På resa i konstens tecken

Från barndomen i Göinges skogar och militärförläggningar. Till nuet, med den mexikanska samtidskonsten som en surrande bikupa i huvudet.
Mot framtiden med resor till exotiska konstbiennaler i Istanbul och Dakar.

Att få Elisabet Haglund, chef på Skissernas museum i Lund, att sitta still i fem minuter är som att försöka få en fjäril till en intervjumikrofon.

Söndagen den 3 januari, fyller hon 65 år.
Det har redan hunnit bli fyra år på chefsstolen på Skissernas museum. Hit kom hon från Borås och konstmuseet där, sedan locktonerna från ungdomens studentstad Lund blivit henne för starka.
Det var här hon pluggade, det var här hon doktorerade på Victor Brauner och en bildtolkning baserad på psykoanalytisk teori.

Återvändandet kändes självklart. Skissernas museum handlar om konstverkets födelse, den kreativa processen, skapandets psykologi. Klockrent för Elisabet Haglund, trots att resan in i vetenskapen inte var självklar från början.

Även om hon så småningom kom att arbeta på bland annat Moderna museet och som producent på Kulturhuset i Stockholm.
– Jag ville gå på Konstfack, men mamma tyckte det var bättre med en hederlig universitetsutbildning. Det blev som mamma sa, säger Elisabet Haglund och vänder blicken ut genom stora fönster mot ett snöigt Lund.

Hur då bättre?
– Det var liksom redigare. Min mamma var väldigt konstintresserad, men hade inga illusioner om konstnärens livsvillkor.

Och du själv?
Hon ler stort och skakar oreda i sitt kortklippta mörka hår.
– Jag insåg så småningom att förebilderna var för bra. Det blev liksom aldrig som Picasso när jag försökte måla!

Uppväxten på militärsjukhuset i Hässleholm, där mamma var översköterska, har präglat henne i kollektivistisk anda, hon kallar sig lite skämtsamt institutionsmänniska.
– Min pappa dog tidigt. Där på sjukhuset fick jag möta och förstå människor från alla klasser och se de sociala skikten. Det har format mig jättemycket – gett mig ett starkt politiskt intresse.

Hur då?
– Lite åt vänster. Jag är fortfarande halvhippie och jag är inte ångerfylld för det. Däremot hade vi i vissa avseenden bristande kunskaper om världen!

Hon kom nyss hem från en tre veckors resa till Mexiko, en inspirerande förberedelse till nästa års stora utställning på Skissernas.
– Vi har en fin mexikansk samling som en gömd skatt här på museet. Den ska hängas om och vi ska skapa en utställning med samtida mexikansk konst, säger hon med tydlig förväntan.

Samtidsintresset är hennes drivkraft, texterna om konsten och kreativiteten ger henne ”food for thought”.
Interaktiviteten, Internet, videokonst, digitalisering av museets samlingar tar henne mot framtiden som det nya, stora demokratiska projektet.

De förtryckta urbefolkningarnas konstnärliga skapande har varit ett viktigt intresse. Och det spanska eller egentligen det spanskspråkiga ligger henne allra varmast om hjärtat. Hon talar språket flytande efter resor med mamma på 1960-talet.

Spanska blev också tidigt kärlekens språk för Elisabet Haglund.
– Jag träffade en spanskspråkig man i Lund 1971.

Det blev sju år i Madrid, åren kring och efter Francos död. Ett uppflammande konstliv, som alltid när förtrycket släpper taget.
– Och så fanns där Pradomuseet med Goya och Zurbarán. Och Velazquez hovdamer ”Las Meninas”!
Ett modernt, globaliserat liv tidigt. En ordningsam bohem.

Födelsedagen ska firas –antagligen, men hon vet inte hur – och sedan tänker hon fortsätta sin livslånga resa i konstens tecken.

Det finns så mycket kvar att utforska, att uppleva, att göra.
– Det vore väldigt roligt att få förbli frisk. Just nu är jag så igång på den närmaste tiden.
– Men får jag överleva ett tag till så ska jag sätta mig ner en dag och tänka på hur mycket kul jag har haft!