Hon ger andra styrka

Fredagen den 14 augusti får Pernilla Persson sin sjätte och sista cellgiftsbehandling och katetern, en picc-line, som döljs under ett bandage på ena överarmen tas bort.

Morgondagens födelsedag blir inte mycket att minnas. Det vet hon redan.
– Jag kommer att ligga här på soffan och må dåligt. Det tar två veckor innan jag blir pigg igen, så jag kommer att gå runt här i huset som en gammal tant, säger Pernilla Persson när vi träffas en förmiddag i Käglinge där hennes föräldrar bor. Just nu bor hon också där tillfälligt.

I fredags åkte hon till Mas för att få sin tredje cellgiftsbehandling. Fast när vi ses några dagar innan dess verkar hon mest vara glad och uppspelt. Den vita sjalen om huvudet, och det där bandaget, röjer dock att Pernilla Persson har cancer, bröstcancer. Och hon vet hur det känns den närmaste tiden efter en behandling.
– Jag har önskat mig en liten rosa prinsesstårta ifall jag kan äta en bit. Det blir en konstig dag som skulle ha varit annorlunda.

För lite mer än fyra månader sedan var hon i St Anton i Österrike som vanligt om vintrarna och åkte skidor på dagarna och jobbade som hotellreceptionist på kvällarna. En kväll i slutet av januari, när hon låg i sängen och kopplade av efter jobbet, kände hon en hård knöl, stor som en vindruva, i det vänstra bröstet. Pernilla Persson blev först inte jätteorolig. Några år tidigare hade hon också hittat knölar, som visade sig vara ofarliga.

– Jag tänkte att det är väl samma sak den här gången.
Hon gick till en läkare i byn som direkt skickade henne vidare till ett större sjukhus. Där undersöktes hon med en gång.
– När jag kom in till doktorn förstod jag på hennes blick och hennes sätt att lägga huvudet på sned hur det var. Hon sa: Du har en elakartad tumör och vi vet inte om den har spridit sig.

Pernilla Persson berättar vidare om den svåra ångesten, längtan att genast få komma hem till Käglinge och minnena från när hennes pappa dog på grund av en hjärntumör när hon bara var sex år.

Den 4 mars opererades hennes vänstra bröst bort tillsammans med två lymfkörtlar och hon fick beskedet att cancern inte hade spridit sig.
– Fastän jag mådde pissdåligt så har jag aldrig varit så lycklig.

Alla frågor och funderingar som snurrat i huvudet sedan slutet av januari, och en stark längtan efter att hitta andra som vet vad hon är med om, ledde till att Pernilla Persson började blogga om sin sjukdom.

– På sjukhuset får du veta allt om mediciner och behandling men ingen berättar hur det är att sitta ensam i soffan med alla tankar.
– Du sitter i din egen lilla värld och i den lilla världen finns det ingen som kan hjälpa dig.

Den 17 mars, några veckor efter operationen, skrev hon sitt första inlägg på bloggen. Och från att inte ha vetat någonting om hur man gör, så uppdaterar hon numera bloggen så gott som varje dag, tar bilder med mobilkameran och lägger ut och har ett eget domännamn.

– Jag vill visa andra som är sjuka och i samma situation som jag att de inte får ge upp. De klarar det här. Det gäller att hitta styrkan som ligger gömd någonstans inom en. Jag trodde själv att jag inte skulle klara det, men det gör jag.

Några veckor efter första behandlingen föll håret av. Och just den här dagen, när vi är på besök, så har hon bestämt sig för att visa för andra än familjen hur hon ser ut utan hår.

– Jag rakade mig igår för att ni skulle komma. Så huvudet är så lent och fint, säger hon när hon tagit av sig sjalen.
– Det här är jag som jag ser ut nu. Jag vill visa att jag är en positiv person. Jag är glad över mitt liv. Mer glad nu än innan jag blev sjuk.

Pernilla Persson vågar också tänka framåt. Snart flyttar hon troligen till egen lägenhet i Malmö.
– Jag vill ha en lägenhet, fixa ett jobb som jag trivs med och få vara frisk. Jag hoppas att oron lägger sig så jag kan börja ett vanligt liv.

Läs också Pernillas blogg