Debuten kom i samma ålder som för Moa Martinsson, vid 43 år, efter ett redan långt yrkesliv som socionom och pressekreterare åt Gudrun Schyman. Men genomslaget blev desto större. Romanen ”Svinalängorna” rosades, sålde massor, blev film och teater och används flitigt i skolorna.
Berättelsen om Leena, som kommer med sin familj från Finland och flyttar in i de brandgula hyreshusen i 1970-talets Ystad, har berört många. Susanna märker att de som vill prata med henne om boken kommer från vitt skilda bakgrunder. Själv skriver hon aldrig med någon särskild målgrupp i åtanke.
– Man vill bara uppnå en text som en läsare kan få ut någonting av. Väldigt många människor kommer till mig och säger: ”din bok handlar om mig”. Vilket egentligen är märkvärdigt med de tunga ämnen som jag behandlar i mina böcker. Men jag vet ju inte vad läsaren menar när han eller hon säger så. Det kan betyda att de läser in sig i fattigdomen. Men det kan också betyda att de läser in sig i överlevnaden, eller i etnicitetsproblematiken, i våldet, missbruksproblematiken eller i anhörigskapet.
Susanna Alakoski skrattar ofta men ingen kan tvivla på hennes engagemang: Kön, klass och etnicitet löper som en röd tråd genom hennes skrivande.
– Jag har inte valt mina ämnen utan de har sökt upp mig, och det som en gång var personliga, privata erfarenheter har med åren blivit kunskap eftersom jag har studerat och läst. Jag är genuint intresserad av samhällsfrågor och i synnerhet av sociala frågor. Och där finns inspirationen – det räcker med att lyfta blicken och titta ut genom fönstret så får man syn på berättelserna.
Susanna Alakoski är tvåspråkig och beskriver det som ett ständigt pågående samtal inom sig.
Hon pendlar mellan det svenska och det finska och har utvecklat en utforskande språkhantering som ger upphov till egna ord och uttryck.
– Jag har vuxit upp i en osvensk miljö och där pratade många människor fel. Vi skrattade varje dag åt alla dessa felsägningar, som ju ofta är väldigt träffsäkra, de blir bättre ord än de ”riktiga” orden.
Framgången till trots har livet fortsatt ungefär som förut, med den skillnaden att hon numera kan ägna sig åt skrivandet på heltid. Samt att hon har ett arbetsrum att gå till – ”Svinalängorna” skrev hon delvis på bussen.
Nu arbetar hon med en dramatisering av sin antologi om kvinnovåld och lägger samtidigt sista handen vid två kommande bokprojekt.
Hon älskar att dansa och vara i naturen och längtar efter att fjällvandra med familjen, men fritiden är snålt tilltagen. Hon har ”bok-kö” i huvudet och nu när barnen börjar bli stora njuter hon mest av att kunna arbeta så mycket hon önskar.
– Det känns som om jag äntligen har kommit ut ur garderoben som författare. Äntligen är jag på rätt plats. Jag är mycket, mycket tacksam och glad.