Nu kör hon själv motorcykel sedan många år och talar ömt om sina kromblänkande
"flickor" Hilda och Hildegard.
Ljusdekorationerna på Mobilias köpcenter glittrar på andra sidan vägen till
Medeon Science Parks stora komplex, där Ann Carlekrantz har sin arbetsplats
högst upp.
Hon presenterar sig stolt som "Malmös bäst betalda handywoman" eller
"executive assistant" som det förvisso står på visitkortet.
– Allt-i-allo går också bra. Jag har hand om kundtjänst, post, packar
kartonger med mätinstrument, fakturerar, gör den ekonomiska rapporteringen
och annat som behövs fixas, förklarar hon och hämtar ett par muggar kaffe.
Att hon trivs med att vara spindeln i nätet på det lilla Malmökontoret är
tydligt.
– Jag har aldrig tänkt i tankarna att göra karriär i egentlig mening, säger
hon och slår sig ner på sin skrivbordsstol. Däremot har jag alltid lärt mig
det som jag behövt.
Nyfikenheten har tagit henne ut världen och resulterat i utbildningar i bland
annat USA och Malaysia. Sistnämnda land kom hon till i början av 1990-talet
i samband med att dåvarande maken fått jobb i Kuala Lumpur. Då hade familjen
fått sitt andra barn William efter Joy, som för övrigt föddes i Australien.
Inför flytten till Malaysia kontaktade Ann Carlekrantz alla svenska företag
hon kunde hitta i Kuala Lumpur.
– Är man svensk så ska man jobba, det sitter i ryggmärgen. Men jag fick inte
något arbetstillstånd i Malaysia, så jag bestämde mig för att utbilda mig
till programmerare.
Som enda västerlänning började Ann Carlekrantz på "Asian Pacific institute for
IT" i en klass som uteslutande bestod av gymnasielever. Hon var minst fem år
äldre än sina klasskamrater och garanterat längst med sina 175 centimeter i
strumplästen.
– I början undrade skolledningen lite oroligt om jag inte ville gå med andra
"mogna" studenter, men jag trivdes jättebra bland alla gymnasieungdomarna
och blev lite som en mamma för dem. Jag har fortfarande kontakt med min
bästa kompis från den tiden, Geok Ai, som har varit här och hälsat på med
sin man.
Ann Carlekrantz är född och uppvuxen i Gävle. Som nioåring flyttade familjen
till Ystad där pappan fått jobb som vd för Stuveribolaget. Det blev en
dialektal chock, minst sagt, när Gävletösen kom ny i klassen i den skånska
kuststaden.
– Jag såg hur klasskompisarna gjorde rörelser med munnen, men kunde knappt
förstå vad de sa.
Betygen i grundskolan var inte direkt lysande och en period var lärarna
oroliga för att Ann Carlekrantz hade inlärningsproblem.
– Men jag var bara lat och det var så mycket annat som lockade...
Som sjuttonåring reste hon som utbytesstudent till Illinois, USA. Här lyckades
Ann Carlekrantz att som första Rotarystudent någonsin bli avstängd från
skolan hon gick på.
– Ja, med dagens mått var det väl inte så allvarligt, men då blev det ett
himla liv. Vad vi gjorde? Jag och en kompis tjuvrökte på skolans toalett.
Allt för lite spänning!
Två år i USA resulterade i både high school - och ett år på college. Detta
bättrades på med en examen som marknadsekonom när Ann Carlekrantz kom hem
till Ystad. Senare arbetade hon på Sweden Tax Free i Trelleborg under 10 år.
Då hade motorcykelintresset vaknat på allvar. Eller snarare återuppväckts
efter att hon i mitten på 1980-talet åkt stelben (motorcykel med ram utan
fjädring) genom Europa.
– Efter den resan sa jag "aldrig mer". I alla fall skulle jag inte sitta på en
bönpall. Jag är som sagt rätt lång och alla som sett en chopper vet hur
sittkomforten för passageraren ser ut. Obefintlig.
1986 tog Ann Carlekrantz mc-kort för tung motorcykel och lite senare köpte hon
sin första Harley-Davidson.
Det är nu de båda "flickorna" kommer in i bilden. De är nämligen motorcyklar
av det amerikanska märket och namnen en ordlek med initialerna. "HulDa" var
nummer ett och "HildegarD" nummer två, båda klassiska glidare med god
komfort. Hulda köpte hon tillbaka för några år sedan och den motorcykeln är
numera maken Dannes.
Motorcyklarna benämns i självklara termer som "hon" och "eget väsen".
– Folk som kör H-D själv förstår precis. Men andra tycker förstås att man är
lite knäpp.
Det får man bjuda på, konstaterar Ann Carlekrantz. Ju fler år som passerar, ju
mindre bryr man sig om vad andra tycker.
– Jag tycker att jag har levt ett toppenliv hittills och hoppas att få
fortsätta ett bra tag till. Numera inser man att det viktigaste är att man
får vara frisk.