Ständigt överraskad av livet

Titeln är ”Som det kan bli” och memoarerna, som så mycket annat han gjort, hänsynslöst självutlämnande.

Sammanlagt har Jan Mårtenson gett ut tretton diktsamlingar och elva romaner, senast ”Dikter inifrån” (2008) som handlar om hans erfarenheter från en period av psykoser under 1990-talet, då han två gånger var inlagd på S:t Lars i Lund.

Han stred mot läkarna för att slippa den tunga medicineringen och tror själv att det var det egna diktandet och skrivandet under sjukdomstiden som var den starkast läkande kraften och bidrog till tillfrisknandet. Sedan 2001 är han helt fri från psykofarmaka.

”Som det kan bli”? Det är ju så man kan uttrycka sig när man blir positivt eller negativt överraskad eller kanske snarare häpen över resultatet. Vilket är det?

– Hela mitt liv har varit fullt av tillfälligheter och livet har bjudit på ständiga överraskningar. Men det har ju samtidigt öppnat för vägval åt flera håll. Det är nog mest i meningen att livet överraskar som jag valt den här titeln för mina memoarer.

Är det inte lite tidigt att skriva sina memoarer vid 65 år. Det kan ju hända mycket av intresse för en författare på ålderns höst?

– I så fall får jag väl ge ut ett appendix. Men det känns bäst att skriva memoarerna nu för man vet ju aldrig vad som kan hända eller vad man kan drabbas av. Och då kan det vara för sent.

Vilken period i ditt liv tycker du varit mest harmonisk?

– Det var under 40-årsåldern när mina döttrar Emilia och Gabriella var små. En tid då jag kände en enorm lycka och harmoni.

Hur var din egen uppväxt i Tidaholm?

– Jag var ende pojken i en syskonskara på fem och växte upp i ett arbetarhem i Tidaholm. Även om det tidvis var tufft och svårt speciellt i samband med mina föräldrars skilsmässa känner jag mig väldigt stolt över min proletära uppväxt och har ända sedan dess hämtat kraft ur den erfarenheten. Jag hoppade av gymnasiet ganska omgående men har ändå lyckats leva på min penna sedan 17-årsåldern.

Jan Mårtenson har blivit pappa till fem barn, fyra flickor och en pojke och har nu också blivit morfar till barnbarnen Felicia, 14 år, och Emma, 9 år.

– Det är härligt med barnbarn och jag vill gärna ha fler.

Har du varit med vid någon födsel?

– Nej inte riktigt, eftersom jag fått sitta utanför och vänta, då det i två fall handlat om förlossningar genom akut kejsarsnitt.

Hur tycker du att du klarat papparollen?

– Hyfsat, tycker jag. Trots att jag var mycket ute på reportage­resor arbetade jag ändå ganska ofta hemifrån och kunde vara närvarande med barn och familj. Jag tycker nog att jag haft tid med barnen.

Vad tycker du är viktigast att förmedla till barnen?

– Att de ska känna att man stöttar och uppmuntrar deras beslut oavsett vad de vill göra. Jag har aldrig försökt styra och ställa även om jag förstås stimulerat dem att ta del av konst, litteratur och teater.

Vad har de helst velat få från dig?

– Min kärlek förstås, och den har de. Och att känna sig sedda och bekräftade vilket jag också tror att de gör. Mina barn ger mig så oerhört mycket tillbaka bara genom att finnas och förmedlar känslan av att jag är uppskattad som pappa.

Hur är relationen med barnen nu när de är vuxna?

– Den är så fin man kan önska. Jag har väldigt bra kontakt med alla även om de är spridda över landet. Vi ses allihop antingen tillsammans eller var och en, går på fotboll, teater, ser på utställningar och bevistar konserter. Och ges det möjlighet älskar jag att göra resor tillsammans med något av barnen.

Hur firar du din födelsdag?

– Med trerättersmiddag på Brogatan i Malmö med döttrarna Emilia och Gabriella.

Döttrarna Emilia och Gabriella arbetar gärna tillsammans med pappa Jan och står bakom den grafiska formgivningen till bok- och diktomslagen. Gabriella skapade illustrationen till ”Dikter inifrån” och Emilia är grafisk designer utbildad i Oslo och på universitetet i Bristol.