Han har tunnlat Maradona

Han har gjort en tunnel på Maradona, spelat Europacupfinal som 19-åring, vunnit Guldbollen, skotska cupen och gjort drömmål i Parken mot ett på pappret överlägset Danmark.

Men det vackraste målet som Robert Prytz skådade under sin långa karriär som fotbollsspelare skedde i en förlossningssäng i Tyskland.
Där såg han äldsta dottern Karen födas när han tillhörde tyska Bayer Uerdingen, i mitten av en 22 år lång proffsväg som kantades av adresser som Glasgow, Bern och Verona.
– Att se ett liv komma ut, det finns inget bättre. Jag har aldrig känt mig så stolt, säger Robert Klas-Göran Prytz när Sydsvenskan möter honom på ett fik nära Triangeln.

Mellannamnen Klas-Göran vill han först inte avslöja, men går till slut med på det. Det krulliga håret har kortats men finns kvar, liksom fotbollstekniken.
Enligt spelare i LB07 där han var assisterande tränare under förra säsongen slog Robert Prytz flera tunnlar på träning redan första veckan.

– Jag tror det är sånt som inte försvinner. Man blir långsam med åldern, men har man det så har man det. Jag brukar reta spelarna och säga det.
– Men viljan är viktig. Jag har sett människor som kastar bort sin talang, det är sorgligt.

Själv tog Robert Prytz sin talang till högre höjder än vad många drömmer om.
56 A-landskamper, flera proffsår i italienska ligan som han drömde om att spela i, och älskad i både Glasgow Rangers och Malmö FF som han är.
Men det var inte givet att han skulle spela i den sistnämnda klubben.

När fotbollskarriären höll på att ta fart för den lovande teknikern från Kirseberg var det nära att han hamnade i Djurgården.

Men när pappan avled i cancer efter åratal av arbete på en fabrik i hamnen ändrade sig den då knappt sjuttonårige Robert Prytz.
– Det var svårt, jag saknar honom fortfarande. Han gjorde allt för mig och ställde alltid upp. Han ville att jag skulle lyckas. Jag har betalat tillbaks en liten del, tror jag.

– Pappa ville att jag skulle skriva på för MFF, det ville inte jag. Tränaren i Kirseberg hade kontakter i Djurgården.
– Men när pappa dog tvekade jag inte, hans lag i hjärtat var MFF. Sedan ångrade jag mig aldrig, jag kom till den bästa klubben i Sverige.

För två år sedan flyttade Robert Prytz hem från Glasgow där barnen nu hunnit bli vuxna. Han hade då inte hunnit se sin mamma på tretton år.
Första året i Malmö gick i uppförsbacke. Efter ett vuxenliv i Glasgow fanns nästan alla vänner kvar i den skotska staden.
Till och med språket kändes lite främmande, i Skottland har det talats så mycket engelska att döttrarna inte kan svenska.

Nu börjar han sakta hitta hem igen.
– Men jag tycker att en viss respekt försvunnit med åren. När jag var ung respekterade man de äldre, som Bosse Larsson. Idag vet många knappt vem Eric ”Hövdingen” Persson var. Förr visste alla, man blev rädd bara man såg honom. I Rangers är de lite bättre på att hålla på sin historia.

Så fort jag kom dit fick jag lära mig anti-Celtic sånger, både spelarna och ledarna lärde mig.

Efter intervjun med Sydsvenskan går Robert Prytz till ett möte. Kanske börjar han jobba i en skola, inte så mycket för det ekonomiska som för att han älskar barn och ungdomar.

I Skottland var han anställd av både Rangers och kommunen för att bland annat träna treåringars motorik. Förhoppningen är att kunna dela med sig av all erfarenhet.