Han har stått pall när det blåst

Ändå är det året 1999 som påverkar honom och hans familj mest idag.

Det var då som hans två döttrar satt i en bekants bil när den krockade med en motorcykel och i en intervju med Bertil Stövring är det omöjligt att undvika händelsen, för det finns verkligen ett före och efter.

Dottern Celina skadades allvarligt och rehabiliteringen pågår fortfarande och på ovanvåningen i familjens villa ligger Bertil Stövrings sambo och sover. Egentligen är hon möbelsnickare men nu arbetar hon med dottern och har nyligen gått av nattpasset.

Bertil Stövring gör sitt bästa för att hyscha till de två hundarna som gärna vill skälla och hälsa lite.

Bertil Stövring är Trelleborgssonen vars liv handlat mycket om resor och rörelse. Hans pappa sjömannen mötte sin danska fru i Köpenhamn, tog jobb på färjorna i Trelleborg och fick två söner.

Bertil, den förstfödde, höll på att födas i en taxi mellan Trelleborg och Lund en dimmig novembermorgon för 50 år sedan, under diverse språkförbistringar mellan chauffören och den födande danska kvinnan.

– Och nu är jag med och bidrar till integrationen mellan länderna, säger Bertil Stövring, som utvidgar sträckorna Malmö/Göteborg/Kalmar/Karlskrona till körningar över Bron i och med att han snart ska börja jobba för DSB First.

Han har varit SJ troget i 28 år, alltsedan han efter skolan började arbeta på bangården i hemstaden. Han trivdes ypperligt med läget vid havet, den friska luften, jobbets rörlighet och kamratskapet. Men riktigt kalla dagar såg det ganska skönt ut att som lokföraren sitta och dricka kaffe inne i värmen och 1985 körde han, efter färdig utbildning, sitt första tåg.

På hösten träffade han Sanne genom en gemensam kompis.

– Vi kommunicerade bra. Hon förstod vad jag sa – och jag trodde att jag förstod vad hon sa, skrattar Bertil Stövring.

– Hon är bara fantastisk, och den känslan växer hela tiden.

Och han har haft mycket bra arbetskamrater.

– En del insatser folk har gjort efter olyckan och en del människor vi har mött har fått oss att inse att det finns hopp för mänskligheten.

Bertil Stövring tar fram ett nikotintugggummi och stoppar i munnen.

– Jag slutade snusa 1998 och hade tänkt sluta med tuggummina. Men så hände olyckan och då var det liksom inte läge.

– Olyckan har kastat omkull vår tillvaro på precis vartenda sätt du kan tänka dig, och då inte sagt med ett snyft, utan mer som ett konstaterande.

– Det finns någon sådan klyscha om att man lär sig omvärdera saker efter en sådan här olycka men vi hade nog en sund grundinställning till livet redan tidigare.

När olyckan hänt och de var mitt i traumat efter den kom en ny chock: en sjukvård och rehabiliteringsorganisation som de upplevde hade stora brister, framför allt när det gällde barn.

Bertil Stövring är en lugn man men det som ändå kan få honom arg är tomma ord. När folk säger ”det fixar sig” – och så gör det inte det. Bertil Stövring och hans sambo har kämpat hårt för dotterns rätt till bästa möjliga rehabilitering och den kampen som förde dem till USA.

Det tickar två klockor på vardagsrumsväggen, med sex skiljande timmar. Svedala står det på den högra klockan. Philadelphia på den vänstra, och i Philadlephia ligger det amerikanska institut som utbildar och tränar hjärnskadade och deras föräldrar i en framgångsrik metod, och där har familjen varit tre gånger.

Familjens kamp pågår än idag, till exempel med jakt på personliga assistenter med rehabiliteringstänkande, men balansen i livet är bättre för familjen nu. Så bra att Bertil Stövring till och med funderar på att göra ett nytt försök att bryta nikotinbegäret.

Bertil Stövring säger att han fick en generalrepetition inför olyckan några år innan. Han arbetade för mycket, tummade på sömnen och försummade sig själv. Byggde hus och fick barn.

– Jag trodde jag var Stålmannen.

Panikångesten med tryck över bröstet och svårighet att andas slet tag i honom under ett arbetspass. Det blev ambulans till sjukhuset och sedan sjukskrivning. Han hade sprungit in i den berömda väggen.

– Det gjorde att när olyckan hände så visste jag lite om mina gränser och när det blev för mycket kunde jag tänka: Stopp! Nu går vi en runda i skogen.

Som alltid i familjer där ett barn har funktionshinder hamnar lätt syskonen i skuggan, något Bertil Stövring hela tiden tänker på. För även om Amelia klarade sig lindrigt undan olyckan har hon ett inre rehabliteringsarbete.

– Och hon har gjort jättemycket för sin storasyster, lekt med henne och dragit henne framåt.

Och mitt i samtalet snurrar dottern Selina, som efter olyckan först låg i respirator, och sedan inte kunde prata och bara röra stortån, in sin rullstol i vardagsrummet för att med pigga ögon lyssna lite – och för att korrigera sin pappa när han berättar om sitt liv.

Bertil Stövring skiner upp när han pratar om sina döttrar.

– Att bli pappa är det häftigaste jag varit med om. Jag tycker det är kul att vara förälder.

– Det går väl ut på att göra sina barn flygfärdiga och jag har inga andra ambitioner än att de ska hitta sin plats i livet – och hoppas att det kommer att vara okej med mina värderingar.

– Och jag vill kunna säga: Jag gjorde mitt bästa.