Läraren lyfter mer än sin egen vikt

MALMÖ. För en oinvigd verkar det kanske inte roligt att stå ensam på ett gym och lyfta två tunga järnskivor på en stång. Men Jessica Lindhér älskar det.

– Tyngdlyftning passar verkligen mitt temperament perfekt. Det är så snabbt och distinkt. Man får en enorm adrenalinkick av att lyfta något så pass tungt och orörligt. Det är som om man fått kraft från ingenstans, säger hon när hon försöker förklara tjusningen med sin nyfunna favoritsport.

Klarar man att lyfta sin egen vikt är det bra, berättar Jessica Lindhér, som väger 53 kilo.

För ett drygt halvår sedan blev hon svensk mästare i sin klass genom att klara att lyfta 61 kilo i ryck och 75 kilo i stöt.

Hon blev därmed svensk mästare i en idrottsgren som hon bara utövat i drygt två år. Men efter att ha tränat och tävlat i hela sitt liv har hon byggt upp en bra grund för säkert vilken sport som helst. Som liten började hon med gymnastik och fortsatte sedan med friidrott och boxning.

Nuförtiden styrketränar hon runt nio pass på minst en och en halv timme vardera i veckan. Hennes värs­ta last är att hon ibland äter pizza.

– Andra får sina kickar genom att gå ut och dricka och dansa på helgerna, men jag får mina kickar genom att träna, förklarar Jessica Lindhér.

Vi sitter i Beijers park i Kirseberg i Malmö, inte långt från boxningsklubben Fox lokaler, där hon tränar. När ett par joggare passerar oss påminner de henne om hennes tidigare idrottsutövande.

– Jag brukade löpträna mycket innan, men det kräver uthållighet. Det passar inte mig.

Två medelålders män går också förbi och hälsar. De har sett Jessica Lindhér förut och är märkbart imponerade av henne.

– Hon där, hon är en tuff tjej. Kan du lyfta mig? frågar en av dem.

Jessica Lindhér känner inte riktigt igen männen, men hon tror att de förmodligen tränar på samma lokal som hon. Annars är det mest tonårskillar som tränar boxning i hennes klubb.

Själv tränar hon ensam. Efter två års pendlande till tyngdlyftningsklubben i Trelleborg klarar hon tekniken på egen hand och behöver inte längre ha någon tränare med sig.

Hon bor bara något stenkast från både den nya träningslokalen och från arbetsplatsen – de olika grundskolorna i Kirseberg. Där jobbar Jessica Lindhér som lärarvikarie i främst idrott.

Arbetet trivs hon med, men hon skulle gärna vilja ha ett fast jobb och slippa hoppa runt mellan skolorna.

Utbildningen till idrottslärare, eller Human movement and health education som den hette, gick hon i Sydney. Jessica Lindhér flyttade dit några år efter gymnasiet efter att hon rest runt lite i landet och träffat pojkvännen Graham. Det var en lärorik tid tycker hon, men efter ett par år längtade hon hem.

– Jag saknade jämställdheten, både mellan män och kvinnor och mellan olika etniska grupper. I Australien ska en tjej helst inte ha några åsikter, och det finns ingen föräldraförsäkring eller några dagisplatser att tala om. Och trots att det talas mycket om det multikulturella samhället i Sydney, så var det mycket ”här pratar vi engelska, punkt slut”.

Även på universitetet tyckte hon att lärarna gav uttryck för en konstig kvinnosyn.

– Bland annat tyckte de att man skulle ha individuella duschbås för att tjejer skulle våga duscha med varandra efter gympan. Jag tyckte att det var en dålig idé att uppmana tjejer att skyla sig själva. Istället borde man vänja dem vid hur kvinnokroppar ser ut i verkligheten så att de inte tror att man måste se ut som de gör i reklamen.

Även i Sverige tycker Jessica Lindhér att synen på kvinnokroppen kunde vara bättre. Som tyngdlyftare har hon märkt av omgivningens skepsis: Ger inte tyngdlyftning fula muskler?

– Jag fattar inte varför det anses vara fult med muskler på tjejer. Har man muskler blir man mindre rädd och det avspeglar sig även i andra sammanhang, säger Jessica Lindhér bestämt.