket läsbar.
Den fantastiska uppvaktningen och det fortsatta engagemanget på universitet
krockar inte med arbetet i Akademien.
Hittills har Anders Olsson deltagit i vårens alla torsdagsmöten De aderton
har. Och han är fortsatt mycket positiv.
– Inom Akademien råder ett öppet samtalsklimat, konstaterar han. Det är en
miljö helt i avsaknad av konkurrens och rivalitet.
Att vännerna Horace Engdahl och Katarina Frostenson liksom hans gamle lärare
Kjell Espmark redan sitter i Akademien tror han inte var avgörande för
invalet.
– Jag var förstås överväldigad av att bli invald, säger han. Samtidigt är den
krets man hämtar nya ledamöter och kunskaper från ganska begränsad.
Efter en livskris på 70-talet kom Anders Olsson till Paris och mötte där en
zenbuddhistisk lärare. Än i denna dag startar jubilaren varje dag med tio
minuters meditation. På en brun kudde sitter han på vardagsrumsgolvet i
vindsvåningen och tömmer sitt huvud.
– Vissa hittar sin balans tidigt i livet, konstaterar han. Andra hittar den
aldrig. Och jag får den varje morgon på min kudde.
Anders Olsson föddes i Huddinge och växte från fem års ålder upp i
arbetarstaden Västerås. De flesta somrar tillbringade han nära modern Signes
hemby skånska Vittsjö.
Av vännerna beskrivs han som ovanligt vidsynt, renhjärtad och med en pojkes
ljusa skratt. En icke-karriärist som aldrig ens funderar på hämnd och som i
alla år valt att hålla sig i medieskuggan.
Hur beskriver han då sig själv?
– Det är svårt att göra, skrattar Anders Olsson lätt. Men det stämmer nog att
jag aldrig varit medial eller karriärist.
Vad gäller dagens medialiserade värld är Anders Olsson både kritisk och lite
rädd trots att han nu också är en offentlig person.
– När förnuftet inte längre får vara smakdomare blir det istället känslorna
som råder, sammanfattar han. Resultatet blir en okritisk idoldyrkan som man
aldrig vet var den slutar.