Har skaffat franskt internet

Klänningen fladdrar i vinden när Anna-Lena Brundin kommer dragande med en stor resväska längs Norra Vallgatan. Hon baxar upp väskan för hotelltrappan och får ta spjärn mot dörren för att komma in.

– Massor med tyg, förklarar hon och nickar mot den rundmagade rullväskan. Jag har hållit på att sy gardiner som en galning och nu har jag skaffat mer tyg som ska bli sänggavlar.

Ursprungliga Lundabon Anna-Lena Brundin har precis kommit med tåg från Stockholm till Malmö och lite senare ska hon till Limhamn för att överraska väninnan Agnes som fyller år. Vi har lyckats pricka in ett kort stopp på hotellet där hon ska bo. Nästa dag ska hon vidare till Paris och den nya lägenheten, en tvåa, i Bastiljen som håller på att inredas.

Det är alltså dit de nya tygtravarna är på väg.

– Förhoppningen är att jag mer och mer ska ha Paris som bas. Jag ska få franskt internet nästa vecka, säger hon när väskan är instuvad i bagagerummet och vi slår vi oss ner i varsitt hörn i en stor soffa.

I mitten av 1990-talet, när sonen Totte var sex år, tillbringade familjen Brundin ett år i Paris. Kärleken till den franska huvudstaden blev bestående och har bland annat resulterat i boken "Anna-Lena från Montmarte". Anna-Lena Brundin skaffade en liten lya i den gamla stadsdelen, en etta som nu efter viss separationsångest bytts till en större lägenhet.

På jobbfronten är det senaste temat att öva sig i att skita i saker. En tes som hon driver hårt i sina nya stå-uppor.

– Jag fick höra om någon som tyckte det här var så bra att hon sket i att köra hem kompisarna på kvällen. De fick gå hem istället. Ha, ha!

Att vara komiker är att vara helt utlämnad åt publikens humör. Vad händer om ingen skrattar?

– Då försöker man korta ner sitt framträdande.

Nummer ett är att öppna med att känna av läget här och nu. "Hej, jag heter Anna–Lena. Jag är kvinna och det har jag inga problem med", till exempel.

– Det brukar fungera.

Något oväntat får jag i nästa andetag veta att denna välkända komiker egentligen är väldigt blyg. Att sitta på föräldramöte och behöva presentera sig inför de andra föräldrarna har inte varit någon höjdare.

– Nej, då känns det plötsligt väldigt nervöst att säga att jag är komiker.

Annars tycker hon att folk är bra på att vara personliga, men rädda för att vara privata. Hon är gärna privat när hon tar fram material till sina framträdanden.

– Min tes är gräv där du står. Vi är faktiskt alla rätt lika varandra.

Tillsammans med parhästen Ann Westin, även hon välkänd komiker, kör Anna-Lena Brundin för närvarande showen Par i damer. Nästa stora utmaning blir rollen som konferenciern i musikalen Cabaret som ska sättas upp på Hässleholms kulturhus med premiär den 31 oktober. I mitten av april träffas ensemblen för första gången.

Rollen innebär mycket sång och dans. För att koreografen ska tycka att "det finns nåt" att ta tag i, så dansar Anna–Lena Brundin tre gånger i veckan: klassisk balett, orientalisk magdans och streetdans. Hon tar även sånglektioner och arbetar med en logoped.

– Jag har en stark röst, men jag behöver få tag på det övre registret, tycker hon.

I veckan gjorde hon debut som konstnär när Stadsmissionen i Malmö auktionerade ut en rad konstverk målade av kända svenskar.

Tavlan kom till mitt i natten. Motivet föreställer utsikten över Paris takåsar och mitt i blickfånget står en väninna och stryker gardiner.

Anna–Lena Brundin ler åt min undrande min och förklarar:

– När vi höll på med gardinerna kom jag plötsligt på att jag lovat att måla och leverera den här tavlan till Stadsmissionen. Tiden var knapp så det var bara att sätta igång direkt. Jag målade som i trance, det var vansinnigt roligt.

En ny upptäckt som gav mersmak. Senare i vår tänker hon vidareutveckla sitt skapande och lära sig skulptera.

Skriva är en annan passion. Intresset började redan när hon som tolvåring började skriva på "Det främmande huset" med sina klasskamrater som huvudkaraktärer, starkt influerad av Vi fem-böckerna.

– Fast boken blev aldrig klar. Några av huvudpersonerna hamnade i en grotta och jag lyckades inte få ut dem därifrån.

Bästa lektionerna i skolan var roliga timmen. Till varje fredag hade Anna–Lena Brundin skrivit en ny pjäs. En förstående lärare, Inga, lät klassens clown ta både raster och en och annan lektionstimme för att repetera.

– Jag mer eller mindre tvingade mina klasskompisar att vara med, minns Anna–Lena Brundin men ser inte minsta ledsen ut för det.

Sedan blippar mobilen och det är dags att ta sig mot Limhamn och kvällens fest. Taxin väntar och väninnan Karin trampar lite diskret i bakgrunden.

– Jättekul, Agnes har ingen aning om vad som väntar, säger Anna–Lena Brundin, ler stort och susar ut genom dörren.