Konstnären minns hundåren

Drömmer du fortfarande om korvskinn?

– Ja, jag har fortfarande mardrömmar ibland om den där jävla fabriken som malde ner människor psykiskt. Allt började med att jag kom till Malmö som nittonåring.

– På konsten kunde jag då ännu inte försörja mig och min gravida tjej. Så precis som många andra konstutövare hamnade jag på korvskinnsfabriken på Industrigatan.

– Man fick börja rulla korvskinn från första dag och tjänade lite pengar. Men jobbet var själsdödande. Fabriken finns tack och lov inte mer.

– Efter sex år som rak-tarms-maskinist i tre skift såg jag korvskinn överallt och sjukskrevs i sex månader innan jag slutade.

Hur långt hade du kommit med konsten då?

– Jag hade målat, målat och målat på lediga stunder. Genombrottet kom 1976 när jag debuterade på Skånes konstförenings höstsalong på Malmö konsthall.

– Det var en stor grej för alla unga konstnärer på den tiden. Men tyvärr finns ju inte höstsalongen längre.

– Något år senare fick jag publikens stipendium på Skånes konstförening. Det var värdefullt liksom Ellen Trotzig stipendiet 1985 på Malmö museum.

– Då var jag ung och lovande och stipendier och beställningar började rulla in från alla håll och kanter. Sedan får man inget förrän man blir gammal och sjuk. Och där är jag inte än.

Hur mycket har du fått som mest för ett konstverk?

– 58 000 kronor fick jag nyligen för en målning som hänger i stora entrén till Staffanstorps kommun. Det är målningarna jag lever på. Men jag jobbar också med trä och rostig plåt.

– De konstverken föreställer egentligen ingenting. Men man får associationer till en massa saker. Bland annat har jag gjort en biktmaskin som är en drift med katolska kyrkan och det religiösa.

– Min fru Katarina som är född i katolska Krakow har samma inställning. Vi tror inte på någon gud utan är båda mer inriktade på buddismen. Allt i tillvaron är sammanflätat in i minsta detalj.

Du beskrivs som mystiker. Vad betyder det?

– Jag är intresserad av kosmos och den intelligens som finns där och i den buddistiska läran. Och det är också det jag försöker återskapa i mina målningar.

– All tid jag tillbringar när jag inte målar är ställtid för att utvecklas som människa. Man har hela tiden något nytt att lära inte minst av misstagen.

– För mig återuppstår livet varje morgon och varje kväll är att dö. Jag är tacksam för att jag varit så frisk hela tiden. Numera äter jag bara kyckling och fisk medan Katarina är helvegetarian.

Hur många utställningar har du haft hittills?

– Det har nog blivit ett par hundra runtom i Europa trots att jag tvingats tacka nej till många. Jag har ställt ut från Piteå i norr till Nikosia i söder. Danmark och Schweiz är just nu rätt heta.

– Jag har även ställt ut i Gliwice inte långt från Krakow. När man hade utställningar i gamla öst blev det väldigt stort och uppslaget med musikorkestrar, borgmästare som invigde och stor vernissage med alla lokala politiker på plats.

Vilka är de mest kända konstnärer som du ställt ut tillsammans med?

– Oj, oj, oj. Jag har ju ställt ut med så många. Men för en fem år sedan hade jag en separat utställning i Ekerums konsthall på Öland. Samtidigt ställde Jim Dine, Robert Rauschenberg och Christo ut i ett annat rum. Då var jag rätt stolt måste jag erkänna.

Vad har du på gång nu?

– Jag ställer ut i danska Horsens i mars och på galleri Hera i Stockholm till hösten. Just nu deltar jag i julsalonger på galleri Ängeln i Lund och galleri Sjöhästen i Nyköping.

Renoverar ni fortfarande på huset med alla ateljéerna och verkstäderna hemma i Nordanå?

– Efter 17 år har vi kommit ganska långt. Alla fönstren är utbytta. Den ruttna punschverandan är borta liksom linoleummattor och annat vi inte tyckte om.

– Idag kan vi säga att den gamla uppfostringsanstalten som på sin tid var lika känd som Råby liknar ett museum. Ofta stannar det bilar utanför med gamla ärriga typer.

– När man går ut och byter några ord med dem berättar de att de suttit inspärrade på Nordahemmet. Vi känner tillochmed en gallerist som satt inlåst här på 1970-talet.

Vad är det för känsla och atmosfär i ert 500 kvadratmeter stora hus?

– Barn brukar uppleva huset som lite spöklikt eftersom det är mörkt med dova färger och allmogemöbler. Förutom i ateljéerna har vi väldigt sparsamt med elektriskt ljus. Vi har försökt återskapa en 1700-tals miljö.

– Jag är ju född i en stuga djupt inne i mörkaste skogen i Dalarna. Enda värmekälla som fanns var en spis man tvingades elda i som tusan. Alla kalla vintrar uppe hos farfar i Dalarna sitter nog djupt i mig.